Jernbanan stannar inte här

 

Bild: Lisalove Bäckman

Lagom till 100-årsdagen av Sara Lidmans födelse har Västerbottensteatern dramatiserat hennes Jernbanesvit. Det är en närmast heroisk bedrift att få ner de fem romanerna till en normallång föreställning. Pjäsen ”Jernbanan” är en hyllning till ett stort och viktigt författarskap, underhållande, suggestivt, och som sig bör, med ett underliggande allvar om både människans villkor och aktuella samhällsproblem.

Föreställningen berättar historien om Didrik Mårtensson, torparsonen från Månliden, någonstans i norra Västerbottens inland, som gör en hisnande resa och avancerar både socialt och ekonomiskt, ända tills allt rasar. Skildringen framställs baklänges, det börjar med att Didrik sitter i en cell på Långholmen, dömd för bland annat förskingring. Han tecknar en bild av sitt liv samtidigt som han rättfärdigar sina val och handlingar.

 För visst har han gjort karriär, en klassresa uppåt, som välbärgad handelsman och ordförande i sockenstämman, och allt har kanske inte alltid gått rätt till. Men hade en storslagen vision för hela deras landsända, och det var att Jernbanan skulle dras genom Månliden.

Järnvägen är en symbol för framsteg och modernitet som ska föra välstånd åt folket i Västerbotten. Låter det bekant?

Didriks historia utspelar sig på två plan. Dels det individuella, hans personliga, då han gör sig skyldig till den största synden av dem alla, i alla fall i den delen av landet, han förhäver sig, och det straffar sig alltid. Du skall inte tro att du är något. Hans gynnare, den välvillige och generöse Konsuln, är i själva verket bara ute efter att lura av honom mark och skog, en procedur den rike mannen har satt i system mot lättlurade bönder.

Den fattige blir fattigare, den rike rikare, sådan är systemets obönhörliga logik.

Bild: Patrick Degerman

Den andra dimensionen hänger förstås ihop med den första. För inte stannat jernbanan i Månliden, det kommer inget välstånd eller någon framtidstro till Norrland, folket där får nöja sig med smulor från framstegets bord – och så finns det alltid nödbidrag.

Det är frapperande hur den här problematikens aktualitet aldrig tycks ta slut.

Historien berättas med mycket musik och sång, det är nästan som en musikal, mer än hälften av texten sjungs. Det är folkligt och underhållande, men också vasst och med förvångsvärt mycket djup.

Jakob Hultcrantz Hansson är lysande i sin bärande roll som Didrik. Han sekunderas väl av de andra, och det är fullständigt fascinerande hur skådespelarna glider in och ur olika roller. Det är skådespeleri på hög nivå.

Sara Lidman hade nog gillat den här föreställningen. Bättre betyg än så kan de inte få.

Bild: Patrick Degerman

 

Jernbanan (gästspel på Konsertteatern i Sundsvall)
Jernbanan är producerad av Västerbottensteatern i samarbete med fria teatergruppen Östfronten

Manus: Dag Thelander efter Sara Lidmans romansvit
Musikkomposition: Per Wickström
Bearbetning och regi: Bobo Lundén
Scenografi: Caroline Romare
Mask och kostym: Helena Andersson
Ljusdesign: Maria Ros
Scenisk rörelse: Kajza Rauhala
Kapellmästare: Mattias Kågström

Medverkande: Andreas Anterot, Amina Avdic, Henrik Gustafsson, Jakob Hultcrantz Hansson, Mattias Kågström, Sonja Lindblom, Ellenor Lindgren

SCENTEKNIK, SCENOGRAFI, DEKOR OCH KOSTYM ÄR PRODUCERADE AV TEATERNS TEKNIKER & ATELJÉPERSONAL.

LJUDTEKNIKER: Jesper Johansson, Oskar Bergkvist
Ljustekniker: Catherine Crépault Wibe, Kin Isaksson
SCENMÄSTARE, SMED OCH SNICKARE: Niclas Andersson
Snickare: Petter Ögren
DEKORMÅLARE & ATTRIBUTMAKARE: Catarina Berglind
REKVISITÖR & ATTRIBUTMAKARE: Nina Muhonen
KOSTYMMÄSTARE: Ulrica Marklund, Terese Larsson, Helena Steisel.
Tekniker: Tomas Johansson