Välkommen
till Amerika
Linda
Boström Knausgård
Modernista, 2016
Det är nog inte den ultimata romanen om en dysfunktionell
familj, men det måste vara bra nära. Den tonåriga flickan som är bokens
berättarröst har paradoxalt nog slutat tala. Det finns inga ord, bara en
förlamande oförmåga att kommunicera med varandra.
I ett tillstånd av krypande klaustrofobi förmedlar hon sina
känslor inför familjen med en röst som är en viskning. Otroligt skickligt av
Linda Boström Knausgård att kunna förmedla det. Formatet är kongenialt med
innehållet, hela romanen är på knappt 90 sidor.
Viskningarna ger inte uttryck åt några starka känslor, det
är mycket återhållet, vardagligt resonerande, med en distans som ter sig smått
skrämmande i sin analytiska klarsyn. Alla vill väl, men ingen förmår att kliva
utanför sin egen alienerade självupptagenhet.
Kan det vara så att ett narcissiskt samhälle frambringar
känsloskadade individer oförmögna till nära relationer? Det förefaller så.
Modern i romanen är skådespelerska, och en av hennes mer
minnesvärda roller är som den fallna Frihetsgudinnan, hon hälsar välkommen
utspökad i en löjlig utstyrsel. Löfternas och frihetens symbol som ett dåligt
skämt om ett skrattretande misslyckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar