På besök i världens huvudstad

På besök i Rom. Den eviga staden, caput mundi – världens huvudstad, med mer än två tusen år av sammanhängande historia väl synlig vart man än går i staden.

Rom behöver inte göra reklam, det kommer ändå miljoner turister år efter år. Ett veritabelt Babels torn med människor från all världens hörn. De som dominerar är amerikaner, djupt imponerade av att det kan finnas saker som är äldre än 200 år. Inte lika imponerade är de allt fler kineserna, som inte riktigt förstår varför så många hetsar upp sig över något som på sin höjd är bara 2000 år gammalt.

Men visst fascinerar historien, trots vetskapen om att den har exploaterats för skumma politiska syften, där ihåliga stormaktsdrömmar har vävts av tveksamma kopplingar till ett ärofullt förflutet. På italienskt vis skedde det en smula tragikomiskt. Det är svårt att hålla sig för skratt när man går på Forum Romanum och föreställer sig Mussolini hålla ett teatraliskt tal till Nationen utlovandes framtida segrar och en ny – romersk – storhetstid.

Det gick som bekant så där. Efter två förödande världskrig och några koloniala äventyr är Italien idag ett land med urusel ekonomi, bisarra regionala skillnader, kolossal byråkrati och gigantisk korruption.

Som kypare på det ställe som vi etablerade som vårt stamlokus sa: ”Det kan bara bli bättre om tyskarna tar över.” Vill italienare styras av tyskar så har det gått långt!

Staden Rom tar ut numera en turistskatt, för en vecka blev notan för oss 56 euro, drygt 500 kronor. Det verkar rimligt, här finns ovärderliga skatter som hör hela mänskligheten till, och det är inte orimligt att denna mänsklighet bidrar till bevarandet.

Inte minst biltrafikens avgaser måste ha katastrofala konsekvenser för alla historiska byggnadsverk, som efter hundratals, ja även tusentals, år riskerar nu att förlora så mycket av sin forna glans, och i värsta fall rasa ihop helt.

Roms centrum består till stor del av gamla gator och gränder, intakta från historisk tid och definitivt inte anpassade till dagens trafik. Denna styrs av principen bellum omnium contra omnes – allas krig mot alla – och den starkaste/fräckaste har alltid företräde. Kommer man inte fram snabbt nog tutar man. De tutar jämnt.

Men går mina slantar verkligen till upprustning av Roms antika klenoder eller bekostar de istället en lyxvilla på Rivieran åt någon korrupt politiker?

Alla magnifika byggnader i Rom fascinerar och förtrollar. Colosseum, en amfiteater med plats för 50 000 åskådare, får Friends Arena att framstå som ett torftigt kommunalbygge. Villa Medici, Villa Borghese, alla 1800-talshusen vid Via Veneto, Fontana di Trevi, Spanska trappan, alla uppfyller de själens djupaste behov av estetiska upplevelser.

Visst är de byggda för sin tids överklass, men jag tänker att vår tid är så mycket materiellt rikare att det borde vara möjligt att bygga vackert åt alla. Skönhet för folket är också ett demokratiskt krav.

Det är 35 år sedan jag var i Rom sist. Har påtagligt svårt att hitta, trots att jag trodde mig känna till staden väl. Rom har ju inte förändrats, men det har tydligen jag.

Det är nyttigt att ibland blicka upp mot seklerna.

Stor succé för Operafestivalen i Härnösand

Den stora finalkonserten på lördag kväll på St Petri logen avslutade Operafestivalen. Två veckor av opera av bästa kvalitet är till ända för i år. Festivalen blev en överväldigande succé i alla avseende: konstnärligt, publikt, organisatoriskt och ekonomiskt.

Operafestivalen, eller Härnösand Opera Academy & Festival som det fullständiga namnet lyder, startade första gången förra året, men då i relativt liten skala. I år har den utökats i både tid och rum, det blev två veckor med konserter, öppet hus och öppna masterklasser, och det bjöds på konserter runt om i länet, även om huvuddelen av festivalen tilldrog sig på St Petri logen i Härnösand.

-          Konstnärligt blev festivalen en stor framgång, säger Jean-Ronald LaFond, en av eldsjälarna bakom festivalen.

Han har inte ord nog för att berömma lärarstaben, och allas förmåga att arbeta bra tillsammans. Det är verkligen ett duktigt gäng som har gästat festivalen.  Flera av de sångare som framträdde under operafestivalen och som deltog i undervisningen har Europa och USA som arbetsfält. En del av dem återfinns på de stora scenerna som Metropolitan, Covent Garden och Deutsche Oper.

Jean-Ronald vill också tacka publiken i Härnösand och Västernorrland för det underbara stödet.

Han får medhåll av en annan eldsjäl och medarrangör Helén Lundquist-Dahlén, som säger att det har varit så gott som fullsatt på varje konsert, vilket också bidrar till att festivalen har gått bra ekonomiskt.

I slutkonserten framträdde deltagarna i Opera Academy och några av sångarna/lärarna. Det blev till en mäktig uppvisning i operakonstens bredd och rikedom. Till skillnad från konserterna tidigare under festivalen som var relativt korta och innehöll enstaka arior ur kända operor blev det nu längre stycken ur olika operor, fortfarande de mest kända. Det gav möjlighet för deltagarna att visa upp hela sitt register, och de tog väl vara på den chansen.

Det var nästan som en examination, och alla framträdanden utvecklades till veritabla kraftprov.

Någon initierad person kommenterade att det är otroligt hur mycket som kan åstadkommas på bara två veckor.

Inte utan en viss lokalpatriotisk stolthet kan jag notera att flera välkända lokala ansikten gjorde mycket väl ifrån sig under kvällen: Åsa Jönsson, William Lind, Anders Falbe (har jag missat någon ber jag tusen gånger om ursäkt!).

Härnösand och Ådalen håller på att bli ett centrum för operakonsten. Redan nu utlovar Jean-Ronald LaFond en festival nästa år.

-          Och vi ska växa - i kvalitet, säger Jean-Ronald.

Generöst publikfriande

På måndag kväll hade Operafestivalen hittat till anrika Appelbergs i Sollefteå. Konserten här gick under rubriken Opera Greatest Hits, och var den tredje under festivalen att kallas så, och egentligen kan både Från Verdi till Puccini och Bel Canto räknas dit. Ingen av dessa konserter hade samma program, och det om inte annat visar på Operafestivalens otroliga bredd.

Man har satsat oblygt publikfriande – i ordets bästa bemärkelse – och bjudit på De stora Ariorna ur De Stora Operorna av De Stora Kompositörerna. En viktig insats för att popularisera operakonsten.

Konserten i Sollefteå var inget undantag. Det var Rossini, Mozart, Donizetti, Verdi, Puccini och Wagner.

Glädjande nog innehöll konserten ovanligt många tenorpartier, vilket för mig är alltid en höjdpunkt, och så att säga kvintessensen av opera. Här fanns Jean-Ronald LaFond, som håller på att bli en veritabel hemmafavorit i Ådalen, med sin unikt personliga röst, sekunderad av unge Adam Juran, vars lyriska tenor lovar mycket.

Tenorerna motsvaras ju på kvinnosidan av sopranerna, och vi fick nöjet att stifta bekantskap med flera duktiga under kvällen. Anna Niedbala, med dramatisk styrka, Chelsea Feltman, som tycktes kunna gå upp hur högt som helst, Jacquie Penfold, behaglig och charmig, med en tydlig tro på sin röst, och sist men verkligen inte minst Meta Powell, en mogen och fyllig röst, som till och med förmådde att låta Wagner nyanserat.

Bäst blev det förstås när man blandade de olika stämmorna. Jean-Ronald LaFond och Jacquie Penfold bjöd på en behagfull duett ur Verdis La Traviata, och Jean-Ronalds och Meta Powells framförande av klassiska Gia nella notte densa ur Otello var något av kvällens absoluta höjdpunkter.

Fint blir det också med en tenor och en baryton, Adam Jurans och Raymond Ayers aria ur La Bohéme var ett riktigt bravurnummer. Särskilt Ayers har växt fram som en favorit, med omfångsrik röst, mod och teatraliskt utspel.

Opera i unik miljö

Härnösands Operafestival sprider generöst sina gracer över hela länet, och det bjuds på föreställningar på flera orter i Västernorrland. Dessutom räds man inte att söka sig till annorlunda miljöer. På söndag eftermiddag gavs det en konsert i Bergrummet vid Högakustenbron, på Ångermanälvens norra sida.

Det är alltså kammaren där en av de 182 meter höga pylonerna är förankrad. Det är som att stiga ner i underjorden, eller kanske som att kliva in i en wagnersk operakuliss. Det är mörkt, det dryper av fukt, och någonstans långt borta ovanför ens huvud hörs avlägsna ljud från civilisationen. Det är så dramatiskt – och det på riktigt – att man baxnar vid första anblicken.

Den första känslan är klaustrofobisk, väggarna tycks krypa närmare, men lokalen är faktiskt riktigt rymlig, den är gott och väl 15 meter på höjden, och den är visserligen ganska smal men minst 40 meter lång.

Akustiken är naturens gåva till musiken. Ljudet är i det närmaste perfekt, med en svag men ändå noterbar efterklang.

Och jag kan inte från första stund inte släppa symboliken i att vi sitter i ett rum som är en del av en bro, ett människoverk som förenar.

Det enda negativa är kylan. Det är åtta grader i bergrummet, ingen idealisk temperatur för sångare. Det är tröja på, många har halsduk, och mellan sångnumren sitter de insvepta i filtar. Inför varje framträdande värmer de kvickt upp som vore det en idrottstävling.

Men programmet är relativt kort och sångarna är många, så den avkylande effekten tycks inte påverka negativt.

Snarare blir det snabbt ganska varmt. Programmet består av kända arior ur berömda operor, och redan efter första numret som är en aria ur Mozarts Trollflöjten framförd av Anna Hanning, som trivs som bäst i höga tonlägen, som temperaturen stiger.

Sedan blir det bara bättre och bättre, över Figaros bröllop, Barberaren från Sevilla, Lucia di Lamermoor, Carmen, Lakmé, Trubaduren, La Bohéme och Manon Lescaut till de sista tonerna av Va pensiero framförda av samtliga sångarna, och som verkar överjordiska.

En resa från underjorden till de himmelska höjderna. Men med 15 meter urberg vore det en malplacerad klyscha att säga att taket lyfte. Men jag hade ändå en stark känsla av att sångens oemotståndliga kraft trängde genom upp till ytan och fortplantade sig i båda riktningar längs med E4:an, hela vägen norrut, och åt andra hållet förbi Helsingborg ner till Peloponnesos, och sedan säkert vidare ut i världen.

Legend uppträdde på Operafestival i Härnösand

Han är den förste afroamerikanske tenoren att ha haft en ledande roll på Metropolitan i New York. Han är den förste afroamerikanen i stort sett i alla sammanhang av betydelse inom operavärlden. Han fått massor av priser och utmärkelser, hans inspelning av Ferrando i Mozarts Cosi fan tutte har belönats med en Grammy. Han har uppträtt på all världens operascener. Han är en levande legend.

Hans namn är George Shirley, och på fredag kväll uppträdde han på St. Petri logen i Härnösand som en del i Härnösand Opera Academy & Festival.

Att ha lockat en sådan celebritet till Härnösands Operafestival är onekligen en fjäder i hatten för arrangörerna och en stor glädje för alla operaälskare i regionen.

Det faktum att George Shirley har banat väg för afroamerikaner inom operan kan tyckas ointressant. Sång, opera, har förstås ingen färg, ingen ras. Men rasproblematiken är nog så verklig i samhället, inte minst i USA, och dessvärre alltmer även här hemma, och operan är en del av samhället.

Den repertoar som George Shirley valde för kvällen visar också på en stark medvetenhet om just denna problematik, och en klar uppfattning om sin egen roll för att åtminstone något litet ställa saker till rätta.

Han började visserligen med Schuberts klassiker An die Musik, en markering som hyllar konsten och musiken.

Men sedan blev det två block med George Shirley personliga favoriter, stycken skrivna av afroamerikanska kompositörer. Första blocket bestod av fyra kompositörer som hade gemensamt att ha varit mångsysslare, ägnat sig åt jazz, klassiskt och kyrkomusik, med mera. Det märktes också på sångerna, som på ett sätt låg nära romanstraditionen, men som samtidigt tangerade flera andra sångstilar, vilket gjorde dem vokalt svårbemästrade.

Här visade George Shirley hela sin mästerlighet. Han har hunnit bli över 80 år, och rösten har naturligt nog inte samma omfång längre som tidigare – även om det finns mycket pipa kvar! Men en suverän teknik sitter kvar, och rösten har en värme och en nyansrikedom som bara erfarenhet kan skänka.

George Shirley avslutade med en cykel spirituals, skrivna av hans stora idol Roland Hayes, och nog märktes det att dessa sånger hade en speciell plats i hans sångarhjärta. Han framförde dem med en känsla och övertygelse som förförde publiken, och gav extra strålglans åt en magisk kväll.

Utan tvekan en av Operafestivalens stora höjdpunkter.

Tiden före katastrofen

Timmen före midnatt

Ida Simons

Övers: Per Holmer

Natur & Kultur

Det sägs att ovisshet är det värsta tillståndet för en människa. Jag är skeptisk. Det kan vara långt värre att sitta inne med facit, att ha hela sanningen fullständigt klar för sig, och inte veta hur man ska hantera traumat som denna visshet har gett upphov till.

Det är så det är för överlevande från Förintelsen. Mot alla odds, trotsandes all möjlig sannolikhet, så lever de, samtidigt som hela deras värld är mer eller mindre bokstavligen utplånad, och alla eller nästan alla nära och kära, men även fiender och andra likgiltiga människor som de en gång kände, alla är de borta.

Hur förhåller man sig till en sådan livssituation?

Överlevnadsstrategierna är lika många som det finns överlevande. De flesta väljer nog att tiga och förtränga, och ingen av oss andra har minsta rätt att moralisera över ett sådant förhållningssätt. En och annan väljer att berätta, oftast av pliktkänsla för att förhindra att historien upprepas.

I min familj existerar båda förhållningssätten parallellt med varandra, och i den händelse ni undrar tror jag inte att jag har mått särskilt bra av det.

Den konstnärligt begåvade kan förstås hantera sitt trauma genom skapande. Antingen genom att skildra helvetesvandringen genom Förintelsens inferno eller genom att återskapa den värld som gått förlorad i nazismens Ragnarök.

Litteraturens makt är stor, ja egentligen oändlig, världar kan byggas upp, människor kan leva åter.

Ida Simons växte upp i en judisk familj i Antwerpen på 20-talet. Hon blev tidigt en framgångsrik konsertpianist, men när andra världskriget bröt ut och nazisterna ockuperade Belgien deporterades familjen först till koncentrationslägret i Westerbork, senare till det ökända Theresienstadt.

Det var bevars ett ”lyxläger”, som användes i propagandasyfte av nazisterna, bland annat hade innehavare av Järnkorset rätt till ett eget rum, men också här var chanserna att överleva små.

Ida Simons klarade sig mirakulöst, men var tvungen att ge upp musikkarriären. Istället började hon skriva. Den 1959 utgivna ”Timmen före midnatt” – tala om ödesdiger titel! – är en barndomsskildring, i stor utsträckning självbiografisk, som återskapar en svunnen värld bland bättre bemedlade judar i Belgien och Holland under 20- och 30-talen.

Dessa människor lever i total okunnighet om vad som komma skall, Förintelsen nämns i en bisats på ett enda ställe, till skillnad från berättaren och läsarna, som vet exakt vad som kommer att hända. Denna dialektik skapar en drabbande insikt som ger ytterligare skärpa åt det fruktansvärda som faktiskt har hänt.

Simons skildring är ingen idyll, långt därifrån. Stilen är förvisso lättsam och humoristisk, men persongalleriet inte alltid särdeles tilltalande. Det är en totalt dysfunktionell familj, med färgstarka och udda personligheter där många har en ”tunga av sandpapper”, intrigerna och provokationerna frodas dagligen, precis som lögnerna och översitteriet.

Och det där med ”bättre bemedlade” stämmer inte alltid heller. Det är svåra tider, den stora krisen har precis exploderat, och i bakgrunden skymtar fattiga judiska flyktingar från Polen.

Ida Simons skildrar sina karaktärer med stor ömsinthet och kärleksfull värme trots alla deras många tillkortakommanden. Hennes ironi är mild och humorn aldrig elak. Det finns inget behov av att genomskåda eller avslöja, bara berätta.

Det samtidigt en form av bildningsroman, med författarens alter ego Gittel i centrum. Hon som hyser stora drömmar om att bli konsertpianist, drömmar som vi vet inte kommer att förverkligas.

Fast riktigt så blev det inte heller.

Det omöjliga blir möjligt vid Nämforsen

Urkult är en av de få norrländska kulturevenemang som har lyckats etablera sig som en nationell angelägenhet med besökare år efter år från hela landet. Festivalen har nu funnits i 21 år, och är ett levande bevis på att det omöjliga kan vara möjligt.

För egentligen är det ett helt osannolikt företag, som borde vara helt hopplöst. Inte nog med att platsen är mitt ute i ingenstans – ett litet samhälle i norra Ångermanland, och vem åker väl dit, det finns ju ingenting alls där! dessutom är inriktningen starkt nischad, låt gå att världsmusik är ett mycket vitt begrepp.

Lägg därtill idealistiska arrangörer som vägrar att satsa på kända dragplåster, och värjer sig allt de kan mot en kommersialisering av festivalen.

Och summan av alla dessa till synes omöjliga ingedienser är en av Sveriges äldsta festivaler, en bedrift i festivaldödens tidevarv. I år har man fått lov att begränsa antalet biljetter, förra året då man firade 20-årsjubileum kom det runt 10 000 besökare, och man vill inte ha fler än 7000-8000, det är vad som anses hanterligt både ur arrangörernas och ur besökarnas synvinkel.

Det blir på sätt och vis ytterligare en udda aspekt: Urkult vill inte växa, inte varje fall inte över en viss nivå.

De lärdomar som man kan dra av Urkults framgångsrika utveckling är först och främst att det gäller att tro på det man gör utan att snegla på vad som är gångbart, populärt, inne osv. Här finns vissa likheter med till exempel Littfest, även om den har en uppenbar fördel i sitt läge, åtminstone gentemot Näsåker.

Samtidigt kan en udda plats vara att föredra, man ska inte underskatta den lockelse som det för många exotiska kan utöva. Här är likheterna större med Nattfestivalen i Korpilombolo, som dock har fördelen av ett mycket bredare program.

I Näsåker är det otroligt vackert, med festplatsen belägen högt över Ångermanälven, med utsikt över Nämforsen. Där finns också de berömda hällristningarna, flera tusen år gamla, och det är svårt att värja sig mot tanken att det här är platsen där historien knyts ihop med nutiden, och där älvens flöde är som en utsträckt hand mot världen.

Festivalens egen presentation talar för sig själv: ”En festival för hela familjen där barnen har sina egna upplevelser, vi erbjuder föreställningar, lekar och en fantastisk lekplats. En festival där möten med människor, musik och glädje är det viktigaste. Där människor har mötts i tusentals år.
Välkommen till Näsåker och Urkult, till möten mellan människor, till festivalen där kärlek, respekt och inkludering är de viktigaste kryddorna.”

Programmet är en fantastisk blandning av mer eller mindre kända artister från när och fjärran. Mycket folkmusik, både svensk och annan, bland annat från långväga platser som Mauretanien, Brasilien, Elfenbenskusten, USA, Kenya, Senegal och Sydafrika. Flera band spelar gränsöverskridande musik som rör sig obehindrat mellan olika traditioner, genrer och stilar. Det är oftast de mest spännande artisterna.

Urkult bjuder också på en mängd olika kringaktiviteter. Det är verkstäder och kurser, bland annat i berättande, föreläsningar och teater. Sedan flera år tillbaka finns det en poesiscen. Poetry Slam här lockar storpublik, utrymmet räcker inte till för alla intresserade. Både de tävlande och de entusiastiska åskådarna är genomgående mycket unga. Det är tydligt att det finns ett utbrett intresse för poesi bortom diktsamlingarnas försäljningssiffror.

Dikterna är allt som oftast kluriga och humoristiska längre stycken om vardagliga bekymmer och förtret och relationsproblem. Stilen är realistisk, för att inte säga socialrealistisk, men saknar inte poetiska kvaliteter, det är fyndigt, skruvat och djärvt.

Publikens jubel är öronbedövande. Det kanske kan ses som ett inlägg i den nu pågående poesidebatten.