Deltagande i massaker som segerpris

 

Den 29 oktober 1941 mördade de tyska nazisterna och litauiska kollaboratörer mer än 10 000 judar i Kaunas. Litauernas medverkan i Förintelsen skildras på ett skakande sätt i Ruta Vanagaites och Efraim Zuroffs bok "Vårt folk".

Ibland kunde samarbetet i mördandet ta sig helt bisarra former.

Enligt den amerikanska sportkanalen ESPN spelades det 1941 i det av tyskar ockuperade Litauen en basketbollmatch mellan representanter för den tyska militärgarnisonen och klubben Perkunas Kaunas. Segerpriset för litauerna var deltagande i massakern på stadens judar.

ESPN har tagit del av vittnesmål från överlevande judar och dokument från litauiska KGB. Matchen ägde rum den 6 juli 1941, samtidigt som en specialenhet ur SS höll på att genomföra aktionen mot Kaunas judar. Det litauiska laget, med flera landslagsstjärnor som var med i det lag som vann EM 1939, vann överlägset, och som belöning för "utmärkt spel" fick de senare samma dag föra bort ett trettiotal judar till en närbelägen skog, där de slogs ihjäl av de med gevär och påkar beväpnade litauiska basketbollspelarna.

Efter kriget ställdes två av spelarna inför rätta för samarbete med ockupationsmakten, varav en dömdes till döden. Ytterligare två andra spelare, bröderna Norkus, bor idag i USA. En ene brodern, Vytautas, har i en intervju med ESPN medgett att han har spelat en match mot "tysk polis".

Efter att ha hört och läst om kopiösa mängder fakta om historiens hemskheter tror man att ingenting kan förvåna en längre. Och gång på gång visar det sig att man har fel, och det finns alltid än mer monstruösa handlingar som gör en häpen och skräckslagen. Idrotten och historien hör ihop.

Ingenstans att ta vägen - Polenaktion 1938

 

Det lilla samhället Zbąszyń, som numera ligger i västra Polen, men som under mellankrigstiden var en gränsort mellan Tyskland och Polen, hamnade i månadsskiftet oktober/november 1938 i blickfånget för hela Europa, om inte hela världen. I ingenmanslandet mellan de två länderna bevakade av beväpnad militär trängdes tusentals judar som hade fördrivits från Nazityskland men vägrades inträde i Polen.

Bakgrunden var att i början av oktober krävde den polska regeringen att pass för samtliga polska medborgare som vistades utomlands skulle omedelbart förnyas. Även om det inte var uttalat var förordningen antisemitiskt färgad och riktades mot judar. Alla som hade bott utanför landets gränser längre tid än fem år berövades sitt medborgarskap, vilket drabbade först och främst och nästan enbart polska judar i Tyskland, och var författningsmässigt klart tveksamt.

Den tyska reaktionen kom blixtsnabbt. Tusentals judar som saknade tyskt medborgarskap greps i sina hem och deporterades till polska gränsen. Arresteringarna skedde ofta på natten, de gripna fick bara ta med sig det de kunde bära och ett belopp av tio riksmark. Allt annat konfiskerades. Det var den så kallade Polenaktion.

Många av de deporterade hade levt större delen av sina liv Tyskland, en del var rent av födda där.

Tusentals människor var fast vid gränsen – förutom Zbąszyń också i Bytom, Chojnice och Wschowa – under vedervärdiga förhållanden. De klarade livhanken enbart tack vare hjälp från judiska välgörenhetsorganisationer och Röda Korset.

Bland de olyckliga fanns familjen Grynszpan, vars son Herszel bodde i Paris, och som i en hämndakt för familjens umbäranden sköt en tysk ambassadtjänsteman. Dådet användes av nazisterna som förevändning för Kristallnatten.

Under tiden pågick en diplomatisk dragkamp mellan Berlin och Warszawa, som resulterade i att en del av judarna fick tillfälligt komma tillbaka till Tyskland för att ordna sina affärer. De tvingades att deponera alla sina tillgångar på låsta konton, det var ren och skär stöld.

Samtidigt började så småningom fångarna från ingenmansland att släppas in i Polen. De sista lämnade Zbąszyń bara någon dag innan kriget bröt ut den första september 1939.

Det är omöjligt att veta hur många av de deporterade från Polenaktion som överlevde Förintelsen. Men vi kan vara säkra på att de var få, mycket få – om några alls. Gränserna var stängda, det fanns ingenstans att fly.

Vårt behov av polis

 

Polisen har fått utökade befogenheter, nu kan de bland annat få möjlighet att avlyssna och bevaka människor utan att det finns misstanke om brott. De har blivit fler och fått fördubblade resurser. (Ändå sjunker uppklarningsprocenten!)

Det får mig att helt och hållet orättvist tänka på den polske dramatikern Sławomir Mrożeks debutpjäs ”Poliser” (Policjanci eller Policja) från 1958.

I ett fiktivt land förklarar sig den siste politiske fången villig att underteckna en lojalitetsförklaring. Panik utbryter inom statsapparaten, utan politiska fångar behövs det inte någon polis, säkerhetstjänst, inga domstolar och åklagare, de blir alla helt överflödiga.

Man försöker övertala den politiske fången att avstå, men han framhärdar.

Då löser man situationen med ett fingerat attentat mot Regenten, utförd av polisen.

Makten är räddad, polisen behövs åter.

Men det är bara teater.

Pogromernas städer

 

År 2000 publicerar historikern Jan Tomasz Gross boken ”Grannar”(Sąsiedzi) som skildrar massakern i byn Jedwabne i landskapet Podlasie i östra Polen som begicks mot judar av deras polska grannar. De fakta som läggs fram i boken var redan tidigare kända, men hade länge begravts under en massiv tystnad, och exploderade nu med en våldsam kraft som skakade om det polska samhällets kollektiva minne och identitet, och följdes av en bitter och oförsonlig debatt.

2015 kommer så Mirosław Tryczyks ”Dödens städer” (Miasta śmierci) som jag skrev om i Dixikon[1]: ”Det är en plågsam skildring av den våg av våldsamma pogromer som svepte genom delar av nordöstra Polen sommaren 1941 i kölvattnet av det tyska angreppet på Sovjet.”

Nio år senare har Tryczyk samlat en lång rad nya källor, publicerade och opublicerade dokument, vittnesmål och inte minst fotografier tagna av en tysk krigskorrespondent. Utifrån det nya materialet har författaren kompletterat och skrivit om, och resultatet blev en ny bok ”Pogromernas städer – Inte bara Jedwabne” (Miasta pogromów – Nie tylko Jedwabne).

Den nya boken tecknar förtjänstfullt en historisk bakgrund till de tragiska händelserna i juni och juli 1941 och sätter in dem i ett vidare politiskt och socialt sammanhang.

/../

Läs hela texten (ej betalvägg) i Dixikon

I väntan på den stora svenska idrottsromanen

 

Sensationslaget Mjällby från en liten by i Blekinge har just blivit svenska mästare. Det går åt skogen för landslaget i VM-kvalet. Ett nytt magiskt namn har anställts som förbundskapten. Alla de stora fotbollsligorna ute i Europa pågår för fullt. Det spelas dessutom andra bollsporter, det åks skidor, och utövas diverse andra sporter.

Alla dessa evenemang får miljoner människor att bänka sig framför tv-apparaterna, lyssna på radios direktsändningar, följa resultaten i dagstidningarna. Idrotten engagerar många, det är en viktig samhällsangelägenhet.

Det är därför förvånande att så få författare har valt att behandla idrotten som ett skönlitterärt ämne. På ungdomssidan är det lite bättre, det finns om inte annat Max Lundgren svit om Åshöjdens BK. Skralare för vuxna, kommer inte på andra än P O Engquists "Sekonden", och Bunny Ragnerstams tvåbokssvit "En svensk tragedi" med "Uppkomlingen" och "Ett prima liv". Det finns säkert några fler.

Dessutom förekommer så klart vissa idrottsmotiv som inslag i en rad böcker, den senaste jag läste är Fredrik Ekelunds "Fadevår, tack för ljuset", där han beskriver hur kärleken till Malmö FF uppstod.

Men på det stora hela är det skralt. Vilket är förvånande. Dels just därför att idrotten är en så central samhällsföreteelse. Dels därför att idrotten innehåller så mycket av spänning och dramatik, uppgång och fall, personliga tragedier, konflikter och lojaliteter, ja allt som kan tänkas vara intressanta att skriva om överhuvudtaget.

Är inte idrotten "fin" nog? Den intellektuelles förakt för fysisk aktivitet, som dessutom är oförskämt bra betald? Jag tror inte riktigt det, så vitt jag har kunnat iaktta finns det ett stort idrottsintresse bland många intellektuella människor, och åtskilligt med både kunskap och insikt i idrottsfrågor. Många kan skriva mycket bra om idrott. Sverige har dessutom ett mycket framstående författarlandslag i fotboll!

Vi väntar otåligt på den stora svenska idrottsromanen.

Fotboll på liv och död

 

Svenska landslagets fiasko i VM-kvalet och den desperata jakten på en ny förbundskapten väcker starka känslor, som handlar om så mycket mer än bara att sparka på en boll. Det som tycks stå på spel är etniska och lokala lojaliteter, ideologiska motsättningar, klasstillhörighet, eller helt enkelt bara en djup frustration som lätt slår över i våld.

Ingenting nytt under solen och på fotbollsplanen.

Ett krig har startats efter en fotbollslandskamp, låt gå att det fanns andra underliggande orsaker.

I det fotbollstokiga Brasilien har en parlamentsledamot på fullt allvar föreslagit att jordgloben i landets flagga skulle bytas ut mot en fotboll!

Och vem har inte hört talesättet ”Fotboll handlar inte om liv och död, det är mycket viktigare än så.”?

Men det fanns en tid då det inte var bara en kul grej att säga oss fotbollsnördar emellan inför en viktig match, utan en brutal verklighet. Det spelades nämligen fotboll i nazisternas koncentrationsläger.

Det börjades tidigt av lägrets ”aristokrati”, de tyska kriminella fångar som tjänstgjorde som kapos och blockäldste. De organiserade fotbollslag för att fördriva den tid som var fri från arbetet.

När fångar började anlända tågvis från det ockuperade Europa föddes idén om ”internationella” matcher. Tyvärr var fångarna ofta i dåligt fysiskt skick och kraftigt undernärda. De tyska fångarna ordnade med extra ransoner. Till ett polskt lag fick de också fram snörkängor att spela i, annars hade fångarna bara grova träskor. Däremot hade man inga riktiga sportbyxor utan spelarna uppträdde i randiga långkalsonger.

Och eftersom otack är världens lön vann polackerna med 3-1.

Auschwitz kommendant Rudolf Höss var mycket förtjust i fotboll, och söndagens matcher var lite av en höjdpunkt som samlade hela lägereliten, ofta med fruar och barn. Under matchen kunde en lyckad dribbling belönas med cigaretter som kastades in på plan, och det vinnande lagets spelare fick en bit salami var.

Men det kunde också bli bestraffningar när herrefolkets representanter var missnöjda med resultatet. Misshandel, men också avrättningar kunde förekomma.

Det fanns lag för de flesta nationaliteter, även judar och romer. Också vaktmanskapet från SS ställde upp egna lag, men paradoxalt nog föredrog de att spela bara mot judiskt motstånd. Utmärglade och döende spelare var lättare att besegra.

I det närbelägna krigsfånglägret fanns en regelrätt liga med lag från England, Skottland, Wales och Irland.

Nobelpristagaren Imre Kertesz berättar om sin förtjusning när han såg en fotbollsplan vid sin ankomst till Auschwitz.

Den polske författaren Tadeusz Borowski (finns översatt till svenska med romanen ”Välkomna till gaskammaren, mina damer och herrar”) spelade som målvakt i ett av lagen. När han hämtade bollen under en match såg han hur en tågtransport anlände. Nästan gång han sprang efter bollen var alla borta. ”Mellan två hörnor gasade man ihjäl tre tusen människor bakom min rygg”.

Det spelades fotboll också i de flesta andra läger. Störst var sporten i Gross-Rosen, där det fanns över tio lag, med drygt hundra spelare. Våren 1944 spelades finalen mellan Tyskland och Polen, och symboliskt nog vann polackerna med 1-0.

För en del blev fotbollen en räddning. Extra matransoner, stärkt känsla av människovärde och samhörighet hjälpte att överleva. Men ännu fler dukade under för utmattning och undernäring, gasade ihjäl eller avrättades kallblodigt.

Viktigare än liv och död, var det visst.

Kris och kalabalik eller varför ett nej inte alltid är ett nej

 

Med anledning av Centerpartiets akuta partiledarval, en text från 2011 om ett annat parti som kanske kan tjäna som ett tips:

Det är kris och full kalabalik i Kristdemokraterna. Opinionssiffrorna rasar ner i källaren, och både riksdagsstolarna och ministertaburetterna kallnar under KD-ledamöterna. Partiledaren Göran Hägglund utmanas öppet, och snart kan man inte längre hålla reda på hela listan över hågade partiledarkandidater.

Oroliga KD-aktivister vill satsa på förnyelse av partiet, och lanserar Mats Odell som ny partiledare. Det är ungefär som om Centern förnyade sig med hjälp av Fälldin.
Eller Vänsterpartiet körde fram CH Hermansson.

Tänkte skriva ”eller om sossarna skulle förnya sig med Ingvar Carlsson”, men läste sedan att Juholt tycker att nämnde Carlsson borde ha en tung ministerpost! Tack och lov lanseras det inte som ”förnyelse”.

Vem som helst tycks kunna bli partiledare för KD, det verkar inte finnas några som helst krav utom ett – att man inte heter Göran Hägglund.

Det märkliga är att det inte är alls länge sedan som Hägglund enigt valdes om. Vad har hänt sedan dess? Har han våldtagit en minderårig? Langat knark? Vad är det hans belackare vet nu som de inte visste nyligen? För det kan väl inte vara så enkelt att det är fel på partiets politik?

Ett spännande namn dök upp i diskussionerna när Marcus Birro anmälde sin egen kandidatur. Till skillnad från Mats Odell skulle Marcus Birro onekligen innebära förnyelse. Kanske något för de andra partierna att ta efter? Kolla med Robert Gustafsson vilket parti han kan tänkas vara tillgänglig för.

Nu är det så med Marcus Birro att han påminner mest om den gamle tecknade västernhjälten Lucky Luke, ni vet han som drog snabbare än sin egen skugga. Birro han talar snabbare än han tänker. Några timmar efter tillkännagivandet av sin kandidatur kom han på att han redan var ledare, men för ett tv-program. Och att det då kanske inte var så lämpligt att vara öppet engagerad i partipolitiken.

Marcus Birro drog tillbaka sitt erbjudande, men det var för sent, tv-ledningen gav honom sparken i alla fall. Så han kanske kandiderar igen?

Nej, det är ingen ordning och reda. Dags att damma av min gamla favorit från P C Jersilds ”Djurdoktorn”. Det är en utopi, eller dystopi, inte vet jag. I alla fall, de allmänna valen är avskaffade, det fungerar inte att människor helt ansvarslöst tycker en sak, säger en annan, och röster på ett tredje vis.

Istället gör man med vissa tidsintervaller ett statistiskt representativt urval av landets befolkning, och de utvalda får svara på en lång rad frågor om politik, ekonomi, och liknande. Utifrån deras svar inordnas de i ett partimönster på en höger-vänsterskala. Rättvist och framför allt representativt!

Det här geniala förfaringssättet skulle medföra vissa problem, som att människor vill rösta som de själva vill, men sådana irrationaliteter kan man inte at hänsyn till.

Dessutom skulle det ha till konsekvens att Centerpartiets nyvalda ordförande Annie Lööf skulle rösta på ett annat parti än sitt eget. Vilket får ni gissa själva. En ledtråd – det är inte Vänsterpartiet.