Tänkte försöka sammanfatta litteraturåret 2022, och då avses mitt år med de böcker som jag läst under 2022. Från början tänkte jag räkna upp tio titlar, men det fanns fler som pockade på uppmärksamhet, och då bestämde jag att en sådan lista kan gott innehålla så många böcker som jag vill ta upp.
Listan kommer nedan, och den utgår inte från någon inbördes ranking. Jag ska dessutom publicera en recension per dag för varje bok. Kommentera gärna!
* Daniel Stein, tolk - Ludmila Ulitskaja
* Shuggie Bain - Douglas Stuart
* Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen - Agota Kristof
* Siemensrullen - Håkan Andersson
* Allt förgäves - Walter Kempowski
* Den sista gåvan; Paradiset; Efterliv - Abdulrazak Gurnah
* Intill vanvett, intill döden - Kirsten Thorup
* Ett land av snö och aska - Petra Rautiainen
* Upplyst gryt - Max Blecher
* Härkomst - Sasa Stanisic
* Resenärer - Helon Habila
* Återvändarna - Dulce Maria Cardoso
* Oppermanns- Lion Feuchtwanger
* Det gyllene huvudet - Jachym Topol
* Löpa varg - Kerstin Ekman
* Orkansäsong; Paradais - Fernanda Melchor
* Barfotakvinnan - Scholastique Mukasonga
Härkomst
Saša Stanišić
Övers: Christine Bredenkamp
Tranan
”Var kommer du ifrån?” Frågan om härkomst kan beroende på
det geopolitiska läget och situationen i världsekonomin bestämma om personen
ska förlänas fördelar och privilegier eller enkelt förpassas till de
efterblivnas och obildades hopplösa skara. Härkomst kan vara ett uttryck för en
uppsättning egenskaper och karaktärsdrag, medfödda eller förvärvade (eller både
och), som antingen bildar en gemenskap eller särskiljer vissa från andra – inte
sällan både och.
När den tyske författaren Saša Stanišić – med bosnisk
härkomst! – tar sig an frågan i sin senaste roman med just titeln ”Härkomst”
blir det riktigt spännande, i synnerhet som hans bosniska ursprung är som så
ofta i Bosnien av det mer komplexa slaget, pappa är serb, mamma bosniak, alltså
muslim.
Lägg därtill att familjen kommer från staden Višegrad som
utgjorde själva hjärtat i den bosnienserbiske nationalismen under krigen på
90-talet, då blir det än mer komplicerat. Under krigen var dessa komplikationer
direkt livsfarliga efter massaker på anställdes på den muslimska befolkningen.
Stanišić är dessutom född i Jugoslavien, ett land som inte
längre finns, lever och verkar i Tyskland, ett nygammalt land, och han skriver
på tyska.
Precis som i hans första roman som översattes till svenska
”Farfar upp i graven” (2008) rör sig Stanišić obehindrat mellan Bosnien, med en
och annan utflykt till Jugoslavien, och Tyskland.
I det etniskt rensade Bosnien är livet svårt med ekonomisk
stagnation och allmän osäkerhet. Nationell stolthet och etnisk renhet får inte
i gång näringslivet, snarare tvärtom, är ett hinder för det.
I Tyskland får familjen, i alla fall delar av den,
Jugoslaviens splittring var lika mycket familjernas, dras med ett exilöde, där
det råder en annan sorts osäkerhet, med tillfälliga uppehållstillstånd (låter
bekant?), svårigheter att finna sig till rätta i en ny omgivning, lära sig
språket, koderna, och inte minst få ett jobb.
Att de arbeten som kunde fås befann sig långt under
invandrarnas utbildningsnivå bekymrade ingen, utom möjligen dem själva, trots
att det var ett sådant uppenbart slöseri med mänskliga resurser, och en klar
förlust både för den enskilda individen och för samhället.
De flesta av de jobben hindrade dem dessutom effektivt från
att lära sig tyska, men inte heller det tycktes vara något större bekymmer
(arbetslinjen!).
Och också i Tyskland växer berättelsen i styrka om att det
tyska folket ”nationella och kulturella integritet är hotad och därför måste
försvaras” (låter bekant?). Allt fler politiker och partier tävlar om att på så
många sätt som möjligt låta främlingarna i landet förstå att de är främmande.
Där ”vårt” betyder detsamma som ”inte ert”.
Stanišić tvinnar ihop en väv av berättelser om och av
människor, och det är kanske just våra medmänniskor som utgör härkomsten.
En central roll har författarens farmor, en kvinna fast
förankrad i den bosniska myllan, med alla dess seder och bruk, rika historia
och breda kultur. Men som dessvärre försvinner alltmer i demensens förvirrade
universum.
Stanišić skriver med stor empati, och ännu större humor. Som
när han beskriver utsikten från en mack där förortens ungdomar samlas: ”Bra
dagar kunde man se ända till Frankrike, en dålig dag rakt in i pipan på en
pistol.”
Han är mindre övertygande när han i någon slags
post-post-någonting-anda laborerar med olika slut, även om poängen till nöds
går fram, det finns många slut, och kanske inget slut alls.
Det är en bok som med frejdigt mod tar upp viktiga frågor,
särskilt viktiga nu. Som Stanišić skriver i ett mene tekel: ”Världar förgås om
man inte tidigt och beslutsamt ställer sig i vägen för dem som vill låta dem
förgås.”
Tidigare pubicerat i Opulens
