”Ett förtryck som fortsätter in i vår tid”

 

För tre år sedan förvandlades Y-Salongen till Triennalen, med ambitionen att sprida samtidskonst till hela Västernorrland. Det blev en omedelbar succé, och det mesta pekar på att årets upplaga kommer att upprepa framgången från 2022. 32 konstnärer ställer ut på tio platser under hela sommaren i länets samtliga kommuner utom Ånge.

Årets Triennal har som tema ”Det stora oväsendet” och tar avstamp i häxprocesserna 1675 i Ångermanland, de värsta i Sveriges historia då drygt 70 oskyldiga personer, de flesta kvinnor, dömdes och avrättades. De tragiska händelserna för 350 år sedan blir en utgångspunkt för olika konstnärliga uttryck som binder samman dåtid med nutid, det lokala med det globala, Västernorrland historia och samtid med omvärldens perspektiv.

Tanken är att låta konstnärerna visa hur maktstrukturer, förtryck och diskriminering som präglade det förflutna fortsätter in i vår tid, även om det ofta sker i andra former. Historien är aldrig avlägsen, det förflutna är ständigt närvarande, eller med William Faulkners ord, ”Det är inte ens förflutet.”

Det är fascinerande med mångfalden av uttryck som konstnärerna väljer för att gestalta temat. Det kan man inte minst ta del av på Härnösands konsthall där fyra konstnärer är representerade.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För drygt 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Ngugi wa Thiong’o in memoriam

 

Den kenyanske författaren Ngugi wa Thiong’o har gått bort 87 år gammal. Han fick aldrig Nobelpriset, en oförlåtlig miss av Svenska Akademien. Han var inte desto mindre en framstående författare, en av Afrikas och världen främsta. 

Här några rader om hans litterära skapande:

Den afrikanska litteraturen kämpar på olika sätt med den inneboende motsättningen i att den koloniala erfarenheten skildras på kolonialisternas språk och med genrer och stilar hämtade från erövrarnas kultursfärer. Hos nestorn Wole Soyinka blir själva motsättningen en kraftfull drivkraft som lyfter språket till oanade dialektiska höjder. Kenyanen Ngugi wa Thiong´o har övergett engelskan och övergått till att skriva på kikuyu.

De två räknas som det svarta Afrikas viktigaste författare.  Ngugi wa Thiong’o är övertygad marxist, och har suttit fängslad ett år i Kenya, och sedermera tvingats i exil. Han fänglades 1977 för en samhällskritisk pjäs på kikuyu som väckte stor uppmärksamhet. I fängelset beslöt wa Thiong´o att ta tillbaka sitt afrikanska namn – fram till dess lystrade han till James Ngugi – och att aldrig mer skriva på engelska.

Det var också under fängelsetiden som han på toalettpapper skrev romanen ”Djävulen på korset” (på svenska 1982 på förlaget Corona i översättning av Alexander Muigai).

Det är en roman som drivs av förbittrad vrede mot utvecklingen i Kenya efter självständigheten. Kolonialismens kollaboratörer bildar den nya överklassen, medan frihetskämparna bland folket lider fortfarande nöd och förnedring. Förtrycket har bara bytt färg, och egentligen inte ens det, då det bakom de nya svarta herrarna står de vita imperialisterna.

I en bisarr tävling i ”nutida stöld och rån” övertriumfar tjuvar/kapitalister varandra i de mest absurda förslag och idéer, bland annat föreslås en ledning, ungefär som en pipeline, för att transportera kenyansk arbetskraft utomlands i form av blod och svett!

Stilistiskt blandar romanen konventionellt episkt berättande med ett slags ”afrikansk magisk realism” med drömsekvenser som glider in i vardagen och övernaturliga väsen och fenomen som ingriper i människornas krassa tillvaro. Det finns också inslag av afrikansk sångtradition och wa Thiong´o bjuder dessutom generöst på en rikedom av talesätt.

Ett viktigt tema i romanen är kvinnornas dubbla bördor – att vara fattig och kvinna – och han är inte nådig mot de kenyanska männen och deras kvinnoförtryck, som i förlängningen banar väg för kvinnornas exploatering också av utländska män.

Det är i mångt och mycket en bitter och mörk roman, även om det finns ett försonande drag i Ngugi wa Thiong´os orubbliga tro på folkets motståndskraft och ungdomens kampvilja.

2012 kom det på svenska en nyutgåva av två av wa Thiong’os romaner som är centrala i hans författarskap: ”Drömmar i krigets skugga” och ”En blomma av blod” (båda på Norstedts i översättning av Jan Ristarp).

Den unge pojken Ngugi i 1940-talets Kenya har ingen koll på vilket i ordningen av sin fars 28 barn han är. Men han vet att han är sin mors femte, hon som är faderns tredje hustru. Storfamiljen inom kikuyu-samhället är en komplex organism, med komplicerade regler och intrikata relationer, som erbjuder mycket trygghet och värme, men hotar också med mobbning och utstötning.

Ngugi springer varje morgon tio kilometer till skolan. Särskilt på morgonen gäller det att springa på ordentligt för att inte komma för sent och undvika drakoniska straff, på vägen hem på eftermiddagen kan man däremot ta det lite lugnare. Tio kilometer är inte så långt, det finns elever som får springa femton (nästa gång ni ser svenska skolbarn som knappt orkar ta sig till skolbussen kan ni fundera över vilka genetiska faktorer som främjar de östafrikanska långdistanslöparnas framgångar).

När Ngugi som en av de få privilegierade ska börja gymnasiet, har han aldrig ägt ett par skor. Skolavgiften är mycket hög, uniformen dyr, och hans mor får slita ont och familjen försaka mycket för att han ska kunna gå i skolan. Modern har nämligen en dröm om att han ska genom utbildning få ett bättre liv, och det är en dröm som också är hans egen, inte minst när han upptäcker att ”skrivna ord kan också sjunga”.

Den lilla världen i wa Thiong’os barndomsskildring ”Drömmar i krigets skugga” vävs hela tiden samman med den stora världen. Han är född i andra världskrigets skugga, och har släktingar som deltar som soldater i den koloniala brittiska armén. Efter kriget belönas de afrikanska soldaterna på samma sätt som efter första världskriget, de vräks från sin mark, som istället tilldelas vita soldater.

Den antikolonialistiska självständighetskampen tar fart, och får stöd av en indisk gud som heter Gandhi. Britterna slår tillbaka med metoder som redan framgångsrikt har praktiserats i andra kolonier, och som de tyska nazisterna drev till fulländning.

Även det kenyanska traditionella samhället genomgår en förändring. Striden mellan modernitet och tradition går som en röd tråd genom hela berättelsen. Sedvanerätten hamnar i konflikt med skriven lag, kristendomen ersätter de urgamla religionerna, utbildning gör sig gällande bland allt fler, med större inslag av inhemsk kultur och historia. Kvinnorna, som Ngugis mor, vägrar att finna sig längre i förtryck och misshandel.

Ngugi wa Thiong’o är en underbar berättare, med ett språk lika konkret som poetiskt, med barnets oförfalskade blick och den intellektuelles knivskarpa analys. Förankringen i den muntliga traditionen är uppenbar, med de olika tidsdimensionerna som vävs ihop, där det förflutna är ständigt närvarande i nuet, och alltid pekar hän mot framtiden.

Ngugi wa Thiong’os berättargåva kommer till närmast fulländat uttryck i hans klassiska roman ”En blomma av blod”. Den kom ut första gången 1977, och betraktas av många som en av de absolut viktigaste afrikanska romanerna. I den skapar wa Thiong’o ett eget universum med samhället Ilmorog, vars historia är en spegelbild av utvecklingen i Kenya, om inte rent av hela det svarta Afrika.

Thiong’o skildrar ett traditionellt samhälle, där jordbruket utgör ett centrum och bildar en andlig värld som reglerar hela tillvaron. Det är också ett vitalt samhälle som sjuder av liv, bedriver handel och har en rik kultur.

Men kolonialismens förtryck och söndra-och-härska-politik slår sönder det traditionella sättet att leva. En ekonomisk tillbakagång på landsbygden följs av fattigdom och misär, och en tilltagande massflykt, framför allt av unga, till städerna.

Samtidigt pågår en hård och blodig självständighetskamp som kräver många offer, men som också splittrar samhället, då många väljer att bli kollaboratörer och medlöpare. Bitterheten är stor när striden äntligen blir vunnen, och Kenya blir fritt från kolonialmakten. Än större är förväntningarna – på en jämlik och rättvis utveckling av landet.

Det är välkänt att dessa förhoppningar grusades snart. De segerrika frihetskämparna hittade snabbt en överenskommelse med de tidigare samarbetsmännen, förtrycket bestod, den enda skillnaden var en ny färg på förtryckarna. Kenya förvandlas till ett land där ingenting är gratis och allt är till salu, något som Wa Thiong’o tecknar med plågsam tydlighet.

Ngugi wa Thiong’o är inte de små nyansernas mästare. Hans samhällsengagemang är stor, och han vill gärna skildra sociala problem. Det är ofta övertydligt, och symboliken är tung. Styrkan ligger istället i människoskildringar. wa Thiong´os personer är mycket komplexa, och högst levande i all sin motsägelsefullhet.

Så också i En blomma av blod. Romanen har fyra huvudpersoner: den vankelmodige läraren Munira, den slutne Abdulla med ett hemlighetsfullt förflutet, den vackra och egensinniga Wanja, och den unge och radikale fackföreningsmilitanten Karega. Deras inbördes komplicerade relationer, som genomgår en drastisk men inte rätlinjig utveckling, belyser ett antal allmänmänskliga men också samhälliga teman som kärlek, vänskap, familjerelationer, frihet, rättvisa, eller mer allmänt vad som är rätt och fel.

Till en del har romanen formen av en deckare, vilket ger en bra skjuts åt tempot och skapar spänning.

Frågorna är många, svaren inte alltid de väntade, och stämningen är ganska mörk. Fast ändå skymtar det fram ett hopp om att rättvisa ändå kommer att skipas. På fler än ett plan.

”Alla liv är en berättelse värd att skildras”

 

Ett bedårande barn av sin tid – Mitt liv som Björn
Björn Skånberg
Oktoberförlaget

Björn Skånbergs bok är en skildring av ett liv präglat av ett oroligt sökande, politisk kamp, missbruk som leder till kraftfullt engagemang i kampen mot narkotika och kanske lika mycket mot förstockade myndigheter, och inte minst struliga kärleksrelationer.

Det börjar i Bondsjöhöjden i mitten av 40-talet i en dysfunktionell arbetarfamilj med alkoholmissbruk och det som numera med en byråkratisk term kallas för våld i nära relationer. Det blir skilsmässa och flytt till Ramvik, mamma träffar en ny man, mer alkoholism och misshandel.

Trots ”gott läshuvud” hoppar han av skolan, och det följer en rad jobb inom industrin, och så småningom också tilltagande kriminalitet. Efter värnplikten vid KA5, tyvärr skildrad med några trötta lumparhistorier , blir det FN-tjänst på Cypern, en exotisk och spännande men också traumatisk erfarenhet.

Mötet med den stora världen väcker honom politiskt, han går med i SSU, studerar marxism-leninism, och engagerar sig i internationellt solidaritetsarbete. I tidens anda radikaliseras han alltmer och vägen leder från SSU till KFML(r) (sedermera KPML(r), numera Kommunistiska partiet).

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Klasskamp i skärgårdsidyllen

 

De arbetslösas förening i Vaxholm
Lennart Lundberg/Maria Blomberg
Lava Förlag

Lennart Lundberg är säkerligen välkänd för många av Tidningen Ångermanlands läsare. Han är född och uppvuxen i Vaxholm utan Stockholm, och mig veterligt har han också varit verksam där under 70-talet. I slutet av det decenniet genomförde Lundberg tillsammans med Maria Blomberg intervjuer med fem äldre Vaxholmsbor.

Nu när ”Lubbe”, som han kallas, njuter sitt otium, har han sammanställt intervjuerna till en bok om ”De arbetslösas förening i Vaxholm”, ett stycke tidsdokument som avslöjar skärgårdsidyllens baksidor.

Redan på 1880-talet blev det på modet bland Stockholms överklass att skaffa sommarhus ute i Vaxholm. Det drog ett stort antal arbetare och hantverkare till ön. I Vaxholm fanns också en viktig försvarsanläggning, som byggdes ut kraftigt i början av 1900-talet, vilket ytterligare ökade arbetarnas skara.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Nazisternas stöld av barn

 

Den 15 maj 1940 presenterade Heinrich Himmler ett dokument angående bortrövade av barn från ockuperade områden; ”Några tankar om behandling av främmande folk i öst” (Einige Gedanken über die Behandlung der Fremdenvölker im Osten). Här presenteras för första gången planer på att icke-tyska barn som bedömdes som ”rasmässigt värdefulla” skulle föras till Tyskland och adopteras av tyska familjer. Institutionen som blev ansvar för förverkligandet av dessa planer var Lebensborn.

Lebensborn betyder Livets källa. Det var en nazistisk institution, initierad av Heinrich Himmler, som skulle säkra att det föddes många tyska barn, ”förnya det tyska blodet” och ta tillvara ”rasmässigt värdefulla element”.

Krasst uttryck kan man säga att det handlade om att tillförsäkra tillräckligt mycket kanonmat åt Führern, men det fanns även en rasistisk-ideologisk – ”idealistisk” – motivering. Det gällde att behålla ”bra blod” och därmed öka utsikterna för den ariska rasens överlevnad och framtida seger. På samma gång berövade man fienden tillgång till detta rasmässigt överlägsna blod.

Idag kan det låta fullkomligt bisarrt (hoppas jag!), men för nazisterna var det på djupaste allvar.

Det fanns också en mer prosaisk bakgrund. På 30-talets föddes det i Tyskland relativt många barn utom äktenskapet, vilket då fortfarande var socialt stigmatiserande, och antalet aborter ökade kraftigt.

Lebensborn var tänkt att tillgodose god vård åt ogifta mödrar, och senare också en möjlighet till adoption.

Givetvis var servicen förbehållen ”arier”.

Mest känt är nog Lebensborn som statligt organiserade bordeller där SS-männen skulle föra sitt rasmässigt förträffliga blod vidare. En stor del av den verksamheten bedrevs bland annat i Norge.

Mindre känt är Lebensborns bortrövande av barn i stor skala i de ockuperade länderna. Även bland icke-tyskar ansågs det finnas barn med värdefulla rasegenskaper, och om de fick tidigt en genuin tysk uppfostran i en rejäl tysk familj skulle de växa upp till goda tyskar.

Mycket noggranna medicinska undersökningar, med skallmätning som främsta inslag, genomfördes på tusentals barn i åldrarna upp till åtta-tio år i de ockuperade länderna, Norge, Ukraina, Tjeckoslovakien, Frankrike och framför allt Polen.

De barn som togs om hand av Lebensborn och adopterades bort kom från barnhem, från så kallade blandäktenskap, där ena föräldern var eller ansågs vara tysk, från familjer som inte var barnets biologiska föräldrar, och inte minst från familjer som på olika sätt hade kommit i klammeri med det nazistiska ockupationsmaskineriet, något som drabbade många, i en del fall utan någon som helst anledning.

Också barn som föddes av tvångsarbetare i Tyskland togs från mödrarna.

Det är svårt att fastställa ett exakt antal, men det finns uppskattningar att så många som 200 000 polska barn rövades bort och adopterades av tyskar.

Efter kriget gjordes stora ansträngningar att få tillbaka dessa barn. Det var en synnerligen svår process, då mycket av dokumentationen förstördes eller försvann, barnens namn hade ändrats, och många var spårlöst försvunna. Omkring 30 000 barn återbördades till Polen.

Deras gripande och ofta dramatiska öden skildras i Anna Malinowskas reportagebok ”Brun vaggvisa” (Brunatna kołysanka, 2017).

Det är hjärtskärande läsning. Barnen förs helt sonika tillbaka till Polen, utan någon förklaring eller förberedelse. De hamnar i ett fullständigt främmande land, bland totalt främmande människor, de kan inte språket.

En del av dem är stolta tyskar, övertygade nazister, uppfostrade till att hata och förakta allt polskt.

Barnens nya framtid i Polen utvecklar sig åt många olika håll. För en del blir det ett kärt återseende och ett bra och lyckligt liv. För andra blir det misslyckade försök att ta igen förlorad tid, idel missförstånd och ständiga konflikter med den nygamla familjen. För åter andra blir det bara fientlighet och främlingskap, det händer att föräldrar lämnar sitt nyfunna barn till barnhem.

Traumatiska misstag sker. Barn hamnar hos fel föräldrar, det finns också ett fall där man tror att det var ett tyskt barn som kom till Polen. För många av barnen förblir ursprunget höljt i dunkel. Det är inte svårt att föreställa sig hur en sådan ovisshet lämnar djupa sår i en ung människas psyke.

De flesta av barnen som skildras i Malinowskas bok har bara gott att säga om sina tyska föräldrar, och många av dem behåller kontakten efter att ha kommit till Polen. Hur mycket visste de tyskar som hämtade barnen från Lebensborns kliniker? Det förefaller att den överväldigande majoriteten handlade i god tro och kände inte till det skamliga sätt på vilket barnen hade hamnat i Lebensborns klor.

Flertalet av de bortrövade barnen lever kvar i Tyskland, lyckligt ovetande om sitt ursprung. Idag kan vi ställa oss skeptiska till det sätt på vilket barnen fördes tillbaka till Polen, och kanske rent av till att det överhuvudtaget skedde. Det viktiga borde rimligen vara att se till barnens bästa.

Dessutom hade den polska inställningen till att hämta hem barnen då de var av polskt blod och hörde hemma i fosterlandet en viss skrämmande likhet med nazisternas absurda rasresonemang.

Men betraktad i sitt historiska sammanhang framstår nog ändå den polska beslutsamhet att återta barnen som förståelig. Landet hade förötts av den tyska ockupationen, landet hade förlorat nästan 20 procent av sin befolkning, alltså var femte medborgare, många av dem unga, hade dödats av ockupanten. Att i det läget stillatigande acceptera stöld av polska barn – för deras eget bästa! – var totalt uteslutet.

Historien om Lebensborn är ett viktigt bidrag till förståelsen av nazismens folkmordspolitik.

En mycket lyckad skönlitterär skildring av ett Lebensbornfall finns i Nancy Hustons roman ”Livslinjer”.

Texten publicerades ursprungligen i Dixikon

Den bortglömde trumpetaren från Lunde

 

Årsdagen av skotten i Ådalen.

Ådalsbandet är just nu på turné med sin fina föreställning "Eld upphör". Här en bakgrund till historien om trumpetaren från Lunde:

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Också Roger Johanssons "Kampen om historien" är mycket läsvärd.

“Där man bränner böcker, bränner man till slut människor”

 

Drygt tre månader efter det nazistiska maktövertagandet i Tyskland håller nazisterna ett bokbål utanför operan i Berlin, där man bränner 18 000 verk, som anses strida mot den nazistiska ideologin.

Bokbålen i Nazityskland utgjorde en höjdpunkt i den nationellt proklamerade aktionen mot "otyskhet" som anslagits av Tyska studentkåren. Det anordnades ett flertal bokbål 1933 och framåt, mot författare som ansågs opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Den 6 april 1933 gav Tyska studentkåren, då kontrollerat av Nationalsocialistiska tyska studentförbundet, klartecken till en nationell rensning av "otysk litteratur" och den 10 maj ägde de första bokbålen rum.

Bokbålen hade mest en symbolisk betydelse, och utgjorde bara en liten del i nazisternas kulturfientliga politik.

I samband med att 250-årsdagen av tillkomsten av tryckfrihetsförordningen uppmärksammades i hela landet talade författaren Anders Rydell på biblioteket i Kramfors om nazisternas plundring av böcker.

Anders Rydell har tidigare skrivit om plundringen av konstskatter under andra världskriget i boken Plundrarna. Den var nominerad till Augustpriset och har varit internationellt uppmärksammad.

I Boktjuvarna fortsätter han sin kartläggning av nazismens framfart mot vad de uppfattade som fientlig kultur.

Den vanliga bilden av nazisternas förhållande till böcker är nog framför allt bokbålen, då tusentals böcker av socialistiska, kommunistiska, judiska och andra ”otyska” författare brändes under stort jubel av entusiastiska folkmassor.

Men Anders Rydell menar att bokbålen var bara en parantes. För nazisterna stod kulturen i centrum, den var en viktig del i det ideologiska kriget som rasade mellan främst den germanska och den judiska rasen. Därför gällde det att lägga beslag på så mycket som möjligt av fiendens litteratur.

Syftet var dels att studera motståndaren, men framför allt att skriva om historien – att äga minnet.

Mellan 100 och 200 miljoner böcker plundrades av nazisterna under andra världskriget.

Helt unika samlingar stals och fördes till Tyskland från viktiga judiska centra som Vilnius och Thessaloniki. I judiska biblioteket i Rom, som var 2000 år gammalt, fanns manuskript från tiden före Kristus, de första böckerna från en tryckpress, oersättliga kulturskatter, allt är borta.

Det finns vaga spår som leder till Ryssland.

I de flesta andra fall leder spåren efter böckernas ägare till Auschwitz.

Även om ganska många böcker har återlämnats, finns det fortfarande miljontals exemplar kvar i framför allt tyska bibliotek.

Ända fram till 90-talet har bibliotekarier som var medskyldiga till plundringen arbetat kvar, och det är först nu som saken har fått uppmärksamhet i Tyskland.

Anders Rydell poängterade att det är viktigt att försöka återlämna så många böcker som möjligt. Dels kan en bok vara det enda som finns kvar av personer mördade i Förintelsen, dels blir återlämnandet till en viktig försoning för både offer och förövare. En symbolisk handling som ger tillbaka det stulna minnet.

Boktjuvarna är andra delen i en trilogi. De två andra delarna handlar om nazisternas stölder av konst och musik.

Varning för "ostraffad omänsklighet"

 

Idag är det segerdagen, årsdagen av segern över nazismen. Inte minst mot bakgrund av vad som sker i världen idag kan det vara värt att påminna vad det handlade om.

Soldater. Om kamp, dödande och död

Sönke Neitzel och Harald Welzer

Övers: Svenja Hums

Brombergs, 2013

Det här är en hemsk bok. Jag börjar må illa på sidan tre, och sedan blir det bara värre under drygt 300 sidor. Hela mitt humanistiska credo förvandlas till en udda fotnot i den historiska logikens brutala vardag. Och då har jag ändå läst en hel del hemska böcker i mina dagar.

Den tyske historikern Sönke Neitzel råkar år 2001 mer eller mindre av en slump hitta i London protokoll från hemliga avlyssningar av tyska krigsfångar i brittiska fångläger under andra världskriget. Det visar sig snart att materialet är mycket omfattande, och att det dessutom finns motsvarande amerikanska protokoll. Brittiska och amerikanska militära underrättelsetjänster hade installerat avlyssningsutrustning i några fångläger, och avlyssnade där under nästan fem år tyska fångar för att avlocka dem militära hemligheter, framför allt av teknisk art. Det blev oväntat framgångsrikt. Och på köpet fick man inblick i de tyska soldaternas berättelser från krigets vardag, hur de ser på den, vilka mentaliteter som ligger bakom.

Soldaternas samtal är som att titta ner i den djupaste avgrund. Med häpnadsväckande öppenhjärtighet berättar de om övergrepp mot civila, massmord, våldtäkter, som vore det den naturligaste sak i världen. Deras livliga historier avslutas ofta med ”en kul grej”, ”jättekul”, ”hur kul som helst”. Det är tydligen kul att döda, särskilt om offret är försvarslöst.

Att bomba civila mål är som en spännande jakthistoria, massavrättningar låter mest som en slitsam dag på jobbet, våldtäkter beskrivs närmast som en barrunda med grabbarna.

Naturligtvis kan man på goda grunder misstänka att inte allting är sanning, många skarvar och skryter för att imponera. Men det är faktiskt minst lika talande som sanna fakta. Dessutom är kamraternas reaktioner väldigt avslöjande: ingen protesterar, ingen tycker det är fel, invändningarna är helt i samförstånd, och ifrågasätter bara osannolika detaljer, ”hann ni verkligen döda så många judar på en enda dag?”, eller undrar om det verkligen var så klokt att vissa ”aktioner” - ord som ”död”, ”döda” förekommer mycket sällan – skedde helt öppet.

Många klagar också på ”avrättningsturism”, massdödandet lockade tydligen nyfikna åskådare, ofta med kamera. Mest tyska soldater, men även lokalbefolkning i de ockuperade områdena.

Berättelserna självklara förbindelse med ett normalt liv i fredstid är ingen tillfällighet. Soldatens agerande bestäms av krigets referensramar, av en närmiljö som består av gruppen, tekniken, rummet och tiden. Men hans egenskaper uppstår inte plötsligt i ett tomrum. Med sig in i kriget har han en uppsättning värderingar, och de innebär en viss acceptans för våld, plikttrogenhet, lydnad, en särskild syn på manlighet, olika fördomar, men också en vilja att göra ett bra jobb. Det som sker i krigstid är att dessa egenskaper drivs till sin spets, eller rent av skenar bortom all kontroll.

Det är ”ostraffad omänsklighet”, och är ingenting särskilt typiskt för just tyska soldater. Författarna påpekar också att liknande beteendemönster uppträder bland amerikanska soldater under krigen i Vietnam och Irak.

”Soldater” är en skrämmande läsning, det är som att hålla upp en skev spegel som visar allt det otäcka som vi är under vissa givna omständigheter är kapabla till.

Stormakternas skräck

Med anledning av den pågående rättegången mot den svenske journalisten Joakim Medin och president Trump framfart i USA och världen publicerar jag min berättelse "Stormakternas skräck", som belyser sammanhanget ur ett annorlunda perspektiv. Berättelsen ingår i boken "Familjeminnen"

Har ni hört den om den judiske bankiren som skulle ge ett stort lån till det mäktiga kejsardömets regering?

”Alltså, det högtidliga undertecknandet av lånet ska ske under pampiga former i det väldiga kejserliga palatset. Strax innan ceremonin ska börja tar inrikesministern bankiren åt sidan och säger:

- Min bäste herr Rosenzweig, jag vill bara i all vänskaplighet säga ett varningens ord till er. Håll ett öga på er son! De där radikala studenterna som han umgås med, samhällsomstörtande kretsar, de ägnar sig åt mycket farliga aktiviteter, det där kan sluta riktigt illa. Vår hemliga polis bevakar dem noggrant, och det vore mycket olyckligt om just er son...ni förstår säkert...som sagt, i all välvilja...för hans eget bästa…

Bankiren nickade eftertänksamt, klev sedan med bestämda steg fram till bordet där kejsaren och flera regeringsmedlemmar satt bakom de förberedda dokumenten som skulle undertecknas i den stundande ceremonin.

Han bugade och sa med allvarlig röst: Jag skriver inte på.

Upprörd stämning bokstavligen exploderade bakom det antika ceremonibordet. Kejsaren stirrade konsternerad på bankiren, statsråden halvskrek i mun på varandra: Va? Men varför? Allt var ju överenskommet! Så här i sista stund! Vad har fått er på andra tankar så här plötsligt? Har ni inget förtroende för Hans Höghets kejserliga regering?

- Nähä, verkligen inte! Vad är det för en stormakt som är rädd för min lille Moishe?!”

Så är det. Stormakter som saknar förtroende för sina egna medborgare, imperier som är rädda för obetydliga människor utan makt och inflytande, är dömda att gå under.

Det vet jag om inte annat så av egen erfarenhet. Redan 1977 visste jag att kommunismen i Östeuropa skulle krascha. Jag skryter inte, det är rena rama sanningen. Jag visste förvisso inte när det skulle inträffa, i ärlighetens namn trodde jag nog att det skulle dröja längre, men att det skulle hända var jag helt och fullt förvisad om. På goda grunder.

Hösten 1969 berövades jag mitt polska medborgarskap, påstått frivilligt, och totalt författningsvidrigt. Men det var petitesser för de desperata polska kommunisterna som hade släppt alla ideologiska hämningar, kastat alla stolta paroller om internationalism överbord i sitt sjunkande socialistiska skepp, och i sin politiska impotens tagit till det gamla beprövade greppet att skylla sin oförmåga att lösa samhällsproblem på judarna.

I samma ögonblick som jag korsade gränsen och lämnade Polen bakom mig blev jag statslös. Väl framme i Sverige begåvades jag med ett så kallat främlingspass, som senare byttes till ett resedokument, speciellt framtagna för de olycksbarn som ingen stat ville veta av.

Jag har för mig att den norske upptäcktsresanden Fridtjof Nansen hade någonting att göra med framtagandet av sådana dokument. Minns i alla fall att vi kallade dem för Nansen-pass.

Men inte ens den stolte norske polarforskarens namn kunde förta den sorgsna känslan av främlingskap som signalerades av passets trista gråa pärmar med dess intetsägande utformning.

Passet gällde för världens alla länder – utom Polen. Under ett antal år reste jag mycket, inte till alla länder i världen, men några. Besökte de flesta länder i Europa i både väster- och österled. Det blev ett par avstickare till Nordamerika också.

Men inte Polen förstås. Inte med det passet.

Ända tills 1977 då jag beviljades svenskt medborgarskap, och kunde i polishuset på Skånegatan i Göteborg hämta ut mitt alldeles egna svenska pass. Vilken känsla det var! Att äntligen inte vara hemlös, utan tillhöra någonstans, veta att det finns ett land, en stat, inte stort och mäktigt, men inte desto mindre med ett visst anseende i världen – det var då det! - som höll sin beskyddande hand över mig.

Kort sagt, jag var inte längre en rättslös främling, nu var jag bara en främling med alla rättigheter som tillkommer en fullvärdig medborgare.

Passet hade mörkblåa pärmar med tre kronor på, det intygade att dess innehavare, det vill säga lilla jag, var medborgare i konungariket Sverige, för säkerhets skull på flera språk – engelska och franska, tyska också? - och det bästa av allt, det gällde för världens alla länder. Utan undantag.

Alltså även Polen.

På den tiden rådde det redan visumfrihet mellan Polen och Sverige, så det var bara att ta sig ner till Ystad, leta rätt på Polferries biljettkontor och med låtsad nonchalans be att få köpa en tur och retur till Świnoujście.

För er som inte klarar polskans tungvrickande namn, staden på andra sidan Östersjön heter på tyska Swinemünde, det är också det ortsnamn som användes i äldre svenska.

Minns att biljetten var ganska billig.

Jag hade kommit till Ystad flera timmar före färjans avgång, båten skulle inte lämna kaj förrän midnatt, jag fördrev tiden med att vandra runt i den pittoreska skånska staden, jag upplevde den som en färggrann sagomiljö, ett intryck som bekräftades vid ett besök där 40 år senare där den idylliska småstadscharmen mötte mig än en gång på exakt samma sätt som hade etsat sig fast i minnet.

Så småningom var det dags att kliva ombord. Det var ganska glest med passagerare. Drack en öl och åt någon smårätt i baren, det smakade fantastiskt gott, men antagligen är det bara en idealisering i efterhand.

Eller inte.

Även om det rådde visumfrihet var man fortfarande tvungen att växla en viss mängd valuta i de statliga växlingskontoren. Summan var om jag inte minns fel 40 spänn per dag som man vistades i Polen. Behovet av västvaluta var stort i hela östblocket, och växlingstvånget var ett effektivt sätt att sno åt sig åtminstone en liten bit av den kaka som resenärer från den kapitalistiska världen förde med sig. Den största kakbiten hamnade ändå hos illegala valutaväxlare som erbjöd en kurs som var tre till fyra gånger högre än den officiella.

Alla som besökte en öststat under 70-talet har stött på dessa skuggfigurer som smög omkring på järnvägsstationer, färjeterminaler och flygplatser, och som teaterviskade liksom i förbifarten till just ingen särskild: ”Change money?”

Men jag skulle förstås inte riskera någonting och hålla mig till gällande lagar och bestämmelser. Jag gick iväg till växlingskontoret på färjan och bad om att få växla för några dagar, jag minns inte hur många. Fem kanske?

Den trevliga damen i luckan räknade upp mina svenska kronor, bad om att få mitt pass, och sa åt mig att återkomma strax innan ankomst, då skulle allting vara klart.

Jag tog en öl till i baren, det smakade fortfarande fantastiskt gott, och gick sedan till hytten för att sova en stund. Överfarten tog sju timmar, så jag skulle hinna att sova tillräckligt länge för att vakna upp i god form inför min fortsatta resa vidare till Warszawa.

Man skymtade redan hamnen i Świnoujście då jag anmälde mig i växlingskontoret för att fullgöra min västturistiska plikt. Damen verkade något mer avslagen nu, men det var inte att undra på efter en hel natt i den trånga luckan, hon tittade förbi mig som om hon hade upptäckt något av särdeles intresse i fjärran, och räckte mig ett kuvert: ”Varsågod, här är pengarna, och passet kan ni hämta vid gränsen”.

Jag tittade i kuvertet, och där låg mina svenska kronor, precis samma sedlar som jag hade lämnat där några timmar tidigare.

Jag förstod direkt vad klockan var slagen. Jag tänkte i mitt stilla sinne, inte utan en viss beundran, att i det här landet där alla klagade på att ingenting fungerade som det skulle, fanns det trots allt en del funktioner som sköttes med exemplarisk effektivitet. Som registrering och bevakning av dem som man uppfattade som systemets fiender.

Och att det tydligen fanns väl inarbetade rutiner för hur kontrollen skulle skötas. Inte illa med tanke på att de verktyg de hade att tillgå var bara pärmar och vanliga telefoner.

Jag låtsades emellertid som ingenting, höll som det heter god min i elakt spel, och tänkte att den här bittra kalken ska tömmas i botten.

Klev av färjan med det lilla bagage som jag hade och ställde mig fogligt i kön till passkontrollen. Det kändes onekligen lite udda eftersom jag inget pass hade. Jag tänkte att helt passivt låta situationen utveckla sig själv, så får vi se vad som händer.

Det dröjde inte länge förrän det började klarna. En man kom fram till mig och frågade om jag var jag. Han var ganska mager, i yngre medelålder, tunt, blont hår, men för övrigt ett utseende som var lika intetsägande som hela hans uppenbarelse. Man fick ett intryck av att hela han tiggde om ursäkt för sin egen existens. En fullständig nullitet i tillvaron.

Nulliteten bad mig att följa med honom. Nu efteråt kan jag inte förlåta mig själv att jag inte ens försökte få honom att legitimera sig, tala om vem han var och vilken myndighet han representerade. Det hade han antagligen vägrat att göra, men det skulle åtminstone ge mig en om inte annat så moralisk rätt att ifrågasätta hans maktutövning. Det skulle givetvis inte resultera i någonting, men att hävda min rätt skulle upphöja min värdighet och sätta mig i moraliskt överläge gentemot denne underhuggare som inte ens rakryggat kunde stå för vem han var eller vems smutsiga order han lydde.

Jag får väl skylla på att min upprördhet över det uppenbart orättvisa i det som jag insåg höll på att ske förmörkade mitt omdöme.

Den obetydlige säkerhetsmannen, det var helt uppenbart att han var en sådan, ledde mig till ett obskyrt rum utan fönster, synnerligen spartanskt möblerat. Om det var hans kontor, var han verkligen rätt man på rätt plats, rummet och mannen återspeglade varandras intighet och smälte ihop till en enda urblekt skugga.

Han satte sig på en vinglig stol bakom ett enkelt skrivbord, och när jag – objuden – hade satt mig på en lika ranglig stol på andra sidan skrivbordet, plockade han fram mitt pass, och på säkerhetsfolkets sedvanliga vis började han bläddra i det, som trodde han att han på dessa officiella sidor skulle upptäcka några graverande avslöjanden.

Kanske gjorde han det. Han slog ihop passet, tittade på mig för första gången, och meddelade med tonlös stämma att jag tyvärr inte skulle få åka in i Polen. När jag undrade varför fick jag till svar att jag skulle fråga mina föräldrar. Jag påpekade det alldeles uppenbara faktum att mina föräldrar inte var där och att det var inte de som stoppade min inresa i Polen.

Jag genomborrade den lille mannen med en basiliskblick och frågade om det berodde på att jag var jude. Han förnekade det häftigt, närmast förnärmad, hur kunde jag tro något så befängt osant?

Så jag fortsatte att fråga varför och han fortsatte att hänvisa till mina föräldrar. Jag hade tydligen fallit offer för den onekligen lite aparta kommunistiska doktrinen om arvsynden. Meningsutbytet pågick en kort stund till, ända tills säkerhetsmannen insåg, inte utan anledning, att samtalet utvecklade sig föga dialektiskt och inte ledde någonvart.

Det hade man förstås kunnat förutse från första början.

Det hela avrundades med att han sa att vi skulle gå tillbaka till färjan. Jag begärde att få tillbaka mitt pass, men icke. Jag insisterade, och han vägrade tvärt. Då försökte jag att slita åt mig passet, men han vek undan.

Något handgemäng kunde man inte kalla det, snarare lite knuffande. Han vann.

Vi gick mot båten, jag först, han efter, bevakande att jag inte hittade på några antisocialistiska dumheter.

Jag kom att tänka på att han sa att jag ”tyvärr” inte skulle få resa in i Polen. ”Tyvärr”?! Försökte han bara att vara artig, i en oväntad gest av medmänsklighet då han väl insåg hur smärtsamt hans besked skulle bli? Inte omöjligt, ock betydelselösa säkerhetsagenter kan känna empati. Lite, lite grann i alla fall.

Eller var det en lapsus, och han på fullt allvar beklagade att man vägrade mig inresa? Knappast troligt, han verkställde bara order, ”befehl ist befehl”, och ställde sig helt likgiltig till innebörden. Det var det mycket bestämda intrycket som jag fick. Den här underhuggaren var inte särskilt empatisk och inte ett dugg filosofisk.

Skit vare med honom. Jag får naturligtvis aldrig reda på vad det där ”tyvärr” stod för. Men likt en förrådd som in i det sista vägrar medge att han har blivit sviken, klamrade jag mig fast vid hans ”tyvärr”. Jag hade drabbats av en orättvisa, och jag var inte ensam om min upprördhet. Det fanns andra där ute, kanske rent av på högsta ort, som insåg – trots allt! – arr det begicks ett fel.

Ologiskt? Absolut, men vad har logik med det hela att göra?

Vi kom tillbaka till färjan, och så klart fick jag inte tillbaka passet med en gång, utan först senare i receptionen efter båtens avgång.

Hela besättningen kände väl till vad som hade hänt, djungeltelegrafen hade tydligen gått varm, och jag bemöttes med så mycket värme, stöd och sympati, att jag nästan blev gråtfärdig. Vilka fantastiska människor! Damen i receptionen som lämnade tillbaka mitt pass sa att hon tyckte att det var såå tråkigt, andra klappade om mig och försäkrade mig, oklart på vilka grunder, att jag snart skulle resa till Polen så mycket jag ville.

Bartendern vägrade att ta betalt när jag gick ner i baren för att trösta mig med ett järn. Han upprepade gång på gång: ”Ni ska se att det blir bättre snart”.

Jag söp mig full på Polferries, och den polska statens, bekostnad, och tycker än idag att det kunde de gott bjuda på. Jag somnade ledsen, kränkt och sårad. Vaknade i Ystad med en triumferande känsla, en medelstor stat i Europas mitt, med 35 miljoner invånare, och en icke oansenlig våldsapparat till sitt förfogande, var rädd för mig!

Det kunde bara sluta på ett sätt, systemet var bankrutt och dömt att gå under.

Om nu någon till äventyrs blir imponerad av vilket eminent hot som jag utgjorde mot Polen, så är det ändå ingenting jämfört med vad min lilla mamma kunde visa upp.

Det var någon gång i mitten av 70-talet. Mamma skulle på charterresa till Sardinien med en väninna. Vi talades vid på telefon kvällen innan, jag önskade trevlig resa, tyckte det verkade spännande med Sardinien, lite av terra incognita för oss båda, mamma skulle höra av sig när hon kom hem igen efter två veckor.

Det var inte mer med det. Döm om min förvåning när det sent på eftermiddagen ringer på dörren, och in störtar…mamma och hennes väninna! Man behövde inte vara någon stor människokännare för att direkt se hur upprörda de var.

Mer än så. Upprörda, ilskna, kränkta, besvikna, skakade, anklagande…

Varför var de redan tillbaka? Vad hade hänt? Jag hann knappt formulera min fråga innan de två började fullständigt kaotiskt berätta halvskrikande i mun på varandra. Så småningom lyckades de lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna berätta något så när sammanhängande.

Allt började bra, flygresan var behaglig, de landade på utsatt tid i Sassari. Vi passkontrollen ombads mamma, men inte väninnan, att gå åt sidan, och där förklarade en man iklädd en operettuniform på en parodiskt bristfällig engelska att hon inte fick komma in på Sardinien.

Va?! Trots chocken krävde mamma en förklaring, hon kunde vara nog så bestämd när hon satte den sidan till. Och visst fick hon en förklaring.

Operettmannen meddelade att på grund av den sovjetiske utrikesministern Andrej Gromykos besök på Sardinien var det de italienska säkerhetsstyrkornas uppgift att stoppa alla suspekta individer som kunde utgöra ett hot mot den sovjetiske diplomaten. Dit hörde uppenbarligen statslösa personer med rötter i Östeuropa.

Trots mammans våldsamma protester förblev den italienska operetten alldeles obeveklig. Det var bara att resignera och åka tillbaka hem med vändande flygplan. Semestern inställd. Jag tror att hon fick pengarna tillbaka. Men det var inte det viktiga. Huvudsaken var ändå upplevelsen av en oerhörd kränkning. Som dessutom höll sig helt och hållet inom den internationella lagens ramar.

Nu efteråt kan man tycka att det var precis tvärtom. Mycket smickrande. Lilla mamma lyckades faktiskt att skrämma slag på det mäktiga sovjetiska imperiet, hela västvärldens skräck. Och vi vet hur det gick sedan.

Lite skrämde hon också Italien. Och dem går det inget bra för heller.