Uppror i dödsfabriken

 

I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor.

Den andra augusti bryter ett uppror ut i dödslägret Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Till minne av upproret i Treblinka en dikt av Władysław Szlengel, kallad "gettots poet", mördad av nazisterna.

Lilla stationen Treblinki

Längs järnvägslinjen Tluszcz-Warszawa

från stationen Warschau-Ost,

far man ut med rälsen

och åker framåt.

Och resan tar ibland

5 timmar och tre kvart,

men ibland tar denna resa

hela livet, tills man dör.

Och stationen är pytteliten

där växer tre små granar,

och skylten är helt vanlig

här är stationen Treblinki.

Här finns inget café

choklad, mandariner,

och böcker med tidskrifter.

Finns inte – finns bara Treblinki.

Det finns inte ens en kassa,

inte heller bärare,

inte ens för en miljon

får du en returbiljett.

Ingen väntar på stationen

och ingen viftar med en näsduk-

blott tystnaden hänger här,

välkomnar med stum tomhet.

Och den eviga stolpen på stationen,

de tre små granarna tiger,

och tiger den svarta skylten…

Stationen Treblinki.

Och här hänger sedan länge

en reklam i alla fall,

nött gammal text

”Laga mat med gas”.

(Min taffliga översättning)

Mała stacja Treblinki

Na szlaku Tłuszcz–Warszawa,
z dworca Warschau-Ost,
wyjeżdża się szynami
i jedzie się wprost.

I podróż trwa czasami
5 godzin i trzy ćwierci,
a czasem trwa ta jazda
całe życie, aż do śmierci.

A stacja jest maleńka
i rosną trzy choinki,
i napis jest zwyczajny
tu stacja Treblinki.

I nie ma tu bufetu,
czekoladki, mandarynki,
i książki z gazetami.
Nie ma – są Treblinki.

I nie ma nawet kasy,
ani bagażowego,
za milion nie dostaniesz
biletu powrotnego.

Nie czeka nikt na stacji
i nikt nie macha chustką –
cisza tylko wisi,
wita głuchą pustką.

I wieczny słup stacyjny,
milczą trzy choinki,
i milczy czarny napis…
Stacja Treblinki.

I wisi z dawna
reklama w każdym razie,
zniszczony stary napis
„Gotujcie na gazie”

En blodig hekatomb på storpolitikens altare

 

Idag är det årsdagen av utbrottet av Warszawaupproret 1944. Här en recension av ett monumentalverk som kom ut 2004:

Slaget om Warszawa. Upproret 1944
Norman Davies
Övers. Joachim Retzlaff
Fahrenheit bokförlag

En av andra världskrigets utan tvekan mest dramatiska händelser är Warszawaupproret sommaren 1944. Märkligt nog är det ganska lite känt utanför Polens gränser, det är inte ovanligt att blanda ihop det med upproret i Warszawas ghetto 1943. Det är samtidigt fortfarande en mycket kontroversiell händelse, vars förlopp och konsekvenser än idag väcker starka känslor. 

Debatten berör inte heller enbart själva upproret utan tangerar stora ideologiskt särskiljande frågor som Jaltaöverenskommelsen, västmakternas påstådda flathet gentemot Stalin, och andra omstridda spörsmål i europeisk politik efter 1945.

Den brittiske historikern Norman Davies, något av en expert på polsk historia med sin standardbok i ämnet ”God`s playground”, har i oktober 2003 gett ut ett monumentalverk om Warszawaupproret, ”Rising`44. The battle for Warsaw” (Pan Macmillan). Bokens polska översättning började med polackernas sedvanliga känsla för historisk dramatik säljas i bokhandlarna den första augusti klockan 17.00, vilket på klockslaget markerade 60-årsdagen av upprorets utbrott.

Vad som egentligen hände dessa sommardagar 1944 är alla tämligen överens om: inför den annalkande sovjetiska armén ger den polska Hemarméns ledning order om väpnat uppror, som efter två månader av lika heroisk som hopplös kamp slutar i totalt nederlag, och priset är fruktansvärt, förutom tjugotusen motståndskämpar får också ungefär 180 000 civila sätta livet till och hela staden läggs i ruiner.

Debattens vågor har däremot gått höga kring frågan om varför det slutade så, och grovt indelat kan man säga att vänsterståndpunkten har varit att anklaga den polska exilregeringen för att anställa ett blodbad för sina politiska syftens skull, medan högern har lagt skulden på Sovjet, som helt cyniskt lät Warszawa förblöda för att lättare kunna lägga landet under sitt styre. Dessutom finns det en stark känsla av bitterhet gentemot de västallierade för deras passivitet och undfallenhet mot Stalin.

Lagom till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg utkom Davies bok i svensk översättning på Fahrenheit bokförlag. Fahrenheit är ett nystartat förlag som i anglosachsisk anda tänker specialisera sig på populärvetenskaplig litteratur. Deras andra titlar är ”En kortfattad historik över nästan allting”, ”Höger hand, vänster hand”, och ”Molnens idéhistoria”. Visst verkar det vara både spännande och hålla hög klass, så vi får lyckönska oss själva till detta nytillskott på bokmarknaden, och hålla tummarna för uppstickaren.

”Slaget om Warszawa” är en bred historisk fresk, som behandlar långt fler ämnen än vad titeln ger en antydan om. Davies tecknar en utförlig bakgrund, både vad beträffar det politiska och det militära läget. Situationen i det ockuperade Polen beskrivs noggrant, liksom det militära läget på östfronten. 

Framför allt får vi en mycket levande bild av spelet bakom de allierades överläggningar om Europas politiska karta när kriget väl skulle vara vunnet, och här kan man finna nyckeln till förståelsen av mycket i den europeiska efterkrigshistorien. Davies dom är hård, han anser att Roosevelt och Churchill inte stod upp mot Stalin, och sålde ut Östeuropa med Polen i spetsen, på samma sätt som de svek polackerna under upproret.

En utförlig del av boken ägnas åt händelser som följde efter upprorets kapitulation, och den senare situationen i Östeuropa, huvudsakligen i Polen, under 40- och 50-talen. Det stalinistiska förtrycket drabbade hårt inte minst många av dem som deltog i Warszawaupproret. Davis tecknar också personliga porträtt av många av aktörerna i dessa dramatiska tilldragelser.

Boken är rappt skriven, den är rikt illustrerad med inte mindre än 150 foton, ett appendix med kartor, noter och register, och den innehåller också insprängda memoarer från överlevande, som gör framställningen än vitalare.

Norman Davies drar sig inte för att vara personlig, och att uttrycka kontroversiella omdömen i kontroversiella ämnen. Som vi sa tidigare anser han att de västallierade svek, att det är huvudsakligen de som bär ansvaret för Warszawaupprorets nederlag och Östeuropas förslavande. 

Enligt Davies hade upproret klara utsikter att lyckas, och som en konsekvens därav kunde Polen ha fått ett genuint demokratiskt och polsk styre, liksom stora delar av övriga Östeuropa. Efterkrigshistorien kunde ha sett annorlunda ut. På ett sätt kan man säga att Davies ger uttryck för en romantisk tradition, som är levande inte minst i Polen, där man helt enkelt inte kan förlika sig med att alla dessa offer – och de var många! – skulle ha varit förgäves.

Davies tolkningar och slutsatser har inte fått stå oemotsagda, och har blivit ifrågasatta av många, också i Polen. (För en längre kritisk utvärdering se t.ex. Berkeleyhistorikern John Connelly i London Review of Books 12/2004.)

Huvudansvaret för tragedin i Warszawa ligger utan tvekan hos det polska ledarskapet i London. Beslutet att sätta igång upproret var politiskt, man ville ta emot den framryckande sovjetiska armén som segrare och kunna förhandla utifrån en ”styrkeposition”. De västallierade avrådde bestämt från uppror, men också inom Hemarmén, framför allt inom dess underrättelsetjänst var man skeptisk. 

Trots att upprorets politiska udd uppenbarligen var riktad mot Sovjet, var dess framgång samtidigt beroende av sovjetiskt stöd. Vid det här laget borde Stalins inställning ha varit klar för alla, inte minst med tanke på Sovjets och dess polska kommunistiska allierades agerande hittills på polskt territorium. De polska kämparna var uselt beväpnade, bara var femte hade något eldvapen, med små mängder ammunition, man hade tillgång till 39(!) tunga kulsprutor, inget artilleri osv. Det är uppenbart att upproret hade inga utsikter att lyckas.

Davies tecknar en vacker bild av en heroisk och uppoffrande kamp. Men på samma sätt som han gärna framhåller polska dygder, blundar han för deras synder. När upprorets hopplösa läge framstod klart redan efter någon vecka försökte många civila att fly staden. Detta hindrades av Hemarmén, och i en del fall förekom rent av arkebuseringar. Detta förtiger Davies helt och hållet. 

Vidare förekom det i upprorets början en sorts pogrom där flera dussin judar blev dödade, anklagade för ”bolsjevism”. Detta nämner visserligen Davies, men han försöker bagatellisera det, på samma sätt som han bagatelliserar och marginaliserar hela den polsk-judiska problematiken.

Inte heller Davies kontrafaktiska resonemang förmår övertyga. När Röda Arméns mångmiljon starka trupper rycker fram mot Berlin, har man fått betala ett fruktansvärt högt pris för sin seger, och nu ville man ha betalt för allt blod som har flutit och alla värden som har förstörts. Östeuropas öde var beseglat, och det är svårt att se vad vare sig Roosevelt eller Churchill kunde ha gjort åt det.

Det historiska skeendet är ofta komplext och motsägelsefullt. I skärningspunkten av diskussioner av olika tolkningar uppstår levande historia, som kanske något litet kan hjälpa oss att förstå vår egen samtid. Trots alla invändningar utgör Davies bok ett viktigt bidrag.

Med orubblig tro på det skrivna ordet

 

Idag är det Birger Normans födelsedag. Ett viktigt datum att uppmärksamma, Birger Norman är utan tvekan Ådalens största litterära gestalt. Och hans betydelse sträcker sig in i vår tid, han har inte förlorat någonting av sin aktualitet.

Han debuterar relativt sent, först vid 37 årsålder, och det är lätt att se hur krokig vägen kunde vara för en arbetargrabb in till litteraturens värld. Man kan också ana brukssamhällets Jantelag.

När väl det första steget har tagits, med dikten ”Över en unicabox” i en antologi och året efter med den egna diktsamlingen ”Sånger vid floden”, är det som om en propp har dragits ur, det litterära skapandet väller fram lika mäktigt som någonsin Ångermanälven.

Frapperande är också mångsidigheten. Birger Norman skriver journalistik, dramatik, poesi, prosa, och möjligen med undantag för dramatiken står sig hans litterära värv mer än väl än idag.

Som publicist är Birger Norman förmodligen mest ihågkommen för sina Vinkelskott, en krönika som han skrev för Metallarbetaren mellan åren 1958-86, utan att missa en enda gång! Rubriken är för övrigt ett kvarlevande minne av Birgers tid som sportreferent på Nya Norrland, där han skrev för fyra öre raden.

Rubriken anger också hans ideologiska position. Han skjuter från sidan, ur sin egen, oväntade, vinkel. I Normans kulturjournalistik möter vi en person tryggt förankrad i arbetarrörelsen, lojal men alltid fri att kritisera och komma med egna ståndpunkter. En sann intellektuell.

Han har en orubblig tro på det skrivna ordet, och därmed också på det offentliga samtalet.” Försöker man roa, förargar det alltid någon. Blir man till förargelse, roar det alltid någon. Det inträffar att man speglar, söker fånga in och sammanställa meningar, åsikter, brytningar kring någon fokus. Orientering, översikt.”

Boken ”Ådalen 31” lyfter åter upp den tragiska händelsen i offentlighetens ljus, samtidigt som det myntar själva begreppet. Jämte Stig Dagermans ”Tysk höst” är det den bästa svenska reportageboken som någonsin skrivits.

Det finns flera läsvärda prosaverk av Birger Norman, framför allt ”Sista natten på Nordstjernan” med dess fantastiska människoporträtt.

Men Normans främsta litterära uttryck var lyriken. Det motiv som jag vill framhålla i hans poesi är förhållandet till Ådalen i allmänhet och Svanö i synnerhet. Det är påtagligt hur starkt landskapet och Ön är närvarande i hans diktning. ”Marskvällarnas blå timme i Ådalen/Vad rör mig Paris”.

Relationen är långt ifrån okomplicerad, och han var ingen hembygdsromantiker. Han har lämnat Ådalen, kan bara återvända som tillfällig besökare, men bygden lever kvar starkt inom honom. ”Den som vänder åter/kommer alltid blott/till ett återvändo/En hembygd/ finns aldrig för den/som en gång reste bort”. Men minnen finns kvar, och det är genom dem som man hittar till sig själv.

Det tycker jag är en mycket suggestiv bild av den rotlösa individen i en globaliserad värld.

Ett författarskap får aldrig reduceras till ett museiföremål. Birger Norman är en aktuell författare. Läs honom!

Massakern i Volynien

 

De trista årsdagarna tar aldrig slut. Den 11 juli 1943 inträffar kulmen på folkmordet i den del av Ukraina som kallas Volynien. Massakern utfördes av ukrainska högernationalister på främst polacker, men också andra ukrainare, judar, ryssar, armenier och andra minoriteter. 60 000 till 70 000 människor mördades, kanske ännu fler.

Ukraina betyder gränsland. Det är ett fascinerande land med en dramatisk historia, som skär över etniska, kulturella och religiösa gränslinjer. En spännande berättelse med just Ukraina som utgångspunkt är romanen ”Kattbergen” av tyska Sabrina Janesch.

Kattbergen

Sabrina Janesch

Övers: Victoria Johansson Ramirez

Thorén & Lindskog, 2012

Andra världskriget ritade om Europas karta och orsakade gigantiska folkomflyttningar. Polen förlorade närmare hälften av sitt territorium i öster, och nästan två miljoner människor förlorade sina hem – om de inte valde att bo kvar i de nya sovjetiska republikerna, vilket de inte gjorde.

Några av dessa människor var min mors familj, den lilla skara som överlevde Förintelsen. De var från Lwów (numera Lviv, tidigare Lemberg, kärt barn har många namn), de talade melodiöst, på ett sätt som vi uppfattade att det lät som ryska, och de längtade alltid tillbaka till sin älskade hemstad. Jag kan fortfarande höra morbror Józef säga ”Om inte i Lwów, då spelar det mig ingen roll var jag bor”.

De var stadsmänniskor och de är alltid mer mobila än landsbygdsbefolkningen. Landsbygden i de polska delarna av Ukraina var övervägande ukrainsk, men det fanns också en betydande polsk befolkning.

Deras exodus inleddes långt före krigsslutet. De ukrainska nationalisterna genomförde i sin strävan att skapa en egen stat en etnisk rensningsaktion i stor skala. Den började redan våren 1943 i Volynien, och resulterade i en massaker på mellan 60 000 och 70 000 polska bönder.

Massakern kulminerade under den så kallade blodiga söndagen den 11 juli 1943 med ett koordinerat angrepp på hundra polska samhällen.

Pogromerna fortsatte 1944 i Galizien med 20 000 – 25 000 döda. Drygt 300 000 flydde till andra sidan gränsfloden Bug, där de väntade på att få återvända hem.

Så blev det inte. Istället kom det nya flyktingar, och hela denna väldiga människomassa satte igång förflyttningen västerut. Ibland var de tomhänta, fick lämna allt bakom sig, ibland med hela bohag, boskap, getter och fjäderfän i släptåget. Vägen bar mot de så kallade ”återerövrade områden”, som tidigare tillhört Tyskland: Nedre Schlesien med trakterna kring Wroclaw (Breslau), Västpommern med hamnstaden Szczecin (Stettin) och Ostpreussen. Omkring fem miljoner tyskar hade flytt och lämnat efter sig hus, gårdar och lägenheter. På en del ställen hade flykten varit så brådstörtad att när flyktingarna österifrån tog husen i besittning stod maten fortfarande kvar på bordet, kläderna hängde i garderoben, linnet var prydligt vikt på hyllorna.

Det är inte särskilt svårt att inse att det många gånger var tämligen problematiskt att bygga upp en ny tillvaro på sådana ställen, i synnerhet som det under åtskilliga år rådde stor politisk osäkerhet inför dessa områdens framtida status.

Om detta har den unga tyska författarinnan Sabrina Janesch skrivit en fin liten roman. Huvudperson är den unga journalisten Nele, författarens alter ego, med en tysk far och en polsk mor, men i centrum står hennes morfar, flyktingen från Galizien till Schlesien. Det börjar med morfars begravning, som blir en utgångspunkt för att rulla upp familjens dramatiska historia. Det sker på två plan, som omärkligt glider in i varandra, dels Neles efterforskningar som leder till en äventyrlig resa till Ukraina, dels morfars egen berättelse.

Romanen tangerar bitvis deckargenren, med en mordgåta, och med alla familjehemligheter som avslöjas närmar det sig då och då också såpopera. Men det skenar aldrig iväg, och berättelsen är hela tiden levande och mycket kärleksfullt skildrad. Inte minst var jag förtjust i Janeschs säkra blick för hela skalan av olika nationella fördomar, som hon fångar på kornet med stillsam humor.

Janesch berättar ett stycke dramatisk nutidshistoria ur den lilla människans perspektiv. Oundgänglig läsning för att förstå dagens Europa på ett djupare plan.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den

 

Ännu en trist årsdag. Den 10 juli 1941 inträffade massakern i Jedwabne.

”Vi från Jedwabne” (Bokförlaget Atlas 2014, Övers: Irena Grönberg) är en bok som det gör ont att läsa. Historien om hur de polska invånarna i byn Jedwabne i nordöstra Polen dödar sina judiska grannar är hemsk nog. Judarna föstes ihop, förnedrades, misshandlades, många kvinnor våldtogs, och sedan blev alla dödade på de mest brutala sätt. Liknande händelser inträffar i flera närliggande byar, alltid med samma motivering, att judarna samarbetade med den sovjetiska ockupationsmakten.

Anna Bikont bedriver ett journalistiskt arkeologiarbete, hon klarlägger lager efter lager av historiska kvarlevor, tar varligt fram vittnesbörd, hågkomster, dokument, och belyser dem på prismatiskt sätt från många olika håll. Historien går att begripa, vad en människa har gjort kan en annan människa förstå. Det är ett mästerligt reportagearbete, som det tog flera år att fullborda.

Även om skildringen av pogromen är sällsynt ohygglig är det ändå den andra delen av boken som handlar om förnekelse som är den mest skrämmande.  När sanningen om vad som hände i Jedwabne avslöjas i Jan Tomasz Gross bok ”Grannar” väckte det ett ramaskri i breda kretsar i Polen. Gross anklagades för att vara antipolsk, att förvränga historien, att skända minnet av hjältemodet hos alla dem som med risk för eget liv räddade judar.

Samtidigt visar Bikont högst övertygande att alla i Jedwabne, unga som gamla, känner mycket väl till vad som faktiskt hände, många av dem bor dessutom i hus som tillhörde judar, ännu fler har i sin ägo stulen judisk egendom.

Förnekelsens mekanismer följer ett givet mönster: för det första hände det inte, för det andra var det inte vi, och om det ändå hände och det var ”vi” som gjorde det var det bara rätt åt dem. Det är inte svårt att se den gamla myten om judebolsjevismen komma till användning än en gång.

Den folkliga förnekelsen får understöd av akademisk knappologi, som letar febrilt fel, och lyfter gärna fram de mest obetydliga och helt oväsentliga faktafel för att triumferande avslöja de antipatriotiska krafter som skändar fanan.

Symptomatiskt nog har Marte Michelets ”Den största förbrytelsen” om antisemitismen i Norge och den norska medverkan i Förintelsen av Norges judar mötts av exakta samma reaktioner.

Det är en nationell självbild som hotas och som måste försvaras – till varje pris. I Norge fanns det en liten klick inhemska nazistkollaboratörer medan resten av befolkningen engagerade sig hjältemodigt i motståndsrörelsen.  Polen led alldeles ohyggligt under den nazistiska stöveln men mötte sitt martyrium heroiskt och rakryggat.

Båda bilderna är förstås sanna – men inte fullständiga. Historien innehåller också mörka skuggor, fula fläckar på nationens heder, och det är alldeles tydligt att rötan härjade inte bara i marginalen utan angrep betydande delar av samhällskroppen.

Det är ingen tillfällighet att Jedwabne ligger i ett område som före kriget dominerades av det högernationalistiska och klerikala Nationaldemokratiska partiet (Endecja). Här har de lokala eliterna med kyrkan i spetsen länge spridit antisemitismens gift i patriotismens namn. 

Det går en klar ideologisk skiljelinje i inställningen till det nationella trauma som har framkallats av avslöjanden om massakrerna i Jedwabne och på andra håll. Medan högern förnekar ihärdigt, bagatelliserar och försöker förklara bort de många brott som har begåtts av polacker, ser de progressiva krafterna ett stort värde i att ha modet att konfrontera sin egen historia och våga ompröva självbilden.

Den som inte lär av historien är dömd att upprepa den. Och jag tror att gamle Marx hade fel, det blir inte som tragedi första gången och som fars andra gången, utan det blir som tragedi om och om igen.

Se också recensionen av Miroslaw Tryczyks två böcker i ämnet: Dixikon

Sosua - i Förintelsens skugga

 

Idag är det årsdagen av Eviankonferensen 1938. Som har en överraskande koppling till Dominikanska republiken.

Den som turistar i Dominikanska republiken har stora möjligheter till många rika kulturhistoriska upplevelser.

I huvudstaden Santo Domingo finns världsarvet Ciudad Colonial, de gamla kvarteren, med spännande och skiftande exempel på kolonialarkitektur. Här finns den äldsta katedralen i Amerika, byggt 1512-40 i stram gotik, helt ignorerande renässansen, med en tung anda av kärv och syndatyngd katolicism, med dunkla målningar i de flamländska mästarnas tradition, allt i en så oerhört stark kontrast till den soliga och lättsamma omgivningen.

Vicekungens residens, Alcázar de Colón – det äldsta i Amerika så klart – med sina minutiöst återskapade 1500-talsmiljöer är också värt ett besök.

Men den riktiga pärlan finns på andra sidan ön. Lilla turistorten Sosua vid Atlantkusten ligger en kvart från flygplatsen i Puerto Plata och en knapp mil från surfingparadiset Cabarete. Platsen är idag tyvärr mest känd för sexturism, men i decennieskiftet 1930/40 utspelade sig här något så ovanligt som en lycklig episod i skuggan av Förintelsens annalkande katastrof.

En parentes kan det tyckas, en marginell företeelse, i den tragedins bok som äger rum i Europas förintelseläger, men just därför unik och värd att lyftas fram.

I juli 1938 sammankallades på initiativ av USA:s president Roosevelt en konferens i den franska semesterorten Evian för att diskutera hur man kunde undsätta den allt mer utsatta judiska befolkningen i Tyskland och Österrike. 32 länder var på plats, bland annat Sverige, 33 var inbjudna från början men Italien tackade nej. Vid den tiden accepterade fortfarande nazistregimen att judar fick emigrera, under förutsättning att de överlät sina tillgångar på den tyska staten.

Under konferensen uttryckte alla länder sin starka sympati för de diskriminerade judarna och sin totala ovilja att ta emot dem.

Argumenten var att man redan hade tagit emot så många, USA och Kanada ville ”istället” inrikta sig på sina flyktingkvoter – som man inte fyllde, Holland och Belgien hänvisade till att länderna var tättbefolkade, andra var oroliga för arbetsmarknaden – 30-talskrisen gjorde sig fortfarande gällande, många trodde att en ny emigrationsvåg skulle skapa en ”rasfråga”, vissa var storsinta nog att vilja skydda sin judiska befolkning från faran för antisemitism som de nya flyktingarna kunde orsaka.

En del låter onekligen kusligt välbekant.

Konferensen blev ett praktfiasko som hånades öppet av Hitler.

Men det fanns faktiskt ett undantag i detta monumentala hyckleriets sammankomst.

Det var Dominikanska republiken. Landets bisarre och blodbesudlade diktator Rafael Trujillo erbjöd att ta emot 100 000 judiska flyktingar. Siffran var uppenbarligen tilltagen i överkant, och förmodligen mest avsedd som en markering att Trujillo menade allvar.

Det är inte helt klart vilka motiv Trujillo hade för sitt erbjudande. Troligen handlar det om flera samverkande faktorer. Han var ute efter att bättra på sitt skamfilade rykte efter massakern ett par år tidigare på invandrade haitier, och även hans framfart mot inhemsk opposition. Diktatorn var mån om att stärka sina band med USA, något som också lyckades.

Dessutom fanns det säkerligen rasistiska skäl, genom den tysk-judiska emigrationen strävade Trujillo efter att göra befolkningen i Dominikanska republiken ljusare!

Och slutligen kan han ha påverkats av de allmänna fördomarna om judiskt affärssinne.

Hur som helst, resultatet av Trujillos generösa erbjudande blev att omkring 650 judiska flyktingar kom till Sosua. Det var på den tiden en tämligen öde plats, och området som de hade tilldelats var en övergiven bananplantage.

Varje flyktingfamilj fick drygt 30 hektar mark, tio kor, en mula och en häst. Hela situationen var onekligen en stor utmaning då de judiska emigranterna bestod av välutbildad, urban medelklass, som var avgjort bättre på att citera Goethe än att mjölka kor.

Men de hade just inget val, det fanns ju ingenstans att ta vägen, så det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. Så småningom kom det lilla samhället att blomstra, mest framgångsrik blev man faktiskt inom mejeribranschen.

Relationerna till lokalbefolkningen var från början goda, och fördjupades med tiden. Det förekom allt fler äktenskap över etniska gränser, vilket hade till konsekvens att en del övergav sina judiska traditioner och assimilerades helt i det nya samhället. Delvis kompenserades det av att åtskilliga ingifta dominikaner konverterade till judendomen.

En kuriositet i sammanhanget är den lilla grupp av tyska emigranter från den fortfarande ekonomiskt och politiskt instabila Förbundsrepubliken som kom till ön i början av 50-talet på jakt efter ett bättre liv. Här fann de ett litet tyskspråkigt samhälle med ett vitalt tyskt kulturliv. Och mötet mellan de två grupperna blev faktiskt oväntat hjärtligt.

Efter kriget minskade den judiska gruppen successivt. Den stora dödsstöten kom med 80-talets turistboom, då markpriserna sköt i höjden, och många valde att sälja, för att sedan dra vidare till framför allt USA, och i viss mån Israel.

Idag lever 25 judiska familjer kvar i Sosua som en integrerad del av det dominikanska samhället.

Kvar finns också den lilla synagogan i trä, och bredvid den ett litet museum, där man kan beskåda en bildkavalkad över det judiska livet i Sosua.

Där kan man också läsa följande inskription: ”Sosua, ett samhälle fött i smärta och framväxt i kärlek, måste i slutändan representera livets ultimata triumf.”

Barbariet i Kielce

 

Det förflutnas barbari ligger ibland närmare i tiden än vad vi vill tro. För 79 år sedan, den 4 juli 1946, äger en pogrom rum i den polska staden Kielce, orsakad av en anklagelse om ritualmord.

Det börjar mycket banalt. Den nioårige Henryk Blaszczyk tar en tur ut till sina föräldrars bekanta en bit utanför staden utan att tala om det för någon. Han är borta i två dagar. På kvällen tar den orolige fadern kontakt med polisen. Pojken hittas inte, och hans försvinnande blir allmänt känt. På kvällen den 3 dyker Henryk upp hemma, och skräckslagen av all uppståndelse hittar han på en historia om en obekant man som har hållit honom fången i en källare. En granne frågar pojken om de som fängslade honom inte var zigenare eller judar, varpå han svarar att de – plötsligt har de blivit flera – definitivt inte talade polska, utan tror nog att det var ”judiska”.

På väg till polisförhör dagen därpå suggereras pojken att peka ut stället där han hölls fången, huset vid Plantygatan 7 där det bodde ett antal judar och som inrymde judiska organisationer. (I Kielce fanns före kriget 25 tusen judar, av vilka endast 500 överlevde och bara ett fåtal återvände till hemstaden.) Huset har visserligen ingen källare men nu rullar händelserna igång med en egen dynamik.

Det samlas en allt större folkmassa utanför huset, och eggas upp av ryktet om lik som finns i huset efter kristna pojkar vars blod används i judiska religiösa ritualer. När polis och militär anländer till platsen gör de gemensam sak med den uppretade folkmassan och tränger in i huset. Judar dödas, misshandlas, jagas. Oroligheterna pågår ända till kvällen då militärförstärkningar kommer från Warszawa och lyckas ta kontroll över situationen.  Minst 36 personer är döda, över 40 sårade.

Efter summariska rättegångar som sker inom loppet av en vecka döms 9 personer till döden, och straffen verkställs omedelbart. Rättsprocessens godtycklighet var helt uppenbar och väckte starka protester över hela landet. Upprördheten spädes på av kyrkans ambivalenta ställningstagande. Samtidigt växer i breda folklager övertygelsen om att pogromen var i själva verket en provokation från den kommunistiska säkerhetstjänstens sida.

Mycket kring pogromen i Kielce är utan tvekan oklart. Men det saknas bevis, det enda som finns är indicier. Först och främst har många pekat på att det var regimen som så att säga tjänade på det som hände: opinionen i Väst förlorade eventuella sympatier för polackerna, och dessutom vändes uppmärksamheten bort från den riggade folkomröstningen tidigare under året. Myndigheternas tafatta uppträdande och det faktum att både polis och militär deltog mycket aktivt i pogromen skulle ytterligare stärka provokationsteorin. Men som sagt, bevis saknas, och mycket tyder dessutom på att maktorganen blev tagna på sägen av händelseutvecklingen. Under alla omständigheter föll de antisemitiska anklagelserna om ritualmord i mycket bördig grund.

Idag finns det nästan inga judar kvar i Polen men det förekommer fortfarande en hel del antisemitism. Dessvärre inte bara bland obskyra högernationalister i den politiska undervegetationen, åtminstone ett dominerande parti tangerar ofta antisemitiska, islamofoba, liksom homofoba och xenofoba, uttalanden, och det ökända Radio Maria, där antisemitism förekommer frekvent, har stort inflytande. 

Läs också gärna min recension av  Joanna Tokarska-Bakirs omfattande genomgång av händelsen i boken Under förbannelsen i tidskriften Dixikon

Tomas Skimutis in memoriam

 

Tomas Skimutis har avlidit 79 år gammal efter flera års kamp mot Parkinsons sjukdom. Han var en fantastisk konstnär och jag vill gärna hylla honom med en text från en av hans sommarutställningar i hans ateljé i Ramvik.

Ett besök hos Tomas Skimutis i Nya magasinet i Ramvik upplöser tiden. Plötsligt rör sig besökaren fritt mellan sina egna olika åldrar, man färdas fritt från barndomen in i vuxenlivet och tillbaka. Årets sommarutställning bjuder på många nyheter, och dessutom två gästutställare.

Den ena gästen är sonen Martin, som har ställt ut tidigare i Ramvik. Den här gången har han med två båtar, synnerligen lämpligt motiv sommartid.

Det är dels en ubåt i ett tillstånd av långt gånget förfall, tydligen ett vanligt tema för Martin Skimutis, dels en båt som Tomas tror kan vara Karons färja, men som snarare ser ut som en lyxig utflyktsbåt från förr.

Båtarna är byggda i trä, och överstrukna med en speciell frätande teknik som blandar färg och salt, och får fram den rätta rostkänslan.

Tomas Skimutis konstverk är som alltid en blandning av bruksföremål, dekorationer och mer eller mindre symboliska mobila manicker.

Nytt för i år en fyndig nattlampa med kluriga lådor och fack - något som Tomas alltid har varit förtjust i.

Vidare en barnstol med simfötter(?), inspirerad av den japanske konstnären Nakashima som skulle designa en barnstol för ett utrymme med heltäckningsmatta och där skrapmärke måste undvikas.

Mer för barn: en soffa i lagom format, som säkert kan hålla i flera generationer. Som allt annat som Tomas gör är det ett rejält och hållbart hantverk.

Den mekaniska "Steppenwolf" är en hyllning till rockgruppen med samma namn (dock inte Hesses roman), det rör sig och låter.

- Det var viktigt att bågen skulle vara vänd åt rätt håll, annars blir det ett eurotecken, och det ville jag inte, säger Tomas Skimutis.

"Kattsunami" är en påminnelse om att hur naturkatastrofer drabbar inte bara människor utan också djur. "Ny girlfriend" är ett finstämt och samtidigt lekfullt uttryck för gemenskap, kanske kärlek.

Och så "Marilyn", en mobil med ett sargat hjärta och musik av Vangelis, med spretiga kabeltrådar som såriga blodådror. Starkt.

Hyllade befälhavaren på bogserbåten är tillbaka

 

En andra säsong av Peder Forsbergs och min pjäs ”Bäfälhavarn på ångbåten på Ångermanälven” har haft nypremiär igår söndag.

Tidningen Ångermanlands recensent Maria-Thérèse Sommar var på plats, och skrev en mycket positiv recension och tog jättefina bilder. Nedan följer ett utdrag:

”Befälhavarn på bogserbåten på Ångermanälven spelas i år för andra gången på kajen i Marieberg – och på en riktig båt. Titeln kommer från en gammal dänga från 1960-talet, sjungen av Leppe Sundevall, och det är en föreställning som innehåller mycket musik.

Det blir ingen direkt allsång, men här och där hörs publiken sjunga med i allt från frälsningsbiten "Gyllne morgon" till befälhavarsången, som sätter sig rätt snabbt.

I centrum står naturligtvis befälhavarn, kaptenen på båten Dynäs II. Tiden har sprungit ifrån honom; det är 1920-tal och dieselmotorerna har börjat ta över. Ångbåtar är ute, ineffektiva. Ska han behöva sälja, ge upp? Men en båt är inte bara en båt, säger kapten, spelad av Mikael Björklund. En båt är också minnen och historia; den har själ.”

/../

Hela texten kan läsas i Tidningen Ångermanland

Konstnärligt ansvariga

Manus: Gregor Flakierski, Jan Peder Forsberg
Regi: Mimmi Johnsson, Jan Peder Forsberg
Musik: Johan Ramström
Scenografi: Mats de Vahl (med bistånd av Fredrik Larsson)
Koreografi: Carl-Ruben Johnsson
Kostym: Ulla-Karin Hällström Sahlén
Körledare: Masako Karlsson