En gigantisk tävling i vem som har mest pengar

 

Det var naturligtvis en ren tillfällighet att det amerikanska presidentvalet ägde rum dagen innan Gustav Adolfsdagen. Men jag kan inte låta bli att misstänka en republikansk konspiration. Kungen dödas, dimman vid Lützen…ni fattar.

Presidentvalet i USA är en gigantisk tävling i vem som har mest pengar bakom sig. Alla de som satsar väldiga summor gör det givetvis enbart för att stödja demokratin och propagera för vissa ädla ideal, de förväntar sig ingenting tillbaka.

Den demokratiska processen inför valet präglades av desperata försök av framför allt republikaner att se till att bara rätt folk röstade. Anställda har hotats med sparken om de röstade på fel kandidat, på vissa håll godkänns vapenlicens som id men inte studentlegitimation, vallokaler stängs i områden där det bor fattiga och minoriteter, medan nya öppnas i välbärgade kvarter, förtidsröstande har förkortats, och det har gjorts krångligare att rösta för grupper som traditionellt håller på demokraterna, de brottsdömdas rösträtt har inskränkts eller helt dragits in.

För er som har missat det, det är alltså inte Ukraina eller Ryssland som vi talar om här, utan Amerikas förenta stater, världens demokratiska föredöme.

Under valdagen blev det en stor köbildning i framför allt svarta och fattiga områden, men republikanska guvernörer har vägrat att förlänga öppettiderna.

Som orsak till alla dessa åtgärder uppges förhindrande av valfusk, trots att valfusk knappt förekommer. Enda gången som det verkligen fuskade på allvar var när George W Bush brorsa snodde hela valet för att se till att storebror vann. Trots att han förlorade.

Bröderna Bush fick Lukasjenko att framstå som en blyg liberal.

Efter valet har observatörer från OSSE riktat allvarlig kritik. Bland annat pekar de på att många väljare finns upptagna i vallängder i flera delstater och att omkring 50 miljoner av de cirka 237 miljonerna röstberättigade inte var registrerade alls.

– Det finns allvarliga bekymmer med saker som rösträtten, röstlängder, öppenheten kring finansieringen av valkampanjer, kontrollräkning och de internationella observatörernas möjligheter, sade ledaren för OSSE:s observatörer Daan Everts, enligt svt.se.

Valövervakarna var också upprörda över hur de själva behandlades. Texas hotade inför valet med att gripa de observatörer som närmade sig vallokalerna och i Alabama, Florida, Iowa, Michigan, Mississippi Ohio och Pennsylvania fick de heller inte följa valet.

Tänk om det hade hänt i Venezuela…

Nu hjälpte inte alla dessa tricks, Obama vann igen, och de stackars republikanerna får dra i fyra år till med denne muslimske kommunist, eller möjligen kommunistiske muslim, som inte ens är amerikan. Egentligen. Fråga Donald Trump.

Outgrundliga äro historiens vägar, och också val kan utveckla sig som ingen har förväntat sig. Även i USA. Åtminstone i skönlitteraturen.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.

En dag för en stunds eftertanke över den egna dödligheten

 

Det viktigaste under den här veckan, ja månaden, kanske hela året, är utan tvekan Alla helgons dag, och allting som har med den helgen att göra.

Inte för att jag är så mycket för helgon, även om det finns några figurer bland dem som är på ett eller annat sätt tilltalande, som till exempel Josef av Copertino som är beskyddare av astronauter och mentalt handikappade, men också studenter, och Frans av Sales, skyddshelgon för skribenter och författare, men även döva. Nej, det handlar snarare om vad helgen innebär.

Vi kan börja med att konstatera vad helgen inte innebär. Alltså, den har inte med bus eller godis att göra, inte heller om att spöka ut sig i löjliga kostymeringar, och definitivt inte om ett desperat försök att få till ännu ett kommersiellt tillfälle att kränga diverse skräp och tingel tangel.

Det handlar om någonting helt annat, nämligen Döden.

Att minnas de döda, och att ägna en stunds eftertanke den egna dödligheten.

I vår kultur hyllas ungdomen, samtidigt som döden förträngs. Men det hjälper inte. Vi åldras, med eller utan värdighet – det är upp till var och en – med eller utan botox, hårinplantat och antirynkkrämer, och så småningom dör vi. Sådan är livets ordning, det finns en början och ett slut, liv och död hör ihop.

Det är värt att minnas, åtminstone en gång om året.

Allhelgonahelgen är också en mycket stämningsfull helg, med alla ljusen som lyser upp det tilltagande mörkret.

Så tänd ljus, för dina döda nära och kära, för alla döda som inte har någon längre som kan minnas dem, och för dig själv.

"Egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara"

 

Idag är det Edward Saids födelsedag. Hans sista verk som översattes till svenska var essäsamlingen "Från exilen".

Från exilen. Essäer 1976-2000

Edward W. Said
Övers. Hans O. Sjöström
Ordfront, 2006

Den palestinske författaren och litteraturprofessorn Edward Said var fram till sin död 2003 en intellektuell institution i sin egen rätt, en ställning som han hade vunnit inte minst genom sitt magistrala verk ”Orientalism” (1993) som på ett avgörande sätt förändrade diskussionen om Västerlandets förhållande till Orienten. Hans senaste bok är en samling essäer från 25 år med den symptomatiska titeln ”Från exilen”.

Said själv har levt i exil större delen av sitt liv, hans familj var dessutom kristen, och följaktligen tillhörde han en minoritet inom den palestinska diasporan. För Said är outsiderpositionen självklar, han avskyr allt som är monolitiskt, helgjutet, homogent och fast indelat. Honnörsord är gränsöverskridande, heterogent, motstridigt och komplicerat. Essäerna famnar vitt skilda ämnen, till de mer överraskande tillhör magdans, Tarzan och Glenn Goulds pianospel – Said själv var en hygglig pianist. Här finns också lysande litterära analyser, intelligenta tolkningar av politiska skeenden, med Palestinafrågan ständigt närvarande.

Perspektivet är konsekvent socialt och antiimperialistiskt. Said brottas med sina husgudar Vico, Conrad, Nietzsche, Foucault och Adorno, han spar inte på krutet i uppgörelser med sina hatobjekt Naipaul, Fukuyama, Lewis och Huntington.

Said tillhör den intellektuella tradition som står den så kallade Frankfurtskolan närmast. Denna tradition har skapat mycket intressant teori och forskning, men dessvärre utmärks den inte alltid av tankens eller formuleringens klarhet. Det kan stundtals vara svårt att följa med i den snåriga polemiken, och texterna blir lätt inomakademiska och intellektualiserande.

En annan överraskande svaghet i essäsamlingen är dess nästan totala upptagenhet med vita män. Kvinnorna är så gott som helt frånvarande, så när som på typiskt nog en magdansös, och de icke-västerländska författare och tänkare som presenteras är genomgående redan välkända. Men det är kanske kännetecknande på sant stort tänkande att dess kritik kan också tillämpas på dess egna tankar.

I en fascinerande essä om exilen skriver Said ”Exil är egendomligt fängslande att tänka på men fruktansvärd att erfara”. Den är också en utmärkt utsiktsplats för att se och beskriva de stora sammanhangen. Det är kanske den enda vettiga platsen för en sann intellektuell.

Han placerade jiddischlitteraturen på världskartan

 

Allt han gjorde var kontroversiellt. Redan som 17-åring misstänktes han för hädelse och hotades av uteslutning ur det judiska samfundet i födelsestaden Kutno. Sholem Asch var under flera decennier den mest uppburne jiddischförfattaren, och han var först med att göra litteratur på jiddisch till en del av världslitteraturen.

Sholem Asch föddes 1880 i den del av Polen som då tillhörde Ryssland, i en chassidisk familj, som nummer fyra av tio barn – 17 om man också räknar halvsyskon. Han visade tidigt studiebegåvning, och fadern, en relativt välbärgad boskapshandlare och värdhusinnehavare, hoppades att sonen skulle bli familjens stolthet och utbilda sig till rabbin.

Men hans håg stod till sekulär kunskap. Han lärde sig polska, ryska och tyska på egen hand, och slukade klassiker på de språken: Heine, Goethe, Prus och Tolstoj. 17 år gammal flydde han familjehemmet och försörjde sig som brevskrivare åt judiska analfabeter, en livets skola vars rika lärdomar han kunde ösa ur i sitt synnerligen produktiva författarskap under åren som skulle komma.

Några år senare flyttade han till Warszawa, där han mötte Isaak Leib Peretz, författaren som räknas som en av jiddischlitteraturens grundare – Sholem Aleichem har sagt att Mendele Mocher Sforim var dess farfar, Peretz fadern och han själv barnbarnet.

Asch var starkt påverkad av den judiska Upplysningen, Haskala, han lärde sig bland annat tyska från den store judiske upplysningsfilosofen Moses Mendelsohns översättning av Gamla Testamentet. Hans första litterära försök sker på hebreiska. Men mötet med Isaak Leib Peretz fick honom att gå över till folkspråket jiddisch.

1908 deltog Asch tillsammans med flera andra prominenta judiska författare i den mycket betydelsefulla Czernowitz-konferensen som förklarade jiddisch som ”det judiska folkets nationella språk”.  Den föraktade jargongen gjorde nu anspråk på att vara ett kulturspråk.

Sholem Asch debuterade omkring 1904 med berättelsen ”Shtetl” (ung. småstad). Det som var anmärkningsvärt med hans förstlingsverk var den precisa realismen, helt fri för exotism och interna referenser. Det här var litteratur om judar, men skriven för alla.

Han skrev visserligen i alla genrer men det var de brett upplagda, episka romanerna som var hans signum.

Trilogin ”Före syndafloden” (Farn Mabul) skildrar judiskt liv i St. Petersburg, Warszawa och Moskva. Genom det judiska samhällets prisma i Tsarryssland målar författaren med bred pensel ämnen som pogromer, revolution, inte minst migration – från småstäderna till metropolerna, från förtryckets Ryssland till löftets Amerika. Han tar också upp klasskonflikter och troskontroverser, sekulariseringen gör sig allt mer gällande, och social oro drar in människor i politiken.

Som en litteraturkritiker har uttryckt det: ”Det är romaner om judar, inte judiska romaner”.

Han rör sig obehindrat mellan Öst och Väst, mellan Europa och Amerika. I romanen ”Fyrtioåttonde gatan” (East River) skriver han om de fattiga judiska kvarteteren kring 48:e gatan i New York, men som en självklar del av ett invandrarsamhälle, med grannar från alla världens hörn, tyskar, polacker, italienare, irländare.

Boken väckte också en del ilska då den skildrar på ett trots allt romantiskt sätt äktenskapet mellan en katolsk flicka – hennes irländske far är ”kvarterets officiella antisemit – och en judisk man.

Här utvecklar han också sina tankar kring ”kärlekens religion”, bortom kyrkor, ritualer och påbud.

Hans kanske mest kontroversiella verk är teaterpjäsen ”Guds hämnd” (Got fun Nekomeh). Här tar Asch ut svängarna ordentligt. Det handlar om en ortodox jude som driver en bordell. För att blidka gud sänker han dyrbara presenter till synagogan, och gifter bort sin dotter med en studerad man av bättre familj.

Vilket inte hindrar dottern från en lesbisk affär med en av de prostituerade. Asch trampar över alla gränser.

Pjäsen blev faktiskt en jättesuccé, dock inte bland ortodoxa judar. Den sattes upp på den legendariska Deutsches Theater i Berlin, med den likaledes legendariske Max Reinhardt som regissör.

På andra sidan Atlanten gick det sämre. Under en föreställning på Broadway arresterades hela ensemblen, producenten och en av teaterns ägare, anklagade för obscenitet!

Trilogin med bibliska motiv, ”Mannen från Nazaret” (Der Man fun Natzeres),” Aposteln” (Apostol), och ”Mirjam” (Meri), var tematiskt till synes inte lika utmanande, men väckte inte desto mindre en harmsen våg av upprördhet.

Särskilt ”Mannen från Nazaret” är intressant. Den utspelar sig på flera tidsplan, och ett av dem är evangeliet enligt Judas. Romanen publicerades 1939 och hade som avsikt att påvisa judendomens och kristendomens gemensamma rötter, i en tid då mörka moln tornar upp sig över världen.

Asch var väl förtrogen med antisemitismens gift, bland annat besökte han efter första världskriget Litauen för att dokumentera de pogromer som hade ägt rum där. Han fick ett nervöst sammanbrott vid hemkomsten.

Man kan tycka att Asch försök att försona de två uppenbarade religionerna och därmed bekämpa antisemitismen var mer än lovligt naivt. Det är svårare att förstå den enorma ilska som romansviten gav upphov till. Asch anklagdes för att uppmana till konvertering, att vara judefientlig, och flera av hans närmaste vänner sa upp bekantskapen.

Shalom Asch romaner med sina sociala teman, romantiska ideal, och vaga inslag av mysticism, klädda i realismens episka dräkt, påminner inte så lite om hans samtida polska kollegor.

Och de pekar utan tvekan hän mot Isaak Bashevis Singers författarskap.

Under 40-talets andra hälft nämndes ibland Shalom Asch som kandidat till Nobelpriset. Så blev det inte, men om hans ambition var att föra jiddischlitteraturen in på världslitteraturens karta, är det inget tvivel om att han var sällsynt framgångsrik.

Det finns ett hyfsat urval av Shalom Asch böcker på svenska:

En moder (Di Muter) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1930)

Tjuv-Mottke (Moṭḳe ganev) (översättning Ragna Aberstén-Schiratzki, 1932)

Mannen från Nasaret (The Nazarene) (översättning Gösta Olzon, 1941)

Aposteln (The apostle) (översättning Gösta Olzon, 1945)

Fyrtioåttonde gatan (East River) (översättning Åke Palm och Åke V. Ström, 1950)

Mirjam (Maria) (översättning Gertrud och Tore Zetterholm, 1953)

Färd genom natten (A passage in the night) (översättning Christina Walder, 1954)

Profeten (The prophet) (översättning Christina Walder i samarbete med Bernhard Tarschys, 1956)

Texten har tidigare publicerats i Dixikon