Midsommarkrisen 1941

Midsommaren för 70 år sedan var vädret det minsta problemet för den svenska regerigen (dessutom var det för ovanlighets skull varmt och vackert):

Den 22 juni 1941 gick närmare fyra miljoner tyska soldater, understödda av pansar, flyg och artilleri, över den sovjetiska gränsen. Lite senare samman morgon ställdes den svenska samlingsregeringen inför en rad tyska krav, det mest långtgående att en division skulle få transporteras från Norge till Finland genom Sverige.

Midsommarkrisen tar sin början, och pågår under de närmaste fyra dagarna. De socialdemokratiska statsråden är benägna att avslå de tyska kraven, de borgerliga lutar åt bifall. Statsministern och utrikesministern träffar kungen, och efter mötet antyder Per Albin Hansson att kungen hotar med abdikation vis avslag, ett påstående som senare har ivrigt diskuterats och ofta ifrågasatts. Den socialdemokratiska riksdagsgruppen beslutar med stor majoritet att säga nej till de tyska kraven, och uppmana de borgerliga partierna att göra detsamma, men bestämmer också att om de borgerliga inte vill medverka i enighetens namn ändå bifalla Tyskland begäran. Och eftersom de borgerliga inte medverkar går den svenska regeringen med på de tyska kraven. Sveriges visserligen långt ifrån den enda, mest den absolut mest flagranta eftergiften för Nazityskland under andra världskriget var ett faktum.

Midsommarkrisen är en mycket omdebatterad händelse. Häftiga fördömanden har utslungats, oftast från vänsterhåll, försvar har framförts, oftast från andra hållet.

För mig som är uppvuxen i andra världskrigets skugga, där de vuxnas berättelser, skolundervisningen, alla böcker och filmer var fyllda av krigets ofattbara fasor, är det lite svårt att stämma in i kritikerkören. Den svenska regeringens uppdrag var att hålla landet utanför kriget och bespara sin befolkning död och förintelse.
Frågan blir då inte så mycket upprätthållande av neutralitetspolitiken och moraliska principer utan för det första hur långt var det rimligt att gå för att uppnå sitt mål, och för det andra vilka åtgärder var nödvändiga. Trodde verkligen Per Albin och de andra att Sveriges skulle bli anfallet om man vägrade tillmötesgå tyskarnas krav på transitering? Men framför allt: var det verkligen nödvändigt för att hålla Sverige utanför kriget med internering av kommunister, bland annat riksdagsledamöter, flyktingpolitiken, hemliga polisens samarbete med Gestapo, transportförbudet mot antinazistiska tidningar? Lite svårt att tro att ens nazisterna skulle gå i kriget om Karl Gerhard fortsatte med sina revyer.

Så hur man än ser på det inträffade finns det här åtskilligt att skämmas för. Och som alla historiska händelser av vikt ställer också midsommarkrisen väsentliga frågor för vår samtid.