Förenar tradition med nyskapande

 

Idag är det årsdagen av uruppförandet av Rigoletto. Hösten 2015 spelades den på Norrlandsoperan i Umeå.

Rigoletto är den klarast lysande blomman i den mogne Giuseppe Verdis Treklöver med Trubaduren och La Traviata som de två andra yppersta blomstren. Efter ett mindre krig med censuren fick operan premiär i Venedig 1851 och blev omedelbart en sällan skådad succé. Det påstås att kvällen efter nynnade varenda gondoljär på arior ur operan. Sedan dess har Rigoletto spelats mer eller mindre oavbrutet på all världens scener.

En nyuppsättning av Rigoletto är på samma gång en satsning på ett säkert kort och en chansartad utmaning. Norrlandsoperan klarar balansgången med den äran, här förenas tradition med nyskapande på ett fruktbart sätt.

Handlingens förödande kritik av patriarkalt våld är uppenbar. Redan i inledningen bärs en kvinna in till hertigen som ett djur till ett slaktoffer, ackompanjerat av den mäktige mannens cyniska sång som i sexistisk anda hyllar den hejdlösa konsumismens lov med dess infantiliserade omedelbara behovstillfredsställelse som livets högsta mening. Valfrihet!

Men här finns också ett tydligt klassperspektiv. Även om alla sitter fast i hierarkins hämmande tvångsmönster är det skillnad på folk och folk, en del – ett fåtal – är vinnare, de många är förlorare. 

Hovnarrens skenbara frihet straffas på det mest grymma sätt, den sårade och förödmjukade fadern var en känsla som var Verdis egen, och gestaltningen har smärtans alla nyanser av svärta och förtvivlan.

Den enda ljuspunkten i denna ytterst mörka historia är dottern Gilda, men också hennes rena och oskuldsfulla kärlek är omöjlig och hon får betala för den med sitt eget liv.

Linus Fellboms scenografi är kongenial. Inspirerad av Holocaustmonumentet i Berlin går den i intensivt svart, med massiva block som snurrar runt, flyttas fram och tillbaka, bara för åter bilda samma klaustrofobiskt oöverstigliga mur.

Sånginsatserna är blandade. Teresia Bokors Gilda är föreställningens klart lysande stjärna med den rika värmen i sin koloratursopran. Hon drillar fram de mest änglalika toner så den gode Giuseppe ler brett i sin himmel.

Joachim Bäckström gör en imponerande insats som Hertigen med sin fenomenala förmåga att ligga högt hela tiden, även om han är nära att spricka ett par gånger.

Jag var inte lika förtjust i Fredrik Zetterströms Rigoletto. Hans dramatiska agerande är skickligt, men det är för mycket andningsteknik, och för mycket sångteknik över huvudtaget, och alldeles för lite personlighet.

Men det är en föreställning som bär upp sig själv. Den innehåller flera enastående arior, Questa o quella och Caro nome, bara för att nämna ett par mest kända, men det är duetterna som är operans musikaliska motor. Gilda! Mio padre och Hämndduetten mellan Gilda och Rigoletto lyfter operakonsten till helt nya nivåer.

Och direkt efter ariornas aria, La donna é mobile – den som enligt skrönan gondoljärerna gnolade dagen efter urpremiären – kommer en kvartett, fyra röster i fulländad harmoni som frambringar de mest sublima toner som en människa någonsin förmått att skapa