Jazzigt och folkligt med Merit Hemmingson

Merit Hemmingson bjöd publiken på Babelsberg på fredag kväll på en blandning av gammal och nytt. Ändå var det samma folkmusik i poparrangemang på orgel som alltid sedan slutet av 60-talet.

Merit slog Sverige med häpnad med sina moderna arrangemang av svensk folkmusik, och så om det inte var nog med denna revolution lyfte hon in Hammondorgeln i sitt musicerande.

Svårt att tro att det snart har gått ett halvt sekel sedan dess. Merit själv har inte ändrat sig särskilt mycket, hon verkar nästan oberörd av tidens gång.

Hon ser ut som en leende älva när hon äntrat scenen. Hon utstrålar en fullständigt självklar scennärvaro utan att göra minsta väsen av sig. Och så börjar hon spela, och också musiken är sig lik. 

Svensk folkmusik, välbekanta toner, polskor och gånglåtar från Dalarna, Hälsingland och Medelpad, tonarterna är genomgående ganska jazziga.

Knappast en tillfällighet att flera av låtarna är en hyllning till jazzpianisten Jan Johansson, ni vet han med Jazz på svenska.

Det mesta av musiken går i moll, Merit Hemminson har en osviklig känsla för det nordiska vemodet, folkmusiken har onekligen något sorgesamt längtande över sig, hos Merit förstärkts det ytterligare genom orgelns utdragna toner.

Hon använder dessutom fortfarande rösten som instrument, på ett naturligt och opretentiöst sätt.

Och hon ackompanjeras mycket följsamt på trummor av Ola Hultgren, de två har flera turnéer tillsammans bakom sig.

Merit Hemmingson förenar i sin musik det storslagna och det lättsamma på ett rakt och enkelt sätt.

Och kanske just enkelheten är det som skiljer dagens Merit från den jag hörde första gången under första hälften av 70-talet. Då var det nog mer raffinerat och utsökt – och aningen sökt. Jag föredrar definitivt hennes nuvarande enkelhet.

Annars var allting sig likt, Merit, musiken, ja också stora delar av publiken var sig lik.