En modern svensk klassiker med vidunderligt mäktig fantasi

 

Idag är det P.C. Jersilds födelsedag. Dagen till ära en knippe recensioner:

Edens bakgård
P C Jersild.
Fri Tanke förlag, 2009.

P C Jersild är en modern svensk litteraturklassiker. Han debuterade 1960, och har nu under loppet av snart 50 år skrivit närmare ett trettiotal romaner, som håller genomgående mycket hög klass. Även om han inte är främmande för formexperiment, som till exempel i Calvinols resa genom världen eller Grisjakten, är han fast förankrad i den realistiska berättartraditionen.

Utmärkande för hans romaner är en överdådig fantasi, medan man läser frågar man sig gång på gång, var får han allting från, och svaret är mycket enkelt: från verkligheten. Nästan som på beställning tar Jersild upp och behandlar i litterär form olika aktuella och brännande samhällsfenomen: sjukvården, genetiken, självmord, dödshjälp. Anmärkningsvärt mycket handlar om döden. Men det är kanske det effektivaste sättet att skriva något meningsfullt om livet.

Jersilds senaste, Edens bakgård berör inte döden, men mycket riktigt handlar det till en del om just hur vi undviker livet. Med hjälp av modern teknik får vi möjlighet att på ett fullt realistiskt sätt kliva ut ur våra egna liv, och träda in i en annan verklighet i både tid och rum. Vi kan träffa den förhistoriska kvinna Lucy, vi kan gå på människojakt i Afrika, korsfästa Jesus – slog de verkligen in spikarna i handleden? – eller ägna oss åt pedofila lekar. Allt helt oskyldigt. Eller åtminstone inte straffbart.
En vidare fråga är naturligtvis hur vi hanterar de tekniska möjligheter som vi själva skapar. Är det verkligen nödvändigt att ta i anspråk teknik bara för att den finns? Vad använder vi teknik till, och är det bra för oss?

En särskild plats i den diskussionen intas idag av datatekniken. De enorma mängder information om enskilda individer som samlas i stora databaser kan användas i olika syften, inte alla nödvändigtvis hedervärda. De risker som finns för integritetskränkningar från statsmaktens sida är välkända. Jersild fokuserar istället på hur ingående upplysningar om individer kan exploateras av skumma kommersiella intressen.
Romanens huvudperson, Roland Rajamäki, är en ganska typisk jersildsk figur. Han befinner sig på samhällets absoluta botten, en hemlös missbrukare, helt berövad all självkänsla, men ändå lite av en intellektuell, och med plötsliga, även om mycket sällsynta, reflexer av värdighet. Att han i sitt tidigare liv försörjde sig som illusionist är pricken över i:et.

Med sin bakgrund som socialläkare har Jersild djupgående kunskaper om samhällets olycksbarn och den miljö de lever i. Här finns en fenomenal skildring av de utslagnas Stockholm, en vandring i underjorden värdig Dantes Inferno.
Roland lyfts upp ut eländet, blir erbjuden arbete och bostad. Priset han får betala är att han måste vara inlåst, bokstavligen talat, större delen av dygnet. Han är mest hela tiden minutiöst kontrollerad och övervakad. Frihet kontra trygghet. Men är Rolands uteliggartillvaro fri? Och hur trygg är han inlåst på kontoret? Frågorna hopar sig, och det finns inga enkla svar.
Jersild har hoppat av från sitt tidigare förlag Bonniers, och Edens bakgård är utgiven på Fri Tanke, som är Humanisterna närstående förlag. Jag antar att det handlar om draghjälp åt föreningen, där han sitter med i styrelsen.

Romanens upplösning ägnas också åt Humanisternas hjärtefråga, nämligen hur religionsfrihet kan missbrukas, inte minst i kommersiella syften. Dessvärre känns det påtagligt konstruerat och påklistrat, och räddas inte ens av en fullständigt dråplig parodi på Runar.
Dessutom blir det minst en stor och viktig samhällsfråga för mycket på en gång. Det är som om en åldrande författare vill hinna med så mycket som möjligt. Det är förståeligt, men gör romanen alldeles för spretig.
Jersild lyckas ändå knyta ihop berättelsen på slutet, och kvar finns en upplevelse av vemodig hoppfullhet och genuin humanism som präglar så många andra av hans böcker.

Ypsilon
P C Jersild
Bonniers, 2012

Utan att göra så värst mycket väsen av sig tillhör P C Jersild våra mest lästa författare. Hans litterära bana började redan för mer än 50 år sedan. Jag har alltid trott att jag har läst det mesta av honom, men upptäcker nu att jag har på sin höjd läst en tredje del av hans drygt 30 romaner sedan debuten 1960 med ”Räknelära”.

Det är verkligen högst imponerande, inte minst med tanke på att Jersild inte väjer för att skriva om svåra och komplexa ämnen. Han är inte heller främmande för formexperiment, som i ”Calvinols resa genom världen”, men det är i innehållet i sina romaner som han släpper lös en kreativ fantasi med ofta halsbrytande idéer.

När Jersild nu när han närmar sig 80 kommer ut med en ny roman är det utan tvekan ett kraftprov, i synnerhet för en person som på fullt allvar beskriver sig själv som lat. I en intervju nyligen antydde Jersild att hans senaste roman också troligen är hans sista. Påståenden från författare, även åldrande sådana, att de inte kommer att skriva fler böcker ska alltid tas med en nypa salt, men visst har ”Ypsilon” karaktären av sammanfattning och summering.

”Ypsilon” är på sätt och vis en metaroman, Jersild har samlat ett antal av sina gamla romanfigurer och möter dem några decennier senare. Reine från ”Barnens ö”, Bernt Svensson från ”Babels hus”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, med flera. Titelns Ypsilon är dessutom huvudperson – om person är rätt ord – i romanen ”En levande själ”, och får så småningom en nyckelroll i handlingen.

Läsaren får en snabbt skissad historielektion i bland annat 70-talets vänstervåg, 90-talets individualistiska rekyl, New Age med hälsotrenden, och lite annat smått och gott ur samhällsutvecklingen. Bitvis blir det riktigt komiskt när ideologiska gengångare kommer till tals. Evy Becks son arbetar som statssekreterare hos Anders Borg, men låter precis som sin morfar, den gamle stalinisten Rodion (sic!) Beck, med samma känslokalla, förment vetenskapliga pragmatism.

Genom sina gamla romanfigurer tar Jersild upp ett antal problemställningar som alltid återkommit i hans författarskap: vuxenvärldens svek, den själlösa byråkratin, religionens roll, humanitet kontra lönsamhet inom vetenskapen. Men framför allt handlar det om Döden. Det oundvikliga, det som väntar oss alla. Och trots det lever vi i en ungdomshyllande kultur där döden har mycket lite plats, om den inte rent av förträngs helt och hållet. Lite märkligt, inte minst med tanke på att samhället blir allt äldre, med många som lever längre och längre.

Jersild påpekar att skönlitteraturen är mycket fattig på skildringar av döden och döendet. Han reparerar den skadan med råge. Han tar livet av samtliga sina huvudpersoner, frejdigt och utstuderat, med fantasirik variation och stor detaljrikedom. Det ger en bild av människans olika sätt att tackla döden, och sjukdomarna dessförinnan. Tunga frågor om vårt förhållande till döden ställs på sin spets, för att till slut landa i det stora spörsmålet om eutanasi, dödshjälp.

Att Jersild är anhängare av dödshjälp enligt till exempel holländsk modell är ingen hemlighet. I ”Ypsilon” lyckas han komplicera och nyansera problematiken på ett förtjänstfullt sätt, och den som väntar sig enkla svar lär bli mycket besviken.

Som roman betraktad är ”Ypsilon” kanske inte någon fullträff, den innehåller alldeles för många och långa resonerande partier, som gör den till mer essä än roman. Men Jersild är i all enkelhet en lysande stilist, hans litterära uppfinningsrikedom är överdådig, och han engagerar och stämmer på samma gång till eftertanke.

Och glöm inte att det finns ett liv före döden.

OMLÄSNINGEN

Den elektriska kaninen

PC Jersild

Författarförlaget 1974/Bonniers 1978

PC Jersild är en författare som med vidunderligt mäktig fantasi förmår att förvandla idéstoff till god skönlitteratur. Hans litterära påhittighet har få motsvarigheter i svensk litteratur. Det är verkligen ett nöje att gå tillbaka till hans tidiga verk som ”Calvinols resa genom världen”, ”Grisjakten”, ”Stumpen” och ”Djurdoktorn”.

Från den perioden är också ”Den elektriska kaninen”, en fabel om Folkhemmet Sverige. Kritiken mot Rörelsen är helt uppenbar, författaren är skoningslös i sin parodierade skildring av fackpampar, korruption, karriärism och inte minst sexism.

Han är inte heller nådig mot reformismens små kosmetiska förbättringar som lämnar grundorsakerna till problemen intakta. Maktens djur flyter ihop alldeles oavsett deras ideologiska övertygelse.

Det är lite som Djurfarmen i Folkhemmet.

Tematiskt en typisk bok från den tidsperioden.

Fantasikraften och påhittigheten är det inget fel på, men här känns det ändå en aning konstruerat och ibland långsökt. Symboliken är dessutom alltför uppenbar och genomskinlig rakt genom.

En mellanbok i ett betydande författarskap.