Tiden före katastrofen

Timmen före midnatt

Ida Simons

Övers: Per Holmer

Natur & Kultur

Det sägs att ovisshet är det värsta tillståndet för en människa. Jag är skeptisk. Det kan vara långt värre att sitta inne med facit, att ha hela sanningen fullständigt klar för sig, och inte veta hur man ska hantera traumat som denna visshet har gett upphov till.

Det är så det är för överlevande från Förintelsen. Mot alla odds, trotsandes all möjlig sannolikhet, så lever de, samtidigt som hela deras värld är mer eller mindre bokstavligen utplånad, och alla eller nästan alla nära och kära, men även fiender och andra likgiltiga människor som de en gång kände, alla är de borta.

Hur förhåller man sig till en sådan livssituation?

Överlevnadsstrategierna är lika många som det finns överlevande. De flesta väljer nog att tiga och förtränga, och ingen av oss andra har minsta rätt att moralisera över ett sådant förhållningssätt. En och annan väljer att berätta, oftast av pliktkänsla för att förhindra att historien upprepas.

I min familj existerar båda förhållningssätten parallellt med varandra, och i den händelse ni undrar tror jag inte att jag har mått särskilt bra av det.

Den konstnärligt begåvade kan förstås hantera sitt trauma genom skapande. Antingen genom att skildra helvetesvandringen genom Förintelsens inferno eller genom att återskapa den värld som gått förlorad i nazismens Ragnarök.

Litteraturens makt är stor, ja egentligen oändlig, världar kan byggas upp, människor kan leva åter.

Ida Simons växte upp i en judisk familj i Antwerpen på 20-talet. Hon blev tidigt en framgångsrik konsertpianist, men när andra världskriget bröt ut och nazisterna ockuperade Belgien deporterades familjen först till koncentrationslägret i Westerbork, senare till det ökända Theresienstadt.

Det var bevars ett ”lyxläger”, som användes i propagandasyfte av nazisterna, bland annat hade innehavare av Järnkorset rätt till ett eget rum, men också här var chanserna att överleva små.

Ida Simons klarade sig mirakulöst, men var tvungen att ge upp musikkarriären. Istället började hon skriva. Den 1959 utgivna ”Timmen före midnatt” – tala om ödesdiger titel! – är en barndomsskildring, i stor utsträckning självbiografisk, som återskapar en svunnen värld bland bättre bemedlade judar i Belgien och Holland under 20- och 30-talen.

Dessa människor lever i total okunnighet om vad som komma skall, Förintelsen nämns i en bisats på ett enda ställe, till skillnad från berättaren och läsarna, som vet exakt vad som kommer att hända. Denna dialektik skapar en drabbande insikt som ger ytterligare skärpa åt det fruktansvärda som faktiskt har hänt.

Simons skildring är ingen idyll, långt därifrån. Stilen är förvisso lättsam och humoristisk, men persongalleriet inte alltid särdeles tilltalande. Det är en totalt dysfunktionell familj, med färgstarka och udda personligheter där många har en ”tunga av sandpapper”, intrigerna och provokationerna frodas dagligen, precis som lögnerna och översitteriet.

Och det där med ”bättre bemedlade” stämmer inte alltid heller. Det är svåra tider, den stora krisen har precis exploderat, och i bakgrunden skymtar fattiga judiska flyktingar från Polen.

Ida Simons skildrar sina karaktärer med stor ömsinthet och kärleksfull värme trots alla deras många tillkortakommanden. Hennes ironi är mild och humorn aldrig elak. Det finns inget behov av att genomskåda eller avslöja, bara berätta.

Det samtidigt en form av bildningsroman, med författarens alter ego Gittel i centrum. Hon som hyser stora drömmar om att bli konsertpianist, drömmar som vi vet inte kommer att förverkligas.

Fast riktigt så blev det inte heller.