Indiana Jones vägrar pension - på nya äventyr för att rädda världen

 

Filmerna om Indiana Jones är en saga för vuxna, med extra allt av action och äventyr. Mycket bygger på stående inslag, med spänning som återkommer i film efter film. Det blir särskilt påtagligt och synligt i den senaste, femte filmen. Den ärrade hjälten ska pensioneras efter att de sista åren ha bedrivit rutinundervisning för uttråkade och okunniga studenter. Av det blir det förstås ingenting, nya äventyr med ett kraftfullt eko av det förflutna kräver hans resoluta ingripande,

Det börjar som vanligt i ett vansinnestempo med stunt som staplas på varandra i en svindlande hastighet. I centrum står än en gång en antik relik med oanade krafter att förändra världens öde. Det är av yttersta vikt att den inte faller i orätta händer, och vem är bäst lämpad att förhindra det om inte en pensionerad arkeologiprofessor med väletablerad smak för äventyr.

Många av actionscenerna är återanvändning från de tidigare filmerna. Osannolika slagsmål, lika osannolika skjutningar som alltid träffar rätt, det vill säga fel, halsbrytande kapplöpningar på taket till tåg i hög hastighet, lätt roliga biljakter där vår hjälte kör en trehjuling, en gastkramande upptäcktsfärd genom en grotta där oanade faror lurar ständigt. Med mera.

Den klipske hjälten ligger alltid steget före de lömska nazisterna, men de följer envist efter, och tycks gång på gång lura hjälten på frukterna av hans mödor. Men så blir det förstås inte, sagans logik kräver ett lyckligt slut.

Filmen mönstrar ett tämligen imponerande rollista, förutom Harrison Ford en som alltid övertygande Mads Mikkelsen som en säregen kopia av Werner von Braun, John Rhys-Davies och Antonio Banderas syns i några mindre roller.

Ett vanligt tema i moderna sagor som lyser ganska starkt här är att pengar är inte allt, det finns viktigare värden som vänskap och lojalitet.

Filmen är trots allt inte bara upprepning, regissören James Mangold tar ut svängarna ordentligt för en gångs skull och skenar i väg bortom tidsdimensionen i ett roande inslag, med en lätt filosofisk knorr.

Lite välvilligt kan man tolka in i filmen ett försiktigt varningens ord för nazismens möjliga återkomst, och kanske också för teknikens potentiella faror om den används på fel sätt, och framför allt i fel syfte.

Men man får se upp för övertolkningar. Indiana Jones är trots allt underhållning, och även om den är ett barn av sin tid och dess ideologi, är den ingenting annat än just underhållning.

Och som sådan fungerar den alldeles utmärkt.

Men allt har sin tid och det är dags att pensionera Indiana Jones på riktigt. Vilket påstås vara fallet, låt oss hoppas att det blir så också.