Spöklikt med lyckligt slut

Sundsvalls teater
Oscar Wilde: Spöket på Canterville
Dramatisering: Jonathan Lehtonen
Regi: Anna Sjövall
Scenografi/kostym: Magdalena Stenbeck
Musik: Henrik Rylander
Ljus: Magnus Stolpe
Mask: Birgitta Rasmusson
Medverkande: Kim Anderzon, Gisela Nilsson, Ingmar Virta, Iso Porovic, Tobias Andersson, Stina Samson och Olle Jernberg

På annandagen nåddes Västernorrland av snöstormen och Sundsvall av Spöket på Canterville. Det var Teater Västernorrland som hade premiär på Oscar Wildes klassiska lilla saga, skickligt överförd till scenen av Jonathan Lehtonen.
Scenografin lämnar inget över till publikens fantasi – Canterville är ett spökslott, med alla tillhörande attribut, inklusive något som skulle se ut som fladdermöss. Och naturligtvis ett 300 år gammalt spöke, spelat med stor kroppslig närvaro av Iso Porovic.

Hit flyttar familjen Otis, Gisela Nilsson och Ingmar Virta spelar föräldrarna, och de gör vad man kan förvänta sig. Stina Samson är den besvärliga tonårsdottern Virginia, och hon ger rollen en trulig uppkäftighet och ett trevande sökande som känns äkta. Olle Jernberg och Tobias Andersson spelar tvillingar med en djärv akrobatik och fysisk samtidighet som är beundransvärd.

Handlingen bygger på den oundvikliga konflikten mellan å ena sidan spökets värld, som står för det irrationella och det andliga, och de nya ägarnas rakt genom förnuftiga inställning till livet i allmänhet, och spöken i synnerhet. Deras rationalitet är dessutom materiellt präglat, med en genuin krämarattityd, där allt kan föras ner till en ”bra deal”.

Med på husköpet följer en hushållerska, och i den rollen firar Kim Anderzon stora triumfer, med sin uttrycksfulla mimik och suggestiva kroppsspråk. Hon är väktaren av traditionen, och ett bevis på att allt var nog ändå inte bättre förr.

Pjäsens två outsiders, Spöket och Virginia, möts i en förlösande katharsis, empati är nyckelordet, och budskapet blir att konsten är störst, ”ars longa, vita brevis”, inte helt oväntat när det kommer från Oscar Wilde.

Det börjar ganska trevande i första akten, man kunde märka av premiärnerver, inte minst monologerna satt inte riktigt ännu. Men det tar sig i andra akten, och pjäsen fyller mer än väl upp kostymen.

Det blir som sig bör en riktig happy end, då ju pjäsen är en komedi.

Henrik Rylanders musik tillhör föreställningens höjdpunkter, det illustrerar lika mycket som det skapar stämningar på ett mycket följsamt sätt.