Till bokens lov

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.