Zenkonst i Nyland

Multikreativa konstnären Geoff Gray flyttade från Australien till Docksta. Nu visar han sin konst på Tingshuset i Nyland.

I samband med Chip Taylors konsert på Tingshuset i Nyland hade Geoff Gray vernissage för sin utställning där.

Geoff kommer ursprungligen från Australien men bor sedan 16 år tillbaka i Docksta. Han är förutom konstnär också musiker, singersongwriter och designer, och den oförbätterlige vitsmakaren Fredrik Högberg har döpt honom till konstens schweiziska armékniv.

Utställningen på Tingshuset är sparsmakad och alla verk är helt nya. Tavlornas tillkomst har en ganska speciell historia. Geoffs dotter hade färgat håret och det blev henna kvar. När den hade torkat blev Geoff Gray helt fascinerad av färgnyansernas rikedom och konsistensens formbarhet.

Då föddes idén att använda hennan, tillsammans med bläck som Geoff annars gärna arbetar med, för en serie tavlor skapade enligt principen som kallas för Zen one stroke. Den påminner delvis om akvarellteknik, och Geoff beskriver den som "frihet i ett (pensel)drag".

Motiven är nonfigurativa, öppna för tolkningar, och där alla kan upptäcka olika saker. Eftersom vi är på Tingshuset väljer jag att se olika instrument. Bastuban är självklar, ser också tydligt en gitarr och en fiol. Ett trumset?

Överdådig fantasi med strikta linjer, frihet och behärskning i ett och samma uttryck.

Megahits med en megaartist

Chip Taylor är nog inte särskilt känd för den breda publiken. Och ändå har han skrivit låtar för storheter som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Bara för att nämna några. Inte nog med det, han är upphovsman till megahits som ”Wild Thing” och ”Angel of the Morning”. På fredag kväll uppträdde han på Tingshuset i Nyland.

-          Jag har ingen aning om vad som gör en megahit, men jag vill inte tänka på sånger på det sättet, säger Chip Taylor när tidningen får en pratstund med honom strax innan konserten.

-          Jag skriver inte för att det ska bli en hit, utan det är bara något som händer, en ton, några rader, som ger mig de där kalla kårarna i hela kroppen, och då måste jag fortsätta att skriva.

Han skriver hela tiden, släpper minst ett album per år, han har hunnit bli 75 år gammal, och han har tappat räkningen på hur många sånger han har skrivit. Men det förflutna betyder ingenting, bedyrar han, det är bara att gå framåt med nya sånger, nya framträdanden.

Han föredrar att uppträda på små ställen – som Tingshuset – där han behöver inget band, låt gå att hans norska ackompanjatör Göran Grini räcker för en hel symfoniorkester, vilken musiker! och där man lätt etablerar kontakt med publiken.

-          Det blir som att spela för en familj, och det blir lättare att ge av sig själv, säger Chip.

Hans konsert på Tingshuset har just precis den intimiteten och närheten som han talar sig så varm för. Det här är inte en kille som fyller Ullevi, det får andra som sjunger hans sånger göra.

Han berättar om sig själv, sin familj, viktiga händelser i sitt liv mellan låtarna, men han kan faktiskt också göra det mitt i en låt, och sedan fortsätta sjunga som om ingenting.

Och det kanske är en del av hemligheten, tänker jag, att hans musik har förmågan att skapa gemenskap, dels givetvis mellan artisten och publiken, men också vidare, att det är större än bara ett konkret framträdande på en given plats.

Låtarna är egentligen ganska enkla, de går ofta i samma tonart, Chip Taylor är kanske inte någon märkvärdig sångare, men han har en fantastisk timing i rösten, och en värme i stämman som trotsar nordisk kyla när som helst på året.

Han bygger upp sina låtar långsamt med små medel, undviker storslagna crescendo utan stannar på en vardaglig nivå som alla kan identifiera sig med. Lyhört skapar han poesi av vardagen på ett trovärdigt sätt, hans texter väjer inte för stora, angelägna frågor utan att ta till stora ord.

En megaartist helt enkelt.

På vandring med konst genom Sollefteå

Sollefteå är konststaden där konsten försvann. Nu vill stadens konstnärer åter göra den synlig, och ett led i denna strävan var helgens konstvandring. På 17 olika ställen i Sollefteå och några byar runt omkring kunde man besöka konstnärer och stifta bekantskap med deras konst.

-          Det är ett sätt för oss att visa upp vår konst, men det finns också ett vidare syfte, säger Jeko Haj Yusuf, ordförande i Sollefteås konstförening. Genom att lyfta fram bredden och mångfalden i Sollefteås konstliv vill peka på nödvändigheten av att det skapas en konsthall i staden.

Efter en utställning tidigare i somras när man såg vilket konstintresse det finns i Sollefteå bestämde man sig definitivt för en konstvandring. Valet av helg visade sig vara en lyckoträff, vädret var soligt och varmt, och helt perfekt för att glida runt och ta del av konst på hemmaplan. Meningen är förstås att konstvandringen ska bli ett återkommande evenemang.

Det är med konstrundor som med stora utställningar, det gäller att välja, sovra, prioritera, annars kan det bli alldeles för mycket.

Jag började naturligt nog i Jekos ateljé på Knivskärargränd. Det är alltid lika spännande att se hans stora dukar, målade med en form av skrapteknik, och med en underliggande dynamisk dialektik som bygger på motsättningen mellan het engagemang och sval distans.

Konstvandringens bärande idé är mångfald, och därför var det särskilt roligt att titta in på Paletten där 17 glada amatörer ställde ut. Här fanns hela skalan av tekniker, motiv och former, och nivån var så klart varierande. Gänget på Paletten stöttar varandra, de har kul tillsammans, och det de efterfrågar är – fler män i föreningen.

Det hör en konstrunda till att söka sig till nya och oväntade platser för att ställa ut. Michael Engman visade sina foton på Lilla caféet. Hans bilder söker att fånga skönheten i tillvaron. Motiven är staden, naturen och människan, avbildade på ett samtidigt närgånget och distanserat sätt.

Kanske än mer udda plats valde Miriam de Vicenti, som ställde ut på sin kolonilott vid Nipvallen. Det blir ett spännande samspel med omgivningen som passar Miriams lekfulla skapande särskilt väl, och förmår att öppna nya dimensioner.

Ett önskemål inför nästa års konstvandring i Sollefteå är att det trycks enkla och överskådliga kartor där samtliga utställarplatser är tydligt markerade, och att varje ställe har en väl synlig markering, på ungefär samma sätt som Nordingrå konstrundans sjömärke.

På besök i världens huvudstad

På besök i Rom. Den eviga staden, caput mundi – världens huvudstad, med mer än två tusen år av sammanhängande historia väl synlig vart man än går i staden.

Rom behöver inte göra reklam, det kommer ändå miljoner turister år efter år. Ett veritabelt Babels torn med människor från all världens hörn. De som dominerar är amerikaner, djupt imponerade av att det kan finnas saker som är äldre än 200 år. Inte lika imponerade är de allt fler kineserna, som inte riktigt förstår varför så många hetsar upp sig över något som på sin höjd är bara 2000 år gammalt.

Men visst fascinerar historien, trots vetskapen om att den har exploaterats för skumma politiska syften, där ihåliga stormaktsdrömmar har vävts av tveksamma kopplingar till ett ärofullt förflutet. På italienskt vis skedde det en smula tragikomiskt. Det är svårt att hålla sig för skratt när man går på Forum Romanum och föreställer sig Mussolini hålla ett teatraliskt tal till Nationen utlovandes framtida segrar och en ny – romersk – storhetstid.

Det gick som bekant så där. Efter två förödande världskrig och några koloniala äventyr är Italien idag ett land med urusel ekonomi, bisarra regionala skillnader, kolossal byråkrati och gigantisk korruption.

Som kypare på det ställe som vi etablerade som vårt stamlokus sa: ”Det kan bara bli bättre om tyskarna tar över.” Vill italienare styras av tyskar så har det gått långt!

Staden Rom tar ut numera en turistskatt, för en vecka blev notan för oss 56 euro, drygt 500 kronor. Det verkar rimligt, här finns ovärderliga skatter som hör hela mänskligheten till, och det är inte orimligt att denna mänsklighet bidrar till bevarandet.

Inte minst biltrafikens avgaser måste ha katastrofala konsekvenser för alla historiska byggnadsverk, som efter hundratals, ja även tusentals, år riskerar nu att förlora så mycket av sin forna glans, och i värsta fall rasa ihop helt.

Roms centrum består till stor del av gamla gator och gränder, intakta från historisk tid och definitivt inte anpassade till dagens trafik. Denna styrs av principen bellum omnium contra omnes – allas krig mot alla – och den starkaste/fräckaste har alltid företräde. Kommer man inte fram snabbt nog tutar man. De tutar jämnt.

Men går mina slantar verkligen till upprustning av Roms antika klenoder eller bekostar de istället en lyxvilla på Rivieran åt någon korrupt politiker?

Alla magnifika byggnader i Rom fascinerar och förtrollar. Colosseum, en amfiteater med plats för 50 000 åskådare, får Friends Arena att framstå som ett torftigt kommunalbygge. Villa Medici, Villa Borghese, alla 1800-talshusen vid Via Veneto, Fontana di Trevi, Spanska trappan, alla uppfyller de själens djupaste behov av estetiska upplevelser.

Visst är de byggda för sin tids överklass, men jag tänker att vår tid är så mycket materiellt rikare att det borde vara möjligt att bygga vackert åt alla. Skönhet för folket är också ett demokratiskt krav.

Det är 35 år sedan jag var i Rom sist. Har påtagligt svårt att hitta, trots att jag trodde mig känna till staden väl. Rom har ju inte förändrats, men det har tydligen jag.

Det är nyttigt att ibland blicka upp mot seklerna.

Stor succé för Operafestivalen i Härnösand

Den stora finalkonserten på lördag kväll på St Petri logen avslutade Operafestivalen. Två veckor av opera av bästa kvalitet är till ända för i år. Festivalen blev en överväldigande succé i alla avseende: konstnärligt, publikt, organisatoriskt och ekonomiskt.

Operafestivalen, eller Härnösand Opera Academy & Festival som det fullständiga namnet lyder, startade första gången förra året, men då i relativt liten skala. I år har den utökats i både tid och rum, det blev två veckor med konserter, öppet hus och öppna masterklasser, och det bjöds på konserter runt om i länet, även om huvuddelen av festivalen tilldrog sig på St Petri logen i Härnösand.

-          Konstnärligt blev festivalen en stor framgång, säger Jean-Ronald LaFond, en av eldsjälarna bakom festivalen.

Han har inte ord nog för att berömma lärarstaben, och allas förmåga att arbeta bra tillsammans. Det är verkligen ett duktigt gäng som har gästat festivalen.  Flera av de sångare som framträdde under operafestivalen och som deltog i undervisningen har Europa och USA som arbetsfält. En del av dem återfinns på de stora scenerna som Metropolitan, Covent Garden och Deutsche Oper.

Jean-Ronald vill också tacka publiken i Härnösand och Västernorrland för det underbara stödet.

Han får medhåll av en annan eldsjäl och medarrangör Helén Lundquist-Dahlén, som säger att det har varit så gott som fullsatt på varje konsert, vilket också bidrar till att festivalen har gått bra ekonomiskt.

I slutkonserten framträdde deltagarna i Opera Academy och några av sångarna/lärarna. Det blev till en mäktig uppvisning i operakonstens bredd och rikedom. Till skillnad från konserterna tidigare under festivalen som var relativt korta och innehöll enstaka arior ur kända operor blev det nu längre stycken ur olika operor, fortfarande de mest kända. Det gav möjlighet för deltagarna att visa upp hela sitt register, och de tog väl vara på den chansen.

Det var nästan som en examination, och alla framträdanden utvecklades till veritabla kraftprov.

Någon initierad person kommenterade att det är otroligt hur mycket som kan åstadkommas på bara två veckor.

Inte utan en viss lokalpatriotisk stolthet kan jag notera att flera välkända lokala ansikten gjorde mycket väl ifrån sig under kvällen: Åsa Jönsson, William Lind, Anders Falbe (har jag missat någon ber jag tusen gånger om ursäkt!).

Härnösand och Ådalen håller på att bli ett centrum för operakonsten. Redan nu utlovar Jean-Ronald LaFond en festival nästa år.

-          Och vi ska växa - i kvalitet, säger Jean-Ronald.

Generöst publikfriande

På måndag kväll hade Operafestivalen hittat till anrika Appelbergs i Sollefteå. Konserten här gick under rubriken Opera Greatest Hits, och var den tredje under festivalen att kallas så, och egentligen kan både Från Verdi till Puccini och Bel Canto räknas dit. Ingen av dessa konserter hade samma program, och det om inte annat visar på Operafestivalens otroliga bredd.

Man har satsat oblygt publikfriande – i ordets bästa bemärkelse – och bjudit på De stora Ariorna ur De Stora Operorna av De Stora Kompositörerna. En viktig insats för att popularisera operakonsten.

Konserten i Sollefteå var inget undantag. Det var Rossini, Mozart, Donizetti, Verdi, Puccini och Wagner.

Glädjande nog innehöll konserten ovanligt många tenorpartier, vilket för mig är alltid en höjdpunkt, och så att säga kvintessensen av opera. Här fanns Jean-Ronald LaFond, som håller på att bli en veritabel hemmafavorit i Ådalen, med sin unikt personliga röst, sekunderad av unge Adam Juran, vars lyriska tenor lovar mycket.

Tenorerna motsvaras ju på kvinnosidan av sopranerna, och vi fick nöjet att stifta bekantskap med flera duktiga under kvällen. Anna Niedbala, med dramatisk styrka, Chelsea Feltman, som tycktes kunna gå upp hur högt som helst, Jacquie Penfold, behaglig och charmig, med en tydlig tro på sin röst, och sist men verkligen inte minst Meta Powell, en mogen och fyllig röst, som till och med förmådde att låta Wagner nyanserat.

Bäst blev det förstås när man blandade de olika stämmorna. Jean-Ronald LaFond och Jacquie Penfold bjöd på en behagfull duett ur Verdis La Traviata, och Jean-Ronalds och Meta Powells framförande av klassiska Gia nella notte densa ur Otello var något av kvällens absoluta höjdpunkter.

Fint blir det också med en tenor och en baryton, Adam Jurans och Raymond Ayers aria ur La Bohéme var ett riktigt bravurnummer. Särskilt Ayers har växt fram som en favorit, med omfångsrik röst, mod och teatraliskt utspel.

Opera i unik miljö

Härnösands Operafestival sprider generöst sina gracer över hela länet, och det bjuds på föreställningar på flera orter i Västernorrland. Dessutom räds man inte att söka sig till annorlunda miljöer. På söndag eftermiddag gavs det en konsert i Bergrummet vid Högakustenbron, på Ångermanälvens norra sida.

Det är alltså kammaren där en av de 182 meter höga pylonerna är förankrad. Det är som att stiga ner i underjorden, eller kanske som att kliva in i en wagnersk operakuliss. Det är mörkt, det dryper av fukt, och någonstans långt borta ovanför ens huvud hörs avlägsna ljud från civilisationen. Det är så dramatiskt – och det på riktigt – att man baxnar vid första anblicken.

Den första känslan är klaustrofobisk, väggarna tycks krypa närmare, men lokalen är faktiskt riktigt rymlig, den är gott och väl 15 meter på höjden, och den är visserligen ganska smal men minst 40 meter lång.

Akustiken är naturens gåva till musiken. Ljudet är i det närmaste perfekt, med en svag men ändå noterbar efterklang.

Och jag kan inte från första stund inte släppa symboliken i att vi sitter i ett rum som är en del av en bro, ett människoverk som förenar.

Det enda negativa är kylan. Det är åtta grader i bergrummet, ingen idealisk temperatur för sångare. Det är tröja på, många har halsduk, och mellan sångnumren sitter de insvepta i filtar. Inför varje framträdande värmer de kvickt upp som vore det en idrottstävling.

Men programmet är relativt kort och sångarna är många, så den avkylande effekten tycks inte påverka negativt.

Snarare blir det snabbt ganska varmt. Programmet består av kända arior ur berömda operor, och redan efter första numret som är en aria ur Mozarts Trollflöjten framförd av Anna Hanning, som trivs som bäst i höga tonlägen, som temperaturen stiger.

Sedan blir det bara bättre och bättre, över Figaros bröllop, Barberaren från Sevilla, Lucia di Lamermoor, Carmen, Lakmé, Trubaduren, La Bohéme och Manon Lescaut till de sista tonerna av Va pensiero framförda av samtliga sångarna, och som verkar överjordiska.

En resa från underjorden till de himmelska höjderna. Men med 15 meter urberg vore det en malplacerad klyscha att säga att taket lyfte. Men jag hade ändå en stark känsla av att sångens oemotståndliga kraft trängde genom upp till ytan och fortplantade sig i båda riktningar längs med E4:an, hela vägen norrut, och åt andra hållet förbi Helsingborg ner till Peloponnesos, och sedan säkert vidare ut i världen.