Föregångare och inspirationskälla till den magiska reaismen

 

Det hon minns
Maria Luisa Bombal
Övers: Lena Heyman
Lind & Co (Palmserien)

Den chilenska författaren Maria Luisa Bombals roman ”Det hon minns” kom ut redan 1934. Den anses vara en föregångare och en inspirationskälla till den magiska realismen. Förvånande nog är det först nu som den för första gången publiceras på svenska.

Anslaget i romanen är originellt. Ana Maria, som inte saknar likheter med sin skapare Maria Luisa, ligger på sin dödsbädd. Hon är alltså död, inte döende. Romanens originaltitel är också mycket riktigt ”den svepta”.

Men den avlidna kan se, känna, tänka och framför allt minnas. Hon ser på de sörjande, familjen och vännerna, och hon ser tillbaka på sitt liv, bandomen och ungdomen, den första förälskelsen och det första stora sveket, den frånvarande modern, den tyranniske fadern, den obligatoriska ömma barnflickan, det misslyckade äktenskapet, ambivalensen gentemot barnen…

Det handlar lika mycket om det som hände som det som inte blev av, och kanske också om det som hade kunna bli. Och frågan som ståndigt återkommer, även om mestadels outtalad, är måste man vara död för att se klart och förstå fullt ut?

Greppet att låta huvudpersonen vara död är suggestivt fram skrivet, men frågan är om det tillför så värst mycket. Det hade nog fungerat lika bra med en döende, eller kanske bara en som minns, även om det givetvis inte blir lika skarpt definitivt. Å andra sidan ska man vara extremt försiktigt med att uttala sig om de dödas seende och minnesförmåga.

Framställningen av könsroller känns dessvärre daterad.

Bombals språk är precis och förtätat, har ingenting av den yvighet som utmärker den latinamerikanska ”boomens” författare som Garcia Marquez eller Vargas Llosa.

I sin historiska kontext intressant läsning.