Länge leve!

Igår var det Heinrich Bölls födelsedag. Vi firar honom med en relativt nyligen skriven recension:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa.
Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

”Ungdomens bröd” ingår i Brombergs förtjänstfulla serie Nobelklassiker, som Horace Engdahl är huvudredaktör för.

En annan kändis som skulle fyllt år igår är en viss Josif Vissarionovitj Dzugasjvili, mer bekant som Koba eller Stalin. Till hans ära publicerar vi en dikt av ingen mindre än Stanisław Jerzy Lec, i min taffliga översättning:

Którą wykuło stu kowali
w pieśni i w czasie i w przestrzeni,
w węglu i w miedzi, w srebrze wód,
ojczyzna, której żaden knut
już swoim świstem nie ocieni
- to Stalin!

Wschód słońca, co się w piecach pali,
które zastyga w przęsłach mostów,
co się zaciska w groźbie kul,
ojczyzna, jak jesienny ul,
w pożodze wojny cichy ostrów,
- to Stalin!


Som har smitts av hundra smeder
i sången och i tiden och i rymden,
i kol och i koppar, i vattnens silver,
ett fosterland, som ingen knutpiska
ska kasta skugga över med sitt vinande
- det är Stalin!

Soluppgång, som brinner i brännugnar,
som stelnar i brospann,
som knyts i kulornas hot,
ett fosterland, som en bikupa om hösten,
en stilla ö i krigets brand
- det är Stalin!