Stilsäkert, men lite för konventionellt

Aldrig stanna kvar
Pär Östling
Ordfront

Det är tvära kast mellan Pär Östlings romaner. Debuten ”Vi faller” utspelar sig i glesbygden i Hälsingland – Pär är uppvuxen i Timrå, och bor numera i Bollnäs – medan den nya romanens handling är förlagd till Stockolmsförorten Årsta, ett folkhemskt idealsamhälle från 40-talet i funkisstil. Det är urbant och coolt.

Så är också den trio som utgör bokens huvudpersoner. Det är tre lite udda existenser, adoptivbarnet Farzad, punkfarfar Korak, och Lilli, som är så sluten i sig själv att inte ens läsarna får en chans att lära känna henne närmare.

Gemensamt för dessa tre är deras oförmåga till nära relationer, de ”stannar aldrig kvar”. För dem är det visserligen tvåsamhet som gäller, men kortvarigt och många gånger om. I värsta fall behandlar man sina tillfälliga partner som ”Frimärken. Slicka, sätta på och skicka iväg.”

Här träffar Östling en mycket känslig nerv i det moderna samhället. Det finns inte längre något yttre tvång, ekonomiskt eller annat, som håller ihop äktenskap. I vårt narcissistiska konsumtionssamhälle där omedelbar behovstillfredsställelse gäller också för vuxna, och där samhällsindividen och medborgaren har förvandlats till konsument som fritt kan välja bland hyllorna av livets överflöd, borde fasta och långvariga relationer ha en liten chans att överleva. Egentligen är det högst förvånande att så många ändå finns och fungerar förvånansvärt väl.

Östlings hjältar tar till hela arsenalen av hjälpmedel som finns tillhands för den moderna människans alla tillkortakommanden. Metervis med självhjälpslitteratur, terapi, meditation, och en hemsida på Internet, med tillhörande chattfunktion så klart.

Så småningom löser sig allting till det bästa, även om det naturligtvis inte alls blir som alla har tänkt sig. Det viktigaste verktyget för att komma vidare är den starka vänskap som utvecklas mellan de närmast sörjande. Ett fungerande socialt sammanhang är långt viktigare än alla böcker om att förstå sig själv, terapigrupper eller österländska mirakelkurer.

Pär Östling skriver bra, med ett enkelt men levande språk. Han är kunnig och påläst. Dialogen pendlar mellan stilsäker och tillrättalagd och predikande. Alla personerna är varsamt tecknade, utan att väja för nyanser och komplikationer.

Mest är jag imponerad av hans miljöskildringar. Lika träffsäkert skriver han om vardagen i Årsta, som om ögonblicksbilder från Istanbul eller de tyska motorvägarna.
Romanen är alltför konventionellt upplagd för att lyfta riktigt. Det är lite för snusförnuftigt, och alldeles för förutsägbart. Men det är ett habilt tidsdokument, och det är inte så illa.