Memento mori

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom
dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Vårt behov av polis

 

Polisen har fått utökade befogenheter, nu kan de bland annat få möjlighet att avlyssna och bevaka människor utan att det finns misstanke om brott. De har blivit fler och fått fördubblade resurser. (Ändå sjunker uppklarningsprocenten!)

Det får mig att helt och hållet orättvist tänka på den polske dramatikern Sławomir Mrożeks debutpjäs ”Poliser” (Policjanci eller Policja) från 1958.

I ett fiktivt land förklarar sig den siste politiske fången villig att underteckna en lojalitetsförklaring. Panik utbryter inom statsapparaten, utan politiska fångar behövs det inte någon polis, säkerhetstjänst, inga domstolar och åklagare, de blir alla helt överflödiga.

Man försöker övertala den politiske fången att avstå, men han framhärdar.

Då löser man situationen med ett fingerat attentat mot Regenten, utförd av polisen.

Makten är räddad, polisen behövs åter.

Men det är bara teater.

Pogromernas städer

 

År 2000 publicerar historikern Jan Tomasz Gross boken ”Grannar”(Sąsiedzi) som skildrar massakern i byn Jedwabne i landskapet Podlasie i östra Polen som begicks mot judar av deras polska grannar. De fakta som läggs fram i boken var redan tidigare kända, men hade länge begravts under en massiv tystnad, och exploderade nu med en våldsam kraft som skakade om det polska samhällets kollektiva minne och identitet, och följdes av en bitter och oförsonlig debatt.

2015 kommer så Mirosław Tryczyks ”Dödens städer” (Miasta śmierci) som jag skrev om i Dixikon[1]: ”Det är en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet.”

Nio år senare har Tryczyk samlat en lång rad nya källor, publicerade och opublicerade dokument, vittnesmål och inte minst fotografier tagna av en tysk krigskorrespondent. Utifrån det nya materialet har författaren kompletterat och skrivit om, och resultatet blev en ny bok ”Pogromernas städer – Inte bara Jedwabne” (Miasta pogromów – Nie tylko Jedwabne).

Den nya boken tecknar förtjänstfullt en historisk bakgrund till de tragiska händelserna i juni och juli 1941 och sätter in dem i ett vidare politiskt och socialt sammanhang.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

I väntan på den stora svenska idrottsromanen

 

Sensationslaget Mjällby från en liten by i Blekinge har just blivit svenska mästare. Det går åt skogen för landslaget i VM-kvalet. Ett nytt magiskt namn har anställts som förbundskapten. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra bollsporter, det åks skidor, och utövas diverse andra sporter.

Alla dessa evenemang får miljoner människor att bänka sig framför tv-apparaterna, lyssna på radios direktsändningar, följa resultaten i dagstidningarna. Idrotten engagerar många, det är en viktig samhällsangelägenhet.

Det är därför förvånande att så få författare har valt att behandla idrotten som ett skönlitterärt ämne. På ungdomssidan är det lite bättre, det finns om inte annat Max Lundgren svit om Åshöjdens BK. Skralare för vuxna, kommer inte på andra än P O Engquists "Sekonden", och Bunny Ragnerstams tvåbokssvit "En svensk tragedi" med "Uppkomlingen" och "Ett prima liv". Det finns säkert några fler.

Dessutom förekommer så klart vissa idrottsmotiv som inslag i en rad böcker, den senaste jag läste är Fredrik Ekelunds "Fadevår, tack för ljuset", där han beskriver hur kärleken till Malmö FF uppstod.

Men på det stora hela är det skralt. Vilket är förvånande. Dels just därför att idrotten är en så central samhällsföreteelse. Dels därför att idrotten innehåller så mycket av spänning och dramatik, uppgång och fall, personliga tragedier, konflikter och lojaliteter, ja allt som kan tänkas vara intressanta att skriva om överhuvudtaget.

Är inte idrotten "fin" nog? Den intellektuelles förakt för fysisk aktivitet, som dessutom är oförskämt bra betald? Jag tror inte riktigt det, så vitt jag har kunnat iaktta finns det ett stort idrottsintresse bland många intellektuella människor, och åtskilligt med både kunskap och insikt i idrottsfrågor. Många kan skriva mycket bra om idrott. Sverige har dessutom ett mycket framstående författarlandslag i fotboll!

Vi väntar otåligt på den stora svenska idrottsromanen.

Fotboll på liv och död

 

Svenska landslagets fiasko i VM-kvalet och den desperata jakten på en ny förbundskapten väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet, eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.

Ingenting nytt under solen och på fotbollsplanen.

Ett krig har startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande orsaker.

I det fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!

Och vem har inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så.”?

Men det fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen fotboll i nazisternas koncentrationsläger.

Det börjades tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid som var fri från arbetet.

När fångar började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om ”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde i randiga långkalsonger.

Och eftersom otack är världens lön vann polackerna med 3-1.

Auschwitz kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn. Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.

Men det kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.

Det fanns lag för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.

I det närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England, Skottland, Wales och Irland.

Nobelpristagaren Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin ankomst till Auschwitz.

Den polske författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen. När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände. Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Det spelades fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.

För en del blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.

Viktigare än liv och död, var det visst.

Kris och kalabalik eller varför ett nej inte alltid är ett nej

 

Med anledning av Centerpartiets akuta partiledarval, en text från 2011 om ett annat parti som kanske kan tjäna som ett tips:

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man inte längre hålla reda på hela listan över hågade partiledarkandidater.

Oroliga KD-aktivister vill satsa på förnyelse av partiet, och lanserar Mats Odell som ny partiledare. Det är ungefär som om Centern förnyade sig med hjälp av Fälldin.
Eller Vänsterpartiet körde fram CH Hermansson.

Tänkte skriva ”eller om sossarna skulle förnya sig med Ingvar Carlsson”, men läste sedan att Juholt tycker att nämnde Carlsson borde ha en tung ministerpost! Tack och lov lanseras det inte som ”förnyelse”.

Vem som helst tycks kunna bli partiledare för KD, det verkar inte finnas några som helst krav utom ett – att man inte heter Göran Hägglund.

Det märkliga är att det inte är alls länge sedan som Hägglund enigt valdes om. Vad har hänt sedan dess? Har han våldtagit en minderårig? Langat knark? Vad är det hans belackare vet nu som de inte visste nyligen? För det kan väl inte vara så enkelt att det är fel på partiets politik?

Ett spännande namn dök upp i diskussionerna när Marcus Birro anmälde sin egen kandidatur. Till skillnad från Mats Odell skulle Marcus Birro onekligen innebära förnyelse. Kanske något för de andra partierna att ta efter? Kolla med Robert Gustafsson vilket parti han kan tänkas vara tillgänglig för.

Nu är det så med Marcus Birro att han påminner mest om den gamle tecknade västernhjälten Lucky Luke, ni vet han som drog snabbare än sin egen skugga. Birro han talar snabbare än han tänker. Några timmar efter tillkännagivandet av sin kandidatur kom han på att han redan var ledare, men för ett tv-program. Och att det då kanske inte var så lämpligt att vara öppet engagerad i partipolitiken.

Marcus Birro drog tillbaka sitt erbjudande, men det var för sent, tv-ledningen gav honom sparken i alla fall. Så han kanske kandiderar igen?

Nej, det är ingen ordning och reda. Dags att damma av min gamla favorit från P C Jersilds ”Djurdoktorn”. Det är en utopi, eller dystopi, inte vet jag. I alla fall, de allmänna valen är avskaffade, det fungerar inte att människor helt ansvarslöst tycker en sak, säger en annan, och röster på ett tredje vis.

Istället gör man med vissa tidsintervaller ett statistiskt representativt urval av landets befolkning, och de utvalda får svara på en lång rad frågor om politik, ekonomi, och liknande. Utifrån deras svar inordnas de i ett partimönster på en höger-vänsterskala. Rättvist och framför allt representativt!

Det här geniala förfaringssättet skulle medföra vissa problem, som att människor vill rösta som de själva vill, men sådana irrationaliteter kan man inte at hänsyn till.

Dessutom skulle det ha till konsekvens att Centerpartiets nyvalda ordförande Annie Lööf skulle rösta på ett annat parti än sitt eget. Vilket får ni gissa själva. En ledtråd – det är inte Vänsterpartiet.

Vila i frid Claes Hake

 

Konstnären Claes Hake har gått bort 80 år gammal. Han är representerad i Ångermanland med skulpturgruppen "Arch" utanför Bjästa. Jag hade nöjet att vara med när en konststig invigdes där 2020.

"Nu kan du vandra till granitskeppen i Bjästa – ny konststig tar dig ända fram till Arch

Många har sett Claes Hakes skulpturgrupp ”Arch” vid E4:an utanför Bjästa, men det är nog få som har kunnat tittat på konstverket på nära håll. Nu har en konststig invigts från Bjästahallen fram till skulpturerna.

– Det är en fin promenad, jag tror att många kommer att uppskatta möjligheten att komma nära, säger Anders Thorsén, samordnare för Stiftelsen Sigrid, Johan och Jonas Nätterlunds minnesfond.

Det är Stiftelsen som har finansierat konstverket, och är också initiativtagare till konststigen.

”Arch” invigdes 2002, och fram till nu har skulpturgruppen egentligen inte varit tillgänglig för närmare beskådan. Det finns en liten ficka mitt emot skulpturerna, men där är det direkt trafikfarligt att stanna.

Nu finns det utmärkta parkeringsmöjligheter, också för bussar, vid Isladan, och därifrån är det en trevlig promenad på drygt 500 meter genom varierad terräng, lite skog och mest åkermark.

Skyltar kommer att sättas upp, och även om det än så länge inte finns några planer på vinterväghållning hoppas man på besökare under årets alla årstider.

Sommartid bildar skulpturgruppen en oas på det vidsträckta fältet, och erbjuder en meditativ upplevelse.

– Men oavsett årstid gör ett betraktande från nära håll det möjligt att lättare ta till sig konstverkets avskalade karaktär och förstå dess formspråk, samtidigt som man uppfattar hela sammanhanget, dess plats i omgivningen och samspelet med naturen, säger Anders Thorsén.

Claes Hakes ”Arch” består av fem bågar i bohusgranit, fyra mäktigt stora och en mindre. Det är ett slags Ångermanlands eget Stonehenge. Parallellen är inte orimlig, inte minst med tanke på att Bjästaområdet är en gammal kulturbygd med spännande arkeologi.

Det är också en gammal sjöbotten, och man kan se skulpturerna som en båtarmada på väg mot mer eller mindre avlägsna, kända eller okända mål.

Som all konst av rang är ”Arch” öppen för tolkningar. Anders Thorséns bidrag är bilden av en flock stora djur, eller kanske en hjord vilken som helst, med fyra vuxna som beskyddar en relativt nyfödd unge.

Själv fastnar jag för namnet ”Arch”, som ju betyder valv eller båge, och då kommer jag att tänka på många europeiska storstäders triumfbågar, dessa monument för grandiosa segrar på blodiga slagfält och hänsynslösa erövringar som underkuvar andra folk.

Men här har konstnären vänt på bågen, öppnar upp mot horisonten och låter betraktaren vara delaktig i en helhet, en annan sorts seger, en annorlunda erövring.

Nästa gång ni passerar på E4:an sväng gärna av. Nätradalens konstområde låter er komma närmare."

Tidigare publicerad i Allehanda.se

Nationalekonom med sinne för humor

 

Nyligen har ekonomipriset till Alfred Nobels minne delats ut. Jag brukar inte skriva om det i vanliga fall, det vore som att ta ställning till en tävling i alkemi, men i år sammanfaller utdelningen av detta udda "Nobelpris" i tiden med årsdagen av Kenneth Galbraiths födelsedag. 

En ren tillfällighet naturligtvis, men visst ser det ändå ut som en tanke.

Galbraith var en amerikansk (dock född i Kanada) nationalekonom. Han var mycket inflytelserik under åtminstone två presidenter – Kennedy och Johnson, och framför allt var han en person med ett stort sinne för humor, ett sällsynt drag bland nationalekonomer annars.

Under en middag var Galbraith bordsgranne med Österrikes kansler Bruno Kreisky. Denne frågade: ”Vad är enligt er förklaringen till Österrikes stora ekonomiska framgångar under efterkrigstiden?” . ”Det är enkelt”, svarade Galbraith, ”alla nationalekonomer har stuckit från landet före kriget”.

Han påstås vara den som myntade uttrycket ” Then the shit hits the fan”, och kunde säga saker som “Den enda funktionen som ekonomiska prognoser har är att få astrologin att verka respektabel.”

Uppror i dödsfabriker

 

Idag är det årsdagen av upproret i Sobibór.

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

I Jean-François Steiners kontroversiella bok ”Treblinka” skildras hur den tekniskt ansvarige nazisten i Treblinka hela tiden strävar efter att öka effektiviteten i dödandet. Skenbart omedveten om vad det egentligen handlar om firar han ständigt nya triumfer när rekord slås efter rekord och antalet döda når nya oanade höjder.

Det är en fasansfull skildring av det ultimata barbariet, men kanske också en oroväckande bild av det moderna industrisamhällets blinda effektivitetsjakt och dess bristande förmåga till insikt om vad man gör och varför.

Förintelselägrens Arbeitsjuden var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början av rotationen av arbetsfångar stor, behandlingen var brutal, och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge.

Rotationen blev påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra, det skulle inte finnas några fler judar att mörda, att då skulle deras öde vara beseglat.

Det sipprade också in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka.

Organisationen planerar att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan, spränga gaskamrarna och sedan fly. Den andra augusti slår man till. Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Den 14 oktober bröt ett uppror ut i Sobibór. 600 fångar ur Sonderkommando försökte fly förintelselägret, 300 lyckades, 58 av dem överlevde. 

Mot strömmen - gemenskap i olikhet

 

Idag är det årsdagen av bildandet av Bund - Algemeyner Yidisher Arbeter Bund.

I sitt monumentalverk om Förintelsen ”Tredje riket och judarna” nämner Saul Friedländer det som det mest orealistiska och verklighetsfrämmande judiska partiet i mellankrigstidens Central- och Östeuropa. Det är ett omdöme som inte bara är orättvist och en smula anakronistiskt utan direkt felaktigt. Bund, eller Algemeyner Yidisher Arbeter Bund (Allmänna judiska Arbetarförbundet) som det heter på originalspråket jiddisch, var fast förankrat i sin tids socioekonomiska och politiska verklighet, och med ett spännande program som inte saknar aktualitet i vår egen samtid.

Partiet bildades 1897 i Vilnius, och blev en del av den framväxande arbetarrörelsen i det ryska imperiet. Att det socialdemokratiska partiet kom att heta ”Rysslands” och inte ”Ryska”, kan förmodligen till en del tillskrivas Bunds inflytande.

Bund deltog aktivt i revolutionen 1905, och de händelserna la också grunden till en heroisk historieskrivning som i hög grad präglade partiets självbild. Från 1912 var Bund en autonom del av mensjevikpartiet. Självklart var partiet också medlem i Andra internationalen. Efter oktoberrevolutionen trängdes Bund successivt undan, för att slutligen helt uppslukas av bolsjevikerna. 1921 upplöstes partiet i Ryssland.

Men Bund fortsatte att existera i det pånyttfödda Polen efter 1918, och lämnade här ett bestående avtryck i historien.

Partiets historia i Ryssland är väldokumenterad och flitigt skildrad. Bunds öden i Polen under mellankrigstiden är däremot inte alls lika väl genomlysta. Till en del kan det förklaras med dålig tillgång till källor, bland annat har Bunds centrala partiarkiv förstörts under den nazistiska ockupationen.

En ännu viktigare anledning är emellertid ideologiska skygglappar gentemot Bund, både i det kommunistiska Polen och i Israel, där partiets starka antisionism har varit föga uppskattad.

Men nu finns det på polska en gedigen monografi om Bunds historia i Polen. Det är Gertrud Pickhans ”Mot strömmen. Allmänna judiska Arbetarförbundet Bund i Polen under åren 1918–1939” (Pod Prąd. Powszechny Żydowski Związek Robotniczy Bund w Polsce w latach 1918–1939; Wydawnictwo Neriton, 2017).

Bund verkade i Ryssland som en del av en riksomfattande socialdemokrati, i ett land med en mycket stor mångfald av nationaliteter, kulturer, språk och religioner. Bunds mål var ett demokratiskt, socialistiskt Ryssland, som respekterade allas nationella och kulturella rättigheter. Däremot ställde de sig kallsinniga till de polska socialisternas självständighetssträvanden.

Den återuppståndna polska staten erbjöd en helt annan politisk verklighet, och Bund misstroddes ända från början av sina naturliga allierade i det stora polska socialistpartiet PPS, som rutinmässigt anklagade Bund för otillräcklig patriotism.

Bund å sin sida misstänkte PPS för latent antisemitism, en misstanke som lite då och då visade sig inte vara totalt grundlös. Särskilt under 20-talet under de första åren av självständigheten är kontakterna mycket spända, framför allt centralt på riksnivå, medan 30-talet innebär ett närmande, främst till PPS:s vänsterflygel, inte minst inför hotet från den polska statens allt mer auktoritära karaktär, med en tydlig högervridning av politiken. Och givetvis en rabiat antisemitism.

1929 beslutar Bund dessutom att bli medlem i Socialistinternationalen. Tidigare hade man avböjt medlemskap i det kommunistiska, Moskvakontrollerade, Komintern.

Relationen till det lilla, mestadels illegala, polska kommunistpartiet KPP är också mycket riktigt spänt och direkt fientligt, med ständigt återkommande öppna konfrontationer. När Bund grundar sin milis, är det till en början som en försvarsstyrka mot kommunistiska bråkmakare och huliganer.

Den välorganiserade milisens främsta syfte blev dock att agera i samband med pogromer, som blev allt vanligare under 30-talet, också med dödsoffer, som strejkvakter, och som skydd vid demonstrationer och massmöten.

Även om Bund är starkt Sovjetkritiskt och samarbetar med socialdemokratiska partier ser man sig inte som reformistiskt. Visserligen arbetar man parlamentariskt, och har en hel del framgångar på lokal och kommunal nivå, främst i storstäder i centrala Polen som med sina industrier är militanta vänsterfästen.

Bund är ett socialistiskt arbetarparti, och mycket av dess styrka hämtas från det mycket nära samarbetet med judiska fackföreningar (som i sin tur är en integrerad del av den polska fackföreningsrörelsen).

Partiets bas utgjordes av arbetare, men Bund var inte ett strikt klassparti. Det berodde på att det fanns få judiska arbetare inom den tunga industrin, de flesta arbetade inom konsumtionsindustrin, vilket var naturligt för folk som tidigare hade ägnat sig åt hantverk, och gränserna inom den judiska befolkningen mellan arbetare, hantverkare och anställda inom hemindustrin var högst flytande.

Den ekonomiska depressionen i världen pauperiserade stora delar av medelklassen och många intellektuella inom fria yrken, vilket drabbade den judiska befolkningen särskilt svårt, och det var därför naturligt för Bund att söka stöd bland dessa grupper.

Dessutom förekom en långt gången diskriminering mot judar. Den var systematisk inom offentlig sektor och statligt ägda företag, det var mer fragmentarisk bland privata företagare, också judiska, som ofta föredrog etniska polacker som arbetare, de var oftast nyinflyttade i städerna från landsbygden, och mindre benägna att strejka eller ens gå med i facket.

Bund blev den främsta organisationen, i konkurrens med vänstersionister, som försvarade den judiska arbetande befolkningens intressen på bred front.

Men Bund drevs också av ett positivt program, ett hägrande mål om en bättre morgondag. Här lämnade Bund sitt viktigaste teoretiska bidrag, som samtidigt gav partiet dess historiska särprägel.

Det var programmet för nationell och kulturell autonomi. Idén var inte helt och hållet originell, den gick tillbaka på vissa tankegångar hos den tyske marxisten Karl Kautsky, och utarbetades mer fullständigt av de så kallade austromarxisterna.

Det är knappast förvånande med ett sådant program i det mångnationella habsburgska väldet, inte heller att det också kunde slå rot i det än mer multietniska ryska imperiet. Tanken att rättigheter tillkommer folkgrupper inte utifrån territorium utan språklig och kulturell gemenskap var som klippt och skuren för de judiska socialisterna.

Den självklara utgångspunkten för denna gemenskap för en sekulär, antielitistisk, folklig kultur var jiddisch, de breda massornas språk, som talades av minst 80 procent av de polska judarna. Bund utarbetade ett helt program för nationell och kulturell autonomi.

Minoriteter ska ha rätt att använda sitt eget språk i kontakt med myndigheter, det ska finnas offentligt finansierad utbildningsväsen på de nationella språken, om möjligt på alla nivåer, stöd åt media på minoritetsspråk, det ska med andra ord vara möjligt för varje medborgare att fullt ut kunna leva och förverkliga sig inom sin egen kultur- och språksfär.

Bund levde som de lärde, och byggde upp ett judiskt, socialistiskt mikrouniversum. Tillsammans med ett kvinnoförbund och ungdomsförbundet ”Cukunft” (Framtid) ger man ut en mångfald av tidningar (också en daglig) och tidskrifter, spelar in propagandafilm, driver skolor på samtliga nivåer, en omfattande studieverksamhet med kvällskurser, yrkesutbildningar, föreläsningar och föredrag.

Man driver bibliotek, ordnar utflykter och kultur- och utbildningsresor, sommarkolonier, och till och med ett sanatorium för barn.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att Bund la stor vikt vid att judiska arbetare skulle förkovra sig i polska språket, tillgodogöra sig polsk kultur och etablera goda kontakter med sina polska klassbröder (och systrar).

Bunds politik syftar inte till isolering, tvärtom, kravet på kulturpolitik för olikhet kombineras med krav på politik för jämlikhet. Man bejakar och erkänner att vara annorlunda, men ser inte det som att hinder för tillhörighet. Det är av godo att vara både-och, dubbla lojaliteter är inte ett hot, utan tvärtom berikande.

Bund i Polen gick under i Förintelsens fasor (även om partiet formellt existerade fram till 1948), lejonparten av dess medlemmar mördades av nazisterna. Två av partiets ledare Wiktor Alter och Henryk Erlich föll offer för Stalins terror i sovjetiska fängelser. Szmul Zygelbojm, som var Bunds representant i den polska exilregeringen i London, begick självmord i protest inför världens tystnad och likgiltighet för den judiska tragedin.

Kvar är ett vackert arv i form av ett politiskt program som förenar jämlikhet, rättvisa och solidaritet med respekt och tillmötesgående för olikhet och särart.

Tidigare publicerad i Dixikon

Med gamla vänner på Bokmässan

 

Foto: Kai Martin

Journalisten, musikern, nöjesprofilen och vännen Kai Martin har varit på Bokmässan. Under lördagen kom jag och några gamla vänner att spela lite av en huvudroll för hans besök.

Med Kais tillåtelse ett utdrag ur hans blogg:

"Lördagen blir i akt och mening ett besök i den kortare skolan. Huvudsyftet är att lyssna på ”Genom två världskrig och förintelsen”, om Grzegorz Flakierskis mormor Lea, som gett upphov till boken ”Mormor Lea”. Skyndar mig in, men är i god tid och vet var scenen är, så jag hinner ordna med lite ärenden och lite fler bokköp. Men innan jag kommer in i Mässan har jag hunnit springa på Agneta Ågård, konstnär, som är på väg ut. Under en period var jag kär i henne, uppvaktade henne, men hade inte mycket för det. Men hon blev inspiration till någon låt. Bland annat den här. Fick emellertid en tavla av henne i 30-årspresent, som jag har på väggen hemma. Vi pratas vid i solen innan vi skiljs åt.

Grzegorz kommer i sällskap med en lång man. Jag känner omedelbart igen honom. Olof Stigert, en gymnasiekamrat som spelade mycket basket och länge var engagerad i sporten vid sidan om sin karriär som rektor på olika skolor i Göteborg. Han är också på plats för att lyssna.

Jag är tidig. Men väljer att sätta mig ner. På så vis får jag obokat ”Brutalt men människonära i Svartsystragatan”, översättaren Hanna Axéns intervju med nigerianska författaren Chika Unigwe, som länge bott i Belgien och nu mer bor i USA. Att höra om hennes roman, som handlar om kvinnor som kommer från Nigeria till red light-kvarteren i Antwerpen är plågsamt. Jag förstår inte män som köper sex. Det här osmakligt och vidrigt. Jag köper boken och pratar lite med henne efteråt. Nej, det blev inte Chimamanda Ngozi Adichie, men hennes landsmaninna. Nog så spännande.

Grzegorz intervjuas av Mats Jonsson och tiden räcker inte till. Tur att jag redan har köpt boken, för det kommer bli en hisnande resa. Köper ett ex till som födelsedagspresent till en vän."

Läs mer på Kai Martins blogg: Kaimartinblog

"Mormor Lea" på Frånö folkets hus

 

Boksamtal om min roman "Mormor Lea" på Frånö Folkets hus med Tommy Sundvall inför en liten men engagerad publik. I Frånö satsar vi på kvalitet framför kvantitet!

Tack till Tommy och alla som var med.

Massmordet i Gummornas ravin

 

För 84 år sedan den 29 september 1941, första dagen för Jom Kippur, den judiska försoningshelgen, beordrades judarna i det av tyskarna ockuperade Kiev i Ukraina av nazisterna att samlas på särskilt anvisade ställen, och ta med sig värdesaker och varma kläder, vilket antydde en längre resa. I grupper om 100 personer bevakade av SS och ukrainska trupper fick de marschera till Babij Jar – Gummornas ravin – i utkanten av staden där de avrättades med maskingevär tio åt gången. Dödandet pågick fram till den 3 oktober och enligt tyska rapporter tog man livet av drygt 33 000 judar.

Massavrättningar i Babij Jar fortsatte ända tills Kiev befriades av Röda Armén. Det upprättades där också ett koncentrationsläger där förutom judar, också kommunister, partisaner, civila ukrainare och polacker, och romer dödades. Man uppskattar antalet avrättade till minst 100 000, och en del källor uppger mycket högre siffror.

Eftersom Babij Jar användes under 30-talet som begravningsplats för NKVD:s offer omgavs det länge, också efter kriget, med stort hemlighetsmakeri. Tystnaden bröts 1961 av den sovjetiske ”poppoeten” Jevgenij Jevtusjenko med dikten ”Babij Jar”. Det kan vara värt att citera de första raderna:

Vid Babij Jar finns ingen minnessten
Tvär som en skrovlig gravskrift är ravinen

Och den högstämda avslutningen:

I mina ådror finns inget judiskt blod
Men de som hatar judar
hatar mig
krampaktigt i sitt hat
som vore jag en jude själv
och därför
är jag en äkta ryss!

En del av dikten ingår som en viktig del i Sjostakovitjs mäktiga 13:e symfoni. På svenska finns dokumentärromanen med samma namn av Anatolij Kuznetsov utgiven 1967.

Årets Bokmässa i Göteborg, del 2

 

Årets Bokmässa i Göteborg, del 1

 

Bokmässan i Göteborg bjuder på fyra högtidsdagar för litteraturälskare. Seminarier, monterprogram, föredrag, samtal, möten...Här står Boken alltid i centrum (och en och annan egontripp också förstås). Bokmässan är samtidigt en utmaning, i alla fall för en lantis som jag har blivit, mängden människor, ljudvolymen, trängseln, stressen...

Men det är värt besväret. I år hade jag nöjet och privilegiet att delta, med en relativt nypublicerad roman. Mesta tiden fanns jag i Celander förlags monter, och under lördagen höll jag tillsammans med Mats Jonsson ett välbesökt seminarium vid en av scenerna.

Här följer en bildkavalkad: