En liten roman om stora frågor

Arons bok

Jim Shepard

Övers: Boo Cassel

Brombergs

Alla liv är lika mycket värda, men en del är mer värda. I rapporter från krigsskådeplatser och terrordåd understryks det med upprört tonfall att bland de dödade fanns barn, kvinnor och gamla. Precis som om det var åtminstone lite OK att döda vuxna män. Värsta anses det att döda barn.

Och vad är det som dödas då? Oskulden? Framtiden? Eller finns här en rättviseaspekt som menar att barn har svårare att värja sig mot krigets ohyggligheter?

Barn som far illa upprör och berör, och deras utsatthet ger en större skärpa och tydlighet åt våldets oförsonliga grymhet.

Aron i Jim Shepards roman är tio år gammal när han hamnar i Warszawas getto. Här blir situationen snabbt outhärdlig för de hundratusentals judar som trängs ihop på en minimal yta under förnedrande former och svåra umbäranden. Epidemier rasar och skördar ständigt nya offer, människor riskerar att bli godtyckligt dödade när som helst, men värst av allt är hungern.

Rivaliserande ungdomsgäng drar runt i gettot och ägnar sig åt stölder och smuggel. Våld hotar från alla håll. Från tyskarna, från polska utpressare som lurar utanför gettots murar, från den judiska ordningspolisen, från andra gäng. Oftast slutar det med misshandel men ett människoliv är inte värt mycket och döden är ständigt närvarande.

Hur reagerar en tioåring när hans vän blir kallblodigt skjuten för en säck rovor?

Vuxenvärlden är splittrad och ambivalent. Föräldrar oroar sig för barnen, men än större bekymmer är hungern och hotet om svältdöd. Normlösheten och apatin tilltar och sprider sig i allt vidare kretsar.

Amerikanen Jim Shepard har gjort sig ett namn som författare till romaner med historiska motiv som bygger på minutiös research. I Arons bok har han gjort sin läxa med den äran, så mycket mer imponerande då han tydligen inte läser polska. Hans skildring av gettobarnens skoningslösa tillvaro är mästerligt levande.

Och det är ingen tvekan att hans fokusering på barnen förmår att skapa en bild av gettolivet som är skarp som en glasskärva.

Hur än komplicerade relationer mellan barn och föräldrar kunde te sig fanns det ett öde som var än värre för barnen och det var att bli ensam kvar. Romanens Aron råkar ut för just det, mamman avlider i tyfus, pappan och äldre bröder tas ut till tvångsarbete och kommer aldrig tillbaka. Aron driver omkring hemlös, hungrig, och förnedrad. Tills han träffar Janusz Korczak och får plats på hans barnhem.

Janusz Korczak var barnläkare och världsberömd pedagog. Hans idéer om barnuppfostran bygger på kärlek, respekt och demokrati och är i allra högsta grad gällande än idag. Han drev flera hem för föräldralösa barn före kriget och fortsatte med det i gettot. Korczaks hem var en oas av humanism mitt i det nazistiska vansinnets öken. Man fortsatte att tillämpa de demokratiska principerna med barnens fulla deltagande, det spelades musik och teater, det fanns en kör. Korczak lyckades också att hålla den värsta hungern borta genom att oförtröttligt vädja och tigga om hjälp för barnen.

Trots upprepade förslag att lämna gettot valde han att stanna hos sina barn, och tillsammans med dem deporterades han i augusti 1942 till Treblinka där alla gasades direkt efter ankomst. Barnhemmets marsch genom gettot på väg till Umschlagplatz varifrån tågen avgick har blivit emblematisk för Korczaks hela gärning. Den är också starkt skildrar i Shepards roman.

Den delen av romanen bygger i stor utsträckning på Korczaks egen dagbok, med autentiska citat och repliker. Dagboken är för övrigt INTE översatt till svenska, vilket får betraktas som en veritabel kulturskandal.

Avsnitten om Korczak är dessvärre litterärt svagare än resten av romanen. Gestaltningen förlorar liv och det känns mest som om författaren använder romanen som en förevändning för att skriva om Korczak.

Inte desto mindre är Arons bok en liten roman om stora frågor, lika angelägen som aktuell.