En världsberömd artist, några antirasistiska föreningar och en självkritisk socialdemokrati som tog strid för sina väljare. Det var ingredienserna bakom ett förödmjukande nederlag för Storbritanniens största rasistparti.
I nordöstra Storlondon, ungefär 1,5 mil från centrum, ligger förortssamhället Barking, ett arbetarområde med nedslitna hus. Det är likt många andra småförorter, men inte på alla sätt. Barking har av brittisk media utnämnts till ”Storbritanniens huvudstad för rashat”. Det var här det högerextrema partiet British National Party samlade sina styrkor för det definitiva genombrottet i parlamentsvalet den 6 maj 2010.
Men när krutröken hade skingrats i ”The Battle for Barking” var det fascisterna som förlorat. På valnatten höll Labourpartiets Margaret Hodge ett tal om hur segern varit hennes livs moraliska kamp för att ”krossa denna våg av fascism”. Hon fortsatte, till dånande applåder,
– Budskapet från Barking till BNP är klart: Försvinn och håll er borta! Ni är inte välkomna här och er nedriga politik har ingen plats i den brittiska demokratin.
Barking bildar, tillsammans med Dagenham, en kommun med drygt 160 000 invånare. Barking är ett traditionellt vitt arbetarområde, och historiskt ett starkt fäste för Labour, som har innehaft parlamentsmandatet här ända sedan 1945. Men sedan några år är det politiska landskapet ett annat. Det högerextrema rasistpartiet British National Party (BNP) har haft stora framgångar i kommunen.
Bakgrunden är inte svår att se. Under senare år har det skett en omfattande inflyttning av invandrare till Barking and Dagenham. Samtidigt har samhället drabbats av långtgående sociala nedskärningar.
Andelen så kallad ”social housing”, som närmast kan översättas som allmännytta, var 1986 55 procent av samtliga bostäder i kommunen. 1996 hade det sjunkit till 42 procent, för att 2006 vara nere på 26 procent. Det är mer än en halvering under en tjugoårsperiod.
I dag är Barking and Dagenham ett av Londons, och Storbritanniens, mest socialt utsatta områden. I ett ”fattigdomsindex” från 2007, som bland annat väger in faktorer som inkomst, sysselsättningsgrad, tillgång till sjukvård, utbildningsnivå, miljö och brottslighet, placerar sig Barking på sjätte plats bland Londonkommunerna. Av landets 354 kommuner hamnar man elva från slutet.
I valet 2006 erövrade British National Party 12 av 51 mandat i kommunfullmäktige, och blev därmed det näst största partiet i Barking. I parlamentsvalet kom partiets kandidat på tredjeplats, blott ett 60-tal röster efter tvåan från det konservativa partiet.
BNP utnämnde Barking till ”partiets juvel i kronan”. Stärkt av framgångarna i EU-parlamentsvalet 2009, då BNP lyckades vinna två mandat, började partiet nu smida nya storslagna planer. Inför valet i maj 2010 utlovade BNP en ”politisk jordbävning” i Barking and Dagenham. Jordbävningen skulle medföra en egen majoritet för BNP i Barkings kommunfullmäktige, med en omfattande budget att förfoga och bestämma över. Framför allt skulle partiets ledare, den Cambridgeutbildade Nick Griffin, erövra mandatet för valkretsen Barking and Dagenham, och BNP skulle därmed för första gången få en plats i det brittiska parlamentet.
Men på kvällen den 6 maj, när valresultaten började bli klara blev det snabbt tydligt att BNP hade gått upp som en sol och kommit ner som en pannkaka. Valet blev en fullständig katastrof för partiet och alla högt ställda förväntningar hade kommit på skam. BNP förlorade samtliga mandat i Barking och blev därmed körda på porten från kommunfullmäktige. Juvelen i kronan visade sig vara billigt krimskrams.
Labours Margaret Hodge, tidigare kultur- och turismminister, fick nästan tre gånger så många röster som Griffin. En stukad Nick Griffin skyllde nederlaget i Barking på det höga valdeltagandet. Det låter som en ganska märklig bortförklaring, men faktum är att Griffin kommer här ganska nära sanningen. Valdeltagandet var mycket högt, vilket missgynnade BNP och var positivt för Labour och antifascisterna.
I parlamentsvalet i valkretsen Barking and Dagenham hade Labour utökat sitt försprång kraftigt, trots att partiet på riksnivå gjorde ett ganska dåligt val och förlorade regeringsmakten, medan BNP:s Nick Griffin kom trea, den här gången klart distanserad av Tories, de konservativas kandidat.
Billy Bragg – kanske världens mest kända vänstermusiker – kommenterade på sin hemsida: ”Det fick mig att hoppa ner från soffan och jubla – första gången någonsin som har jag firat ett toryresultat”.
Billy Bragg själv var mycket aktiv i kampanjen, och genom sin popularitet bidrog han säkerligen till antifascisternas framgångar. I ett filmklipp som finns på tidningen The Guardians hemsida, ser man Bragg och BNP:s Richard Barnbrook skrikande i mun på varandra på en gata i Dagenham. Livligt påhejad av de förbipasserande säger Billy Bragg att BNP inte representerar Barkings folk. ”Visst har vi problem här”, säger Bragg, ”men ni är en del av problemet, ni har ingen lösning”. Och lösningen, konstaterar Billy Bragg till publikens enorma jubel, är ”billiga bostäder, jobb och demokratisk socialism!”
Bragg hade inte bara hoppat in i en kampanjen. Redan fyra år tidigare skrev han boken The progressive patriot – A search for belonging om just hemstaden Barking och rasismen. Bragg argumenterar för att vänstern måste värdera de historiska rötterna i sina lokalsamhällen, och erövra patriotism. Bragg visar också att Barking, ett samhälle med rötter ända bort i 600-talet, också formats av invandring genom hela stadens existens, och att bilden av ett förflutet, etniskt homogent Barking är lika fel som idén om ett etniskt rent Storbritannien.
Men bakom kampanjen fanns organisation. Varken det höga valdeltagandet eller det usla resultatet för BNP var en tillfällighet utan resultatet av en medveten strategi och frukten av ett hårt och målinriktat arbete. BNP:s framgångar hade länge skrämt många och rädslan att BNP kunde göra allvar av sina hot blev påtaglig.
Väckarklockan blev valet till EU-parlamentet 2009, då BNP för första gången fick representation på EU-nivå. Två veckor efter Europavalet samlades en stor grupp människor till möte. Där fanns flera parlamentsledamöter, antifascistaktivister, representanter för kyrkliga grupper, lokala föreningar och fackföreningar.
Gruppen började med att identifiera de problem som kunde ge BNP vind i seglen. Det var uppenbart för alla att det fanns stora brister inom skolan och sjukvården, att det rådde bostadsbrist och att arbetslösheten var hög.
BNP kopplade dessa problem till invandringen. Risken att många skulle lyssna till rasisternas budskap var så mycket större då missnöjet var utbrett med Labour. Under sitt långa maktinnehav i kommunen hade partiet stelnat, förvandlats till en förvaltarorganisation och tappat förmågan att lyssna på sina väljare. Många människor kände sig helt enkelt åsidosatta och bortglömda, och var beredda att ge sin röst till BNP som en missnöjesyttring och en protesthandling.
Den strategi som las fram av gruppen byggde på massmobilisering, gräsrotsrörelse och konfrontation. Antifascistorganisationen Hope not hate var ett slags informell huvudman för kampanjen, även om också den andra stora antifascistgrupperingen Unite against Fascism var med på ett hörn.
Man började med att identifiera de grupper som skulle vara minst benägna att rösta på BNP: kvinnor, pensionärer och etniska minoriteter. En databas on-line med inte mindre än 140 000 frivilliga las upp, med tydliga riktlinjer hur de skulle kunna användas optimalt. Det var en ganska osannolik samling med tonåringar från Kent, och äldre damer från andra sidan av London. Man fick ett stort stöd i det arbetet av Joe Raspars, tidigare ansvarig för den digitala delen av Barack Obamas presidentkampanj.
150 000 brev och broschyrer distribuerades till hushållen i området, mer än tusen personer knackade på 22 000 dörrar. Margaret Hodge berättar i Searchlight, Hope not hates tidning, om sina dörrknackarrundor:
– Jag började alltid med att fråga: vad vill du prata om?
I likhet med andra talade hon gärna positivt om Barking och om mångfald. Invandring diskuterades, ofta livligt, och som Hodge säger:
– Folk kunde vara både för och emot, men alla kände att jag lyssnade!
Överallt där BNP-folk framträdde möttes de av antifascister som tog debatten. BNP:s budskap ifrågasattes, deras argument skärskådades.
Resultatet av kampanjen blev att rasisterna i BNP pressades tillbaka under förödmjukande former.
Många ser Barking-kampanjen som ett föredöme, som ett effektivt sätt att
arbeta politiskt för antifascister i allmänhet, och för Labourpartiet i synnerhet.
Det finns emellertid en del skepsis. Vissa kommentatorer påpekar att BNP gjorde många självmål, och bidrog aktivt till att sänka sig själva. Åtskilliga BNP-politiker har gjorts kända, för att inte säga ökända, för sin lättja och girighet. De deltar sällan i fullmäktiges sammanträden, men kräver full ersättning, för att ta ett exempel.
Många av BNP-representanter har också dömts för hat- och våldsbrott. I det sammanhanget är det viktigt med alerta medier som kritiskt granskar och lyfter fram missförhållanden.
Dan Hodges, talesman för Hope not hate, anser rent av att det handlade om tur.
– Folk insåg hotet i tid, vi mobiliserade i tid. Men vi har kanske inte samma tur nästa gång, säger han i Searchlight.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar