Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes
1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en
judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas
broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av
1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags
utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne
säregne författare.
Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska
författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som
inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.
Vindskyffet
är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt
poem”.
Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas
verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som
har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog
många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.
Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad
diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell
känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och
groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att
uppta Danilo Kiš författarskap.
Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av
människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de
glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas
för förlustens litteratur.
Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess
klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens
overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens
vanvett är kusligt profetiska.
Här kan man även ana närvaron av de författare som har
influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.
”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter
Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en
förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta
författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära
skapandet.
I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad
då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare
döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade
förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans
släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.
Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets
känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne
författarens litterära universum byggs upp.
På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965
(översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006),
men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De
dödas encyklopedi (1983-1988).
Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En
skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda
händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster
kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.
Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite
atonala, musikalitet.
Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker,
allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt
håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre
tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över
intigheten.
Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.
Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret
förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är
att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta
romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava,
och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.
Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den
mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs”
frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om
igen.
Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt,
uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de
förföljda än bland förföljarna.”
Bild: Srbijamarka, PTT Srbija
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar