Schack är ett älskat
och beundrat spel över hela världen, med en synnerligen hög intellektuell och
kulturell prestigefaktor. Många vill se spelet som en metafor för livet. Det är
nog tveksamt.
I sin klassiska
”Indoktrineringen i Sverige” från 1968 påpekar Göran Palm det uppenbara i
schackets hierarkiska karaktär. Spelet går ut på att skydda kungen, den
viktigaste men samtidigt minst rörliga pjäsen, och att offra bönder och även
pjäser av högre valör är ofta nödvändigt, och kan också vara en finurlig väg
till en spektakulär vinst.
En metafor för
klassamhället då? Det är i så fall inte det sämsta.
Schackvärldens
elitskikt har alltid befolkats av udda personligheter. Den förste officielle
världsmästaren Wilhelm Steinitz tyckte inte att han hade några värdiga jordiska
motståndare och vände sig till Vatikanen med en vädjan att utmana Gud på
simultanparti på tio brädor. Han var dessutom beredd att lägga bort en bonde
till Guds fördel. Så vitt känt blev matchen inte av, Gud kanske inte vågade.
Det gjorde däremot
Emanuel Lasker som 1894 besegrade Steinitz. Lasker som blev känd för sin
romantiska och offensiva spelstil hävdade att schack bevisade marxismens
vetenskapliga riktighet, spelet var nämligen inte logiskt utan dialektiskt.
Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar