Gott slut och olika början

 

Vi skriver snart År 2025, förr skulle man ha skrivit Herrens År eller Anno Domini, vår tideräkning har ju sin utgångspunkt i Kristi födelse. Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter, och faktum är att Jesus föddes 6 eller 7 år efter Kristus!

Den kristna kyrkan ansåg länge att romarnas glada sätt att fira det nya året var syndigt, det är först på 1900-talet som det blir nyårsvaka och kalas. Också datum har ändrats, i Sverige firade man nyår den 25 mars fram till 1753.

Islamisk tideräkning börjar den 15 (eller 16) juli 622 vår tideräkning, då profeten Mohammed flydde från Mecka till Medina. Nyåret, Al Hidjra, firas på den första dagen av månaden Muharram, vilket betyder flykt, resa eller utvandring. Nyår är en viktig fest inom islam, och dagen brukar firas med berättelser om Mohammed och hans följeslagares liv.

Skillnaderna i firandet är mycket stora mellan olika länder och regioner, och varierar mellan från stora fester till fasta. I Sverige bland muslimer är det en vanlig tradition att skicka nyårskort till varandra.

Den judiska tideräkningen tar sin början från världens skapelse. Enkelt och bra.

Inom andra kulturer har man givetvis andra utgångspunkter.

Årets början kan förläggas till olika tidpunkter och bestämmas efter skilda principer. Några nyår markerar årstidsgränser, andra är knutna till religiösa händelser. Sätten att fira på kan skilja sig, och det finns också förändringar över tiden.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”

 

Idag är det Sara Lidmans födelsedag. 

När Sara Lidman debuterar 1953 blir det en omedelbar succé. Debutboken  Tjärdalen framhålls ibland som en generationsroman.

Det är i två avseenden. Dels inledde den en litterär våg av författare från Västerbottens inland, en imponerande generation med illustra namn som PO Enquist, Torgny Lindgren och syskonen Salomonsson. Dels gav den röst åt en hel generation unga människor som klev ut i vuxenlivet i tröskeln till det svenska folkhemsbygget.

Får man tro Kurt Salomonsson var det Sara som bröt tystnaden som länge har förstummat de norrländska småbyarnas folk. Torgny Lindgren talade om Tjärdalen som en lyftkraft som fungerade som hävstång för de mångas drömmar.

Sara Lidman var fast förankrad i sin hemby Missenträsk, på ett sätt som nog få svenska författare är idag. Hennes relation till hembygden var emellertid högst komplicerad. Den präglades av närhet, avstånd, kärlek, skam och skuld, i lika stora delar.

”Så fort man bor i en by måste man bry sig”, är en berömd mening av Sara Lidman. Det är i byn som konflikten mellan individualism och solidaritet blir synlig.

Och byn finns i världen. Dess existentiella problem, men också politiska, ekonomiska och sociala delas av andra byar i Vietnam, Sydafrika, i hela världen.

Sara Lidman inte skriver om den ”lilla människan” – hon skriver om människor i naturlig storlek. Hennes karaktärer finns i sin egen rätt, och Sara är obrottsligt solidarisk med dem. Att förmedla utan att förråda är en grundregel i Sara Lidmans författarskap.

Ett bärande tema i Tjärdalen liksom i alla senare romaner är människornas ansvar för världen och varandra.

Begreppet ansvar är centralt för Sara Lidman både som individ och som författare. Ansvar är något som genomsyrar hela hennes liv och författarskap. Hon engagerar sig politiskt, under ett decennium, från mitten av 60- till mitten av 70-talet skriver hon just ingenting skönlitterärt.

Och som författare anser hon att det finns ett ansvar att inte bara formulera frågor utan också att ge svar. Det är en hållning som jag tror är ganska ovanlig idag.

För att vara äkta måste svaret gestaltas på ett autentiskt språk. Sara Lidman är också en av den svenska moderna litteraturens stora språkförnyare med sitt eget säregna idiom, en blandning av bibliskt, dialektalt, poetiskt och kanslisvenska, som en del har kallat för ”lidmanska”.

Hon själv kallade det för trädens språk.

Sara Lidman är alltid aktuell.

Foto: Av Cato Lein - http://www.mynewsdesk.com/se/bonnierpocket/images/sara-lidman-437396, CC BY 3.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=46574058

Och dagen till ära lite bonusmaterial i form av en recension av Västerbottenteaterns uppsättning av "Jernbanan":

Bild: Lisalove Bäckman

Lagom till 100-årsdagen av Sara Lidmans födelse har Västerbottensteatern dramatiserat hennes Jernbanesvit. Det är en närmast heroisk bedrift att få ner de fem romanerna till en normallång föreställning. Pjäsen ”Jernbanan” är en hyllning till ett stort och viktigt författarskap, underhållande, suggestivt, och som sig bör, med ett underliggande allvar om både människans villkor och aktuella samhällsproblem.

Föreställningen berättar historien om Didrik Mårtensson, torparsonen från Månliden, någonstans i norra Västerbottens inland, som gör en hisnande resa och avancerar både socialt och ekonomiskt, ända tills allt rasar. Skildringen framställs baklänges, det börjar med att Didrik sitter i en cell på Långholmen, dömd för bland annat förskingring. Han tecknar en bild av sitt liv samtidigt som han rättfärdigar sina val och handlingar.

 För visst har han gjort karriär, en klassresa uppåt, som välbärgad handelsman och ordförande i sockenstämman, och allt har kanske inte alltid gått rätt till. Men hade en storslagen vision för hela deras landsända, och det var att Jernbanan skulle dras genom Månliden.

Järnvägen är en symbol för framsteg och modernitet som ska föra välstånd åt folket i Västerbotten. Låter det bekant?

Didriks historia utspelar sig på två plan. Dels det individuella, hans personliga, då han gör sig skyldig till den största synden av dem alla, i alla fall i den delen av landet, han förhäver sig, och det straffar sig alltid. Du skall inte tro att du är något. Hans gynnare, den välvillige och generöse Konsuln, är i själva verket bara ute efter att lura av honom mark och skog, en procedur den rike mannen har satt i system mot lättlurade bönder.

Den fattige blir fattigare, den rike rikare, sådan är systemets obönhörliga logik.

Bild: Patrick Degerman

Den andra dimensionen hänger förstås ihop med den första. För inte stannat jernbanan i Månliden, det kommer inget välstånd eller någon framtidstro till Norrland, folket där får nöja sig med smulor från framstegets bord – och så finns det alltid nödbidrag.

Det är frapperande hur den här problematikens aktualitet aldrig tycks ta slut.

Historien berättas med mycket musik och sång, det är nästan som en musikal, mer än hälften av texten sjungs. Det är folkligt och underhållande, men också vasst och med förvångsvärt mycket djup.

Jakob Hultcrantz Hansson är lysande i sin bärande roll som Didrik. Han sekunderas väl av de andra, och det är fullständigt fascinerande hur skådespelarna glider in och ur olika roller. Det är skådespeleri på hög nivå.

Sara Lidman hade nog gillat den här föreställningen. Bättre betyg än så kan de inte få.

Bild: Patrick Degerman

Den magiska realismens föregångare

 

Idag är det Alejo Catpentiers födelsedag. Han är en absolut favorit. Här en recension av hans senaste på svenska:

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått".

Chanukka 2024

 

Idag börjar den judiska högtiden Chanukka. Eftersom man ska aldrig missa ett tillfälle att lyckönska sin nästa, säger jag till alla där ute: Glad Chanukka!

Och dagen till ära en text med anknytning till högtiden:

"Nyligen började Chanukka, den judiska högtid som firas till minne av Judas Mackabeus seger 165 före vår tideräkning och den därpå följande reningen och invigningen av Jerusalems tempel. Chanukka infaller i december, ofta nära i tiden med den kristna julen.

De som är bekanta med Ed McBains böcker känner till det persongalleri som återkommer i de flesta av hans deckare. En av karaktärerna är den judiske detektiven Meyer Meyer. 

I en av romanerna, jag minns nu inte vilken, har dubbel-Meyer ett allvarligt problem. Det är december, julen närmar sig, och hans barn tjatar att de vill ha julgran, precis som alla sina vänner. Meyer är visserligen inte en troende person, men vissa normer och traditioner får man ändå hålla på, och en julgran i ett anständigt judiskt hem är inte att tänka på. 

Till slut ger han dock efter för det sociala trycket, åtminstone delvis. Det blir en kompromiss, han tar hem en gran som är ett…chanukkaträd!

Av detta kan man dra följande slutsats: mångfald är att föredra framför enfald, och med lite god vilja kan världen göras en smula större så att fler kan få plats.

Något att begrunda nu i juletider."

God jul

 

Tomten är inte svensk i år heller, men han bor som alla vet i Ångermanland, och han önskar alla en kul jul.

Vad Jesus aldrig sade

 

Julen är här. Årets största högtid som firas till minne av Jesus Kristus födelse. Men det finns en del frågetecken kring den där Jesus, eller Joshua som han förmodligen hette.

Nu vet ingen riktigt när han föddes; vänner med kännedom om Mellanösterns klimatförhållanden tillåter sig att tvivla att det skulle ha inträffat i slutet på december, de tror mer på någon gång i mars.

Jag har faktiskt för mig att en gång i tiden för länge sedan – och då menar jag inte för ett par år sedan, utan flera hundra år – firades jul just i mars.

Det är mycket annat som är oklart med den där Jesus. Har han verkligen existerat? Bevisen är inte alldeles övertygande. Det säger nog en hel del om mänskligheten, som tror bergfast på något så tveksamt och svävande.

Men tror, det gör de. Så till den milda grad att de i trons namn är beredda att slakta både varandra och hedningar.

Det gör onekligen frågan om Jesu existens tämligen överspelad.

Men om Kristus verkligen existerade vet vi i alla fall att han föddes sex eller sju år efter Kristus, och det är rätt kul.

Och inte hette han Jesus Kristus heller. Kristus som ju betyder ”den smorde” har lagt till senare, förmodligen långt senare, och Jesus är en latinsk variant av ett grekiskt namn. Det är inte särskilt sannolikt att en snickare från Galiléen skulle döpa sitt barn till ett grekiskt namn – inte ens i en latinsk variant.

Nej, om han har funnits så hette han Joshua, eller Jeshua, eller något liknande på antingen hebreiska eller arameiska. Mest troligen det sistnämnda.

Jag gillar Joshua, han gjorde bra grejer och sa många vettiga saker. Tänk bara på den gången då Joshua utspisade ett stort följe av sina anhängare med några få bröd och fiskar.

Bibeln är visserligen som vanligt lite oklar på några punkter här. Alla evangelister talar om fem bröd och två fiskar, utom Markus som säger att det var sju bröd (la han ihop bröden och fiskarna, och i så fall varför? Dessa trons mysterier!

Lukas och Johannes påstår att där fanns omkring fem tusen män, enligt Markus var det fyra tusen människor, medan Matteus skriver att det var fem tusen män, förutom kvinnor och barn – förvisso ett elegant sätt att räkna.

Även om evangelisterna var inget vidare på matte – eller genusperspektiv – kan man inte förneka Joshuas bedrift. Och lägg märke till att alla fick så mycket att de blev mätta.

Joshua sa aldrig till någon ”du har så mycket ansvar och är så företagsam att du ska ha mer bröd och fler fiskar”, eller ”du har så lång och fin och viktig utbildning så du ska ha mer än de andra". Inte heller sa han ”men du är inte härifrån, åk hem så skickar vi bröd och fisk dit, och hjälper dig på plats”.

En annan sak som han inte sa var ”men du är nyanländ här, så vi måste sänka trösklarna, och då får du mindre bröd, och ingen firre”. Nej det sa han inte, alla fick så att de blev mätta.

Men han sa: ”San­ner­li­gen, det är svårt för en rik att kom­ma in i him­mel­ri­ket. Ja, jag säger er: det är lätta­re för en ka­mel att kom­ma ige­nom ett nålsöga än för en rik att kom­ma in i Guds ri­ke.”

Nu skyndar sig säkert några att påpeka att det inte ska uppfattas bokstavligt, utan tolkas. Varsågod, be my guest.

Och tänk på den rätta tolkningen när årets julhandel slår nytt rekord. 93 miljarder kronor är den senaste noteringen (det är tio gånger så mycket som årets hela kulturbudget!).

”Jag är inte marxist” lär Karl Marx ha konstaterat uppgivet, och jag kan tänka mig att Joshua i sin himmel suckar lika uppgivet, ”jag är inte kristen”.

Det är mycket att reflektera över. Men inte desto mindre hoppas jag att ni alla får njuta av julledigheten. I år ser det riktigt bra ut – ur de arbetandes synvinkel, oavsett tro.

Andra ser det nog annorlunda. Märkligt nog är det så att de partier och organisationer som talar sig mest varma att bevara ”våra” traditioner och försvara kristna värden är också de som mest ogillar röda dagar – också de som infaller på kristna högtider – och framför allt om de är flera sammanhängande.

Slutligen: bara för att man tror på någonting behöver det inte vara sant. Men det får gärna vara något bra.

Antisemitiskt justitiemord

 

Idag är det 130 år sedan den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin åren 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

1898 publicerade Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.