Stark afrikansk verklighet

ÖVERSATT

Nattens sång

Abigails liv

Chris Abani

Övers: Roy Isaksson

Celanders förlag


Lila Hibiskus

Chimamanda Ngozi Adichie

Övers: Ragnar Strömberg

Bonniers


Sommartid

J.M. Coetzee

Övers: Ulla Danielsson

Brombergs

Afrika var årets tema på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. Kritiken lär inte vänta på sig, finns det verkligen EN afrikansk litteratur, kan man bunta ihop en hel världsdel, med så många olika språk, kulturer och traditioner?

Som kontrast kunde man peka på att när det gäller europiska länder, också de små, har man visat en helt annan generositet. Frågorna fick knappast något svar, men de flesta var nog överens om att den afrikanska litteraturens fantastiska bredd visades upp i all sin rikedom.

En av de mer bemärkta gästerna på mässan var nigerianen Chris Abani. För honom står längtan bort från misär och hopplöshet i centrum, alltid med inbördeskriget närvarande som en skugga. Efter genombrottsromanen Graceland ger nu det lilla Lundaförlaget Celanders ut två kortromaner av Abani.

I Nattens sång kommer Biafrakriget i förgrunden. Det är berättelsen om pojksoldaten med det surrealistiska namnet Min lycka, som är ledare för en minröjarenhet av barnsoldater. De har alla fått stämbanden avskurna av sina egna för att inte deras dödsskrik ska distrahera under desarmeringen av minor. Deras tideräkning är indelad i före Hatet och Hatet, dessvärre inget efter.

Min lycka färdas genom en ofattbart grym värld, i en veritabel helvetesvandring genom en förstörelsens landskap, plågad av död och hunger. Abanis suggestiva språk gör läsningen fysiskt smärtsam.

Dröm och verklighet flyter ihop, och kvar är frågorna om gott och ont, och den mänskliga existensens mening. Får man göra vad som helst för att överleva?

I Abigails liv ligger inbördeskriget tillbaka i tiden, men fortfarande är Nigeria det här landet där de döda låg kringströdda på gatorna i stora och små städer som vilka sopor som helst. Det är i hög grad männens värld, och sexuella övergrepp hör till vardagen. Tonåriga Abigail blir tidigt luttrad, och när hennes båda föräldrar är borta, åker hon med en kusin till England. Där tvingas hon till prostitution, men hon finner sig inte i misshandeln och förnedringen, och lyckas fly.

På en nykter och resignerad realistisk prosa med poetiska kvaliteter skildrar Abani en person som vägrar att vara offer, och som är beredd att strida för sitt liv med döden som insats.

Ett helt annat författarskap står hans landsmaninna Chimamanda Ngozi Adichie för. Hon blev mycket uppmärksammad för några år sedan för sin roman En halv gul sol om Biafrakriget. Nu återkommer hon med debutromanen Lila hibiskus.

Det är en finstämd skildring av den 15-åriga flickan Kambili, som växer upp i en överklassfamilj. Fadern är framgångsrik affärsman, som skänker stora summor till välgörenhet, och i sin tidning står upp mot militärdiktaturens förtryck och korruption. En samhällets pelare, allmänt omtyckt och uppskattad.

Han är också en rigid religiös fanatiker, i hans tro betyder formen allt och innehållet föga, och intoleransens ande regerar. Han skyr som pesten alla uttryck som kan förknippas med inhemsk kultur och tradition.

Hemma är den store mannen är tyrann som gravt misshandlar sin hustru och sina barn.

Hans motpol är hans syster, en stark kvinna, som ensam uppfostrar tre barn, och vars familj står för öppenhet, ett nyfiket sinne och livsglädje.

Kambili slits mellan dessa två världar, i en mognadsprocess där hon undan för undan hittar sin egen styrka.

I bakgrunden ruvar ständigt diktaturens förtryck och godtycke, med en endemisk mutkultur, varubrist och dyrtider.

En stark berättelse.

Även om Nobelpristagaren från 2003 J.M.Coetzee sedan länge har lämnat Sydafrika och bor numera i Australien, och har rent av blivit australiensisk medborgare, bör han genom sin bakgrund och sin tematik räknas till den afrikanska litteraturen.

Hans senaste roman utgör tredje delen i hans självbiografiska svit Scener ur ett liv i provinsen, där Pojkår och Ungdomsår var de två första. Coetzee visar upp ett prov på att han fortfarande är en författare att räkna med, med en förmåga att överraska sina läsare.

Han vänder på perspektivet, och istället för en rak berättelse om den 30–årige Coetzee får vi följa mödan hos en ung litteraturforskare som skriver en biografi över den numera avlidne Coetzee. Han intervjuar en rad personer, de flesta kvinnor, av vilka några hade en kärleksrelation med författaren. Fram träder en bild av en introvert, blyg och osäker, och socialt ganska handikappad ung man. Med varsam hand presenteras en del av de influenser som formade honom. Ingen av de närmast sörjande tycks uppfatta hans litterära storhet, vilket blir mer sorgligt än komiskt, som jag tror att det var avsett.

Det viktigaste är nog skildringen av 70-talets Sydafrika, där apartheid upplever sin storhetstid, samtidigt som de första sprickorna i systemet börjar bli synliga.

Coetzee har ett högst komplicerat förhållande till sitt land. Där är han född och uppvuxen, han tillhör en gammal boersläkt, en stark kärlek till den sydafrikanska naturen, kulturen och människorna kommer till uttryck, på samma gång som han avskyr politiken och mentaliteten.

Njutbar läsning, och ett nyanserat porträtt, som inte helt överraskande säger mer om människorna och samhället i 70-talets Sydafrika än om J.M. Coetzee.