Opera i unik miljö

Härnösands Operafestival sprider generöst sina gracer över hela länet, och det bjuds på föreställningar på flera orter i Västernorrland. Dessutom räds man inte att söka sig till annorlunda miljöer. På söndag eftermiddag gavs det en konsert i Bergrummet vid Högakustenbron, på Ångermanälvens norra sida.

Det är alltså kammaren där en av de 182 meter höga pylonerna är förankrad. Det är som att stiga ner i underjorden, eller kanske som att kliva in i en wagnersk operakuliss. Det är mörkt, det dryper av fukt, och någonstans långt borta ovanför ens huvud hörs avlägsna ljud från civilisationen. Det är så dramatiskt – och det på riktigt – att man baxnar vid första anblicken.

Den första känslan är klaustrofobisk, väggarna tycks krypa närmare, men lokalen är faktiskt riktigt rymlig, den är gott och väl 15 meter på höjden, och den är visserligen ganska smal men minst 40 meter lång.

Akustiken är naturens gåva till musiken. Ljudet är i det närmaste perfekt, med en svag men ändå noterbar efterklang.

Och jag kan inte från första stund inte släppa symboliken i att vi sitter i ett rum som är en del av en bro, ett människoverk som förenar.

Det enda negativa är kylan. Det är åtta grader i bergrummet, ingen idealisk temperatur för sångare. Det är tröja på, många har halsduk, och mellan sångnumren sitter de insvepta i filtar. Inför varje framträdande värmer de kvickt upp som vore det en idrottstävling.

Men programmet är relativt kort och sångarna är många, så den avkylande effekten tycks inte påverka negativt.

Snarare blir det snabbt ganska varmt. Programmet består av kända arior ur berömda operor, och redan efter första numret som är en aria ur Mozarts Trollflöjten framförd av Anna Hanning, som trivs som bäst i höga tonlägen, som temperaturen stiger.

Sedan blir det bara bättre och bättre, över Figaros bröllop, Barberaren från Sevilla, Lucia di Lamermoor, Carmen, Lakmé, Trubaduren, La Bohéme och Manon Lescaut till de sista tonerna av Va pensiero framförda av samtliga sångarna, och som verkar överjordiska.

En resa från underjorden till de himmelska höjderna. Men med 15 meter urberg vore det en malplacerad klyscha att säga att taket lyfte. Men jag hade ändå en stark känsla av att sångens oemotståndliga kraft trängde genom upp till ytan och fortplantade sig i båda riktningar längs med E4:an, hela vägen norrut, och åt andra hållet förbi Helsingborg ner till Peloponnesos, och sedan säkert vidare ut i världen.