Spännande klanger från Klockrike

Eleverna vid den ettåriga kursen i ljudkonst vid Hola folkhögskola visade upp sina examensarbeten. Visningarna ägde rum i huset på Hola med det träffande namnet Klockrike, döpt efter Harry Martinssons roman Vägen till Klockrike.

-          Det mycket klockklanger i våra ljudinstallationer, och dessutom finns det en sådan poetisk klang i själva ordet Klockrike, säger Björn Eriksson, lärare och kursansvarig.

Björn berättar också att kurserna i ljudkonst håller alltid hög nivå, men att man i år dessutom har haft förmånen att ha fler elever än vanligt. Tolv stycken från när och fjärran, mest fjärran, fler än hälften kommer från Stockholm, ett par från Jämtland, en från Norrbotten. Så gott som alla har konstnärlig bakgrund, det är bildkonstnärer, skulptörer, animatörer och några arkitekter.

-          Det handlar mycket om att utforska ljudet i sitt konstnärskap, det är en bra grupp som utmärks av nyfikenhet och experimentlusta, säger Björn Eriksson.

Några exempel på ljudarbeten som presenterades: Lesbian Pony av Johan Sundell vill undersöka queerteorin genom noisemusiken, det vill säga med ljud som normalt anses obehagliga och störande. Filter and Divide är en ljudinstallation av Anna Maria Furuland som har skapat ljud från olika städer från tidiga civilisationer. Andreas Jonasson är arkitekt och han har gjort en elektronisk rekonstruktion av ljudet från USA:s, och möjligen världens, första inbyggda köpcentrum, där man höll sig med levande fåglar!

Till hösten planerar man en påbyggnadskurs, inte mindre än sju stycken vill fortsätta att förkovra sig inom ljudkonsten, och ytterligare fem personer ska tas in.

-          Det har varit ett spännande år, tacksamt att arbeta med elever som tänker ljud rumsligt, säger Björn Eriksson.

Världspremiär för film om asylsökandes situation

Filmen Republiken Herrskog hade världspremiär i ett fullsatt Svanö Folkets hus. Filmen är en dokumentär som handlar om några asylsökande i Herrskog, och för regin står Hamed Alizadeh, själv asylsökande som nyligen fått uppehållstillstånd.

Hamed Alizadeh kommer från Afghanistan, där han var ordförande i förbundet för dokumentärfilmare. Flera av hans filmer kan ses på youtube. Han har fortfarande kontakt med kollegor i det forna hemlandet.

Hamed kom till Sverige för ett drygt år sedan.

-          Första tiden var svår, jag var förvirrad och deprimerad, men bestämde mig att jag måste kämpa och göra något vettigt av min situation – både för mig själv och för samhället, säger Hamed Alizadeh.

Då föddes idén att göra en film om asylsökande i Herrskog. Hamed tyckte det var spännande med en isolerad flyktingförläggning i en isolerad by, eller som han själv uttrycket det, förläggningen var i byn och samtidigt utanför.

Han fick kontakt med Stefan Lindkvist, som då drev en närbutik i Herrskog. Affären fungerade som en mötesplats, för de asylsökande från flera olika länder men också för svenskar från Herrskog. Stefan hjälpte många med olika saker, brev från myndigheter, telefon och dylikt. Han blev en vägvisare för invandrarna på deras inte alltid okomplicerade resa in i det svenska samhället.

-          Med filmen ville jag visa för svenskarna de asylsökandes situation och den bakgrund som de kommer ifrån. Det är mycket komplicerat med längtan till sitt land samtidigt som man försöker förstå det nya landet, lära sig språket och etablera kontakt med svenskar, säger Hamed Alizadeh.

Han poängterar att filmen ändå förmedlar hopp, de asylsökande vill stanna i Sverige och bygga ett nytt liv här.

Filmen kunde färdigställas i stor utsträckning tack vare hjälp och stöd från den svenska filmaren Solveig Nordlund från Ry. Det är hon som har producerat filmen.

-          Dessutom har hon bidragit med det svenska perspektivet, och det gör att filmen är en mix som kan vara intressant både för svenskar och för invandrare, säger Hamed, och Solveig Nordlund instämmer.

Just nu hoppas Hamed Alizadeh mest på att hans fru och barn ska kunna komma till Sverige. Han planerar att fortsätta filma, även om det inte är riktigt klart vad nästa film ska handla om.

Republiken Herrskog visas på Royal biografen fredagen den 20 maj. Man hoppas också att kunna sälja in den till tv.

Musikgala med imponerande bredd

Kramfors Music Awards-galan är en mäktig manifestation av det lokala musiklivets mångfald och vitalitet. Att en liten kommun, som i övrigt inte direkt varit en framgångssaga, kan uppvisa en sådan kulturrikedom är häpnadsväckande – och ger all anledning till jubel. Kultur är en väg framåt.

Den andra upplagan av KMA hade flyttat till det större Bollsta folkets hus, och inramningen här var minsta lika professionell som förra gången på Kramm för två år sedan. Fredrik Högberg i sin roll som konferencier var mycket underhållande och rolig, utan att ens dra några dåliga vitsar. Den stafettpinne togs istället över av Ehrling Eliasson (han som i Titti & Ehrling), inte utan en viss framgång.

Prisutdelningar varvades med filminslag av det komiska slaget och live musik – det var ingen brist på artister i lokalen. Bredden var imponerande, vad sägs om blues, schlager, opera, country, folkvisa, vispop, dragspel, med mera.

Operasångerskan Margareta Hallin som fick Life Time Achievement-priset kunde tyvärr inte vara med men kontaktades via telefon. Eftersom operasångaren och pedagogen Jean-Ronald LaFond vann priset som Årets Nyförvärv, samtidigt som den unga operasångerskan Astrid Robillard var nominerad som Årets Klassiska, fick det kommunalrådet Jan Sahlén att se en röd tråd här och han föreslog att man skull verka för en operascen i Kramfors.

Dragspelsvirtuosen Jörgen Sundeqvist var inte sen att kontra med ett förslag om en dragspelsscen.

Värdarna på stället Bollsta Folkets hus belönades med priset Årets Arrangör. Mycket välförtjänt, de har verkligen lyckats att fylla huset med mycket musik och levande kultur.

Priset till Årets Kör gick till Ytterlännes kyrkokör, som med sina snart 170 år är Sveriges äldsta kyrkokör.

Modo Hockeys ordförande och tillika vd för bussjätten Byberg & Nordin Tomas Byberg fanns på plats men i egenskap av… musiker. Han spelar nämligen i det i hela Nordingrå världsberömda bandet Black Bush, som var nominerat i kategorin Årets Coverband. Något pris blev det inte, men Tomas verkade glad ändå.

Ljus- och ljudmästaren Erik Nordlander blev Årets Slitvarg, och det var säkerligen en fin känsla att för en gångs skull få stå i rampljuset för en som alltid finns i bakgrunden.

Många ropade Äntligen! när Fredrik Högberg till slut fick ett pris. Han blev Årets Ambassadör, och det var nog inte för sina diplomatiska talanger. Däremot är det han uträttar för Kramfors i allmänhet och Nyland i synnerhet helt ovärderligt.

Frida Selander citerade ur Sara Lidmans ”Tjärdalen”: ”Så fort man bor i en by måste man bry sig”.

Och veteranen Barbro Lundquist, som fick Life Time Achievement-priset vid förra galan (tillsammans med Ralph Nordlander), konstaterade att KMA-galan var det mest fantastiska som hon har upplevt under hela sitt kulturliv.

Det säger nog allt.

Historiens mest förtalade befriare

Med anledning av segerdagen:

För 71 år sedan den 27 januari 1945 befriades koncentrationslägret Auschwitz av sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev. Även för de luttrade rödarmisterna som ändå hade sett åtskilliga ohyggligheter begångna av nazister blev konfrontationen med Auschwitz helvete en svår chock. Här har lågt räknat 1,1 miljoner människor mördas, närmare 90 procent av dem var judar.

Sedan 2005 högtidlighålls den 27 januari internationellt som Förintelsens minnesdag.

Några av de mördade var min fars familj, som utrotades i sin helhet, ytterligare några var min mors familj.

Det handfull överlevande som fanns i Auschwitz när Röda armén kom såg dem naturligtvis som befriare. Inte som ”nya ockupanter” eller ”lika goda kålsupare som nazisterna”.

Också för min mormor och hennes lilla dotter – som skulle bli min mamma – var Röda armén befriare sommaren 1944 i Lublin, och för min far, som överlevde tack vare att han lyckades fly österut till Sovjetunionen.

Det var det sovjetiska folket som bar den största bördan i kampen mot Hitlertyskland och fick betala ett fruktansvärt högt pris för att rädda världen från det nazistiska hotet. 25 miljoner döda, städer lagda i ruiner, ödelagd infrastruktur.

Röda armén är förmodligen historiens mest förtalade befriare.

Omarbetad Trollflöjt med bra dramatisk nerv och humor

Det ska böjas i tid. Nordiska kammarorkesterns och Kapellsbergs satsning på barnopera är ett föredömligt sätt att förmedla musikteaterns förtrollade värld. Och vad passar då bättre om inte Trollflöjten.

Den framförs av Nordiska blåsarkvintetten och Operastudion Kapellsberg i lämpligen omarbetad form nerkortad till en timme. Handlingen är förlagd till vår tid, Tamino är en elvaåring vars föräldrar har nyss separerat och bråkar jämt och ständigt – så illa gick det för Papageno och Papagena! – i skolan blir han mobbad och ingen vuxen bryr sig på riktigt.

Då är utvägen att försvinna in i dataspelet Trollrymden (jag kan inte förmå mig till att använda den hiskeliga språkhybriden Zauberspace) där han själv är hjälte och har full kontroll över allt och alla – tills spelet tar över.

Jag brukar inte vara särdeles förtjust i den här sortens ”moderna” omarbetningar av klassiker, ofta beror de på bristande tilltro på originalverkets konstnärliga bärkraft, men här fungerar det alldeles utmärkt, utan att vara opportunistiskt publikfriande. Bra dramatisk nerv och mycket humor.

Framför allt är det musikteater på riktigt, med betoning på både musik och teater. Publiken bjuds på härlig mix av musik, sång, dans och talroller. De unga skådespelarna/sångarna imponerar med sin allsidighet, med sin dansskicklighet och sitt självklara agerande och sin starka scennärvaro.

Med det är trots allt sånginsatserna som står i förgrunden. Och än en gång imponerar Kapellsbergs operaelever. Inte minst Ella Morin Fabian Düberg som Pamina och Tamino bjuder på några frejdiga duetter. Clifford Ekholm Lewis övertygar igen, Hans Klareskog sjunger fint, men agerar sämre, Tessan Maria Lehmussaari, Julia Andersson och Elisabeth Leyser som Tre Damer skapar en färgstark inramning.

Föreställningen vänder sig i första hand till barn på låg- och mellanstadiet, men passar egentligen för alla åldrar. Under en skolföreställning lär en ung man på sju-åtta år ha utbrustit begeistrat: ”Det är den bästa opera jag någonsin har sett!”. Det stämmer säkert.

Undertecknad är några år äldre och har förvisso sett bättre operauppsättningar. Men den här är definitivt god nog.

Föreställningen spelade också på Tingshuset i Nyland.

Trollflöjten av W.A. Mozart

Regi och bearbetning: Märit Bergvall

Medverkande: Operastudion Kapellsberg, Nordiska Blåsarkvintetten

Musikalisk bearbetning för blåsarkvintett: Staffan Sjösvärd

Musikalisk instudering: Karin Bengtsson Olsson

Ljus: Nordlander produktion

Kostym/scenografi: Kansjälvproduktion

Operastjärna belönas i Kramfors

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla. Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Öppen och mångtydig grafik

Hon tar tillvara grafikens frihet för att skapa en öppen och mångtydig konst som inbjuder betraktaren till dialog.

Kristina Thun var Örnsköldsviks Kollektiva Konstnärsverkstads grafikstipendiat 2014, och har nu utställning på Galleri Lokomotiv i Övik. Det är lätt att förstå varför ÖKKV ville belöna henne, hennes konst är vacker, öppen för tolkningar på ett sätt som till en början väcker förvirring, fast på ett kreativt sätt som leder till förundran, och kanske också till vidare funderingar över de stora frågorna.

Kristina Thun blandar oförskräckt olika grafiska tekniker, men lägger också i full frihet gärna till små teckningar och måleri, företrädesvis akryl. Resultatet blir en oerhört nyanserad färgskala, Kristina Thuns bakgrunder har fantastiska skiftningar i färgvalörer som känns helt nya.

Det skapar också ett djup i hennes tavlor, nästan så att man upplever vissa tavlor som tredimensionella.

Det är mycket färgrikt, men färgerna är genomgående inte särskilt kraftfulla, utan ter sig snarare trevande och sökande, försiktiga men nyfikna på samma gång, inget motiv har en färgsättning som förpassar resten till bakgrunden. Det är bilder som strävar efter helhet.

Tematiken är mångbottnad, nästan lite gåtfull. Vissa motiv återkommer. Stubbar, eller möjligen brutna träd, finns på så gott som alla tavlor. Symboliserar de det avbrutna, det ofullbordade i tillvaron eller talar de direkt om skövling av naturen?

Själv kom jag att associera till kajerna i Ådalen, stumma vittnesbörd om en hetsig storhetstid i det ändå nära förflutna, som sakta vittrar sönder.

Spännvidden i möjliga tolkningar är som förhoppningsvis framgår mycket stor.

Naturen är ständigt närvarande som ett mysterium att utforska, lite vag i konturerna, lockande och inbjudande, kanske också en smula farlig och skräckinjagande.

Överallt finns också med vardagsföremål, ofta möbler, det är som två världar, på samma gång integrerade och åtskilda, delar av samma verklighet, men som på något sätt ändå inte passar in i samma mönster.

De människor som finns på Kristina Thuns tavlor är nästan alltid oåtkomliga för sin omgivning, de befinner sig utanför, väl synliga och med full insikt i hela bilden. En slående allegori över alienationen.

Det finns emellertid ingen dysterhet i bilderna, tvärtom präglas de av en stillsam humor och en underfundig vänlighet. Det är mycket infall, improvisationer, drömmar – eller mardrömmar, tankefragment – avståndet mellan hjärnan och handen är befriande kort.

En konst att ta till sig.

Utställningen pågår till den 21 maj.