På besök i världens huvudstad

På besök i Rom. Den eviga staden, caput mundi – världens huvudstad, med mer än två tusen år av sammanhängande historia väl synlig vart man än går i staden.

Rom behöver inte göra reklam, det kommer ändå miljoner turister år efter år. Ett veritabelt Babels torn med människor från all världens hörn. De som dominerar är amerikaner, djupt imponerade av att det kan finnas saker som är äldre än 200 år. Inte lika imponerade är de allt fler kineserna, som inte riktigt förstår varför så många hetsar upp sig över något som på sin höjd är bara 2000 år gammalt.

Men visst fascinerar historien, trots vetskapen om att den har exploaterats för skumma politiska syften, där ihåliga stormaktsdrömmar har vävts av tveksamma kopplingar till ett ärofullt förflutet. På italienskt vis skedde det en smula tragikomiskt. Det är svårt att hålla sig för skratt när man går på Forum Romanum och föreställer sig Mussolini hålla ett teatraliskt tal till Nationen utlovandes framtida segrar och en ny – romersk – storhetstid.

Det gick som bekant så där. Efter två förödande världskrig och några koloniala äventyr är Italien idag ett land med urusel ekonomi, bisarra regionala skillnader, kolossal byråkrati och gigantisk korruption.

Som kypare på det ställe som vi etablerade som vårt stamlokus sa: ”Det kan bara bli bättre om tyskarna tar över.” Vill italienare styras av tyskar så har det gått långt!

Staden Rom tar ut numera en turistskatt, för en vecka blev notan för oss 56 euro, drygt 500 kronor. Det verkar rimligt, här finns ovärderliga skatter som hör hela mänskligheten till, och det är inte orimligt att denna mänsklighet bidrar till bevarandet.

Inte minst biltrafikens avgaser måste ha katastrofala konsekvenser för alla historiska byggnadsverk, som efter hundratals, ja även tusentals, år riskerar nu att förlora så mycket av sin forna glans, och i värsta fall rasa ihop helt.

Roms centrum består till stor del av gamla gator och gränder, intakta från historisk tid och definitivt inte anpassade till dagens trafik. Denna styrs av principen bellum omnium contra omnes – allas krig mot alla – och den starkaste/fräckaste har alltid företräde. Kommer man inte fram snabbt nog tutar man. De tutar jämnt.

Men går mina slantar verkligen till upprustning av Roms antika klenoder eller bekostar de istället en lyxvilla på Rivieran åt någon korrupt politiker?

Alla magnifika byggnader i Rom fascinerar och förtrollar. Colosseum, en amfiteater med plats för 50 000 åskådare, får Friends Arena att framstå som ett torftigt kommunalbygge. Villa Medici, Villa Borghese, alla 1800-talshusen vid Via Veneto, Fontana di Trevi, Spanska trappan, alla uppfyller de själens djupaste behov av estetiska upplevelser.

Visst är de byggda för sin tids överklass, men jag tänker att vår tid är så mycket materiellt rikare att det borde vara möjligt att bygga vackert åt alla. Skönhet för folket är också ett demokratiskt krav.

Det är 35 år sedan jag var i Rom sist. Har påtagligt svårt att hitta, trots att jag trodde mig känna till staden väl. Rom har ju inte förändrats, men det har tydligen jag.

Det är nyttigt att ibland blicka upp mot seklerna.