Ett barn av ett förlorat folkhem

 

En man som heter Ove
I rollen som Ove: Johan Rheborg
Regi: Emma Bucht
Manus: Marie Persson Hedenius
Scenografi: Erlend Birkeland
Scen: Idunteatern, Umeå

Det kan inte ha varit helt lätt att överföra karaktären Ove från Fredrik Backmans succéroman ”En man som heter Ove” till teaterscenen. Det är som många bitar som måste falla på plats, själva karaktären, den tragiska bakgrundshistorien, och inte minst den mödosamma vägen tillbaka till livet. Det är ingen tvekan om att Johan Rheborg som Ove i Emma Buchts regi lyckas över förväntan i sin enmansteaterföreställning.

Det är framför allt ett enormt kraftprov av Johan Rheborg. Han är på scen i nära en och en halv timme utan avbrott och tempot är hyfsat högt. Hans Ove är lite lagom rigid, han blir aldrig en karikatyr, och behåller ständigt åtminstone en smula mänsklig värme.

Och vid närmare eftertanke, är han verkligen så helt fel ute? En förening är en frivillig sammanslutning som hålls ihop av gemensamma intressen och överenskomna regler. Om det bryts mot reglerna hotas gemenskapen, och det är just det som Ove håller efter. Låt gå att han gör det alltför stelt själlöst och i auktoritärt polisiär stil.

Bakgrundshistorien skildras enkelt och skickligt, och hans förlust framstår i all sin tragik, liksom hans oförmåga att frigöra sig från det förflutnas traumatiska bojor.

Inte nog med det, det finns också i fonden ett samhälle som sviker. Ove är på sitt sätt ett barn av ett förlorat folkhem, på gott och ont.

Oves livströtthet och misantropi bryts ner långsamt i samspelet med ett antal mer eller mindre udda karaktärer, också de i utkanten av samhällets gemenskap. De spelar Rheborg fram på ett utsökt nyanserat sätt, där han använder både röst och kropp med små medel, för att plötsligt explodera i en träffsäker överdrift.

Här visas verkligen teaterns rika möjligheter och närmast oändliga mångfald för att gestalta och berätta.

Och bakom allt anas en stillsam humanism, en tro på människan och ett liv före döden.