Före och efter Fotbollskriget

 

Idag är det Honduras och El Salvadors nationaldag. En författare som rör sig obehindrat mellan de två länderna är Horacio Castellanos Moya.

Sönderfall
Horacio Castellanos Moya
Övers: Yvonne Blank
Leopard Förlag

Horacio Castellanos Moya introducerades i Sverige 2009 med romanen ”Sanslöshet”. Det är en blodisande berättelse om övergrepp i ett centralamerikanskt land, förmodligen El Salvador. Castellanos Moya är född i Honduras men uppvuxen i El Salvador, och hans författarskap rör sig obehindrat mellan de två länderna.

Så även i ”Sönderfall”, den andra romanen som publiceras på svenska. Här gifter Castellanos Moya en dotter till en honduransk överklassfamilj med ledande politisk ställning med en viss Clemente, en 20 år äldre salvadoransk kommunist. Inte så populärt förstås, och inte blir det bättre när det så kallade fotbollskriget bryter ut mellan de två länderna, och familjerna hamnar på var sin sida av gränsen medan striderna pågår, och även senare när de diplomatiska förbindelserna fortfarande är frysta.

Eftersom fotbollen är bara en förevändning att utlösa ett krig som ska skylla över de sociala spänningar som plågar bägge länderna, förblir situationen explosiv och motsägelsefull också efter krigsslutet. Kupper och motkupper avlöser varandra, och det är tämligen uppenbart att den stora grannen i norr har ett finger med i det smutsiga spelet.

Plötsligt mördas Clemente. Trots att den inte alltför trovärdiga polisutredningen försöker peka ut en uppenbarligen oskyldig perifer person, misstänker alla en politisk koppling, det ligger nära till hands genom den mördades och hans familjs politiska förflutna, och hans kontakter med landets politiska och militära elit.

Det är en fascinerande berättelse på ett vindlande och överdådigt språk som inte står de stora latinamerikanska mästarna efter. Maktens struktur dissekeras med stor skärpa, masshysterins mekanismer avslöjas obarmhärtigt, samtidigt som romanen är en inträngande studie i en dysfunktionell familjs alla patologiska tvångsbeteenden.

Kriminalgåtan får också sin upplösning, svårt att säga om den är väntad eller överraskande, men den får hela den skildrade problematiken av maktmissbruk och korruption att framstå i en delvis ny och ännu skarpare relief.

Samma dag är det dessutom nationaldag i Costa Rica,  Guatemala och Nicaragua. Rent geografiskt sätt ser det lite suspekt ut. Dock inte historiskt. Samtliga dessa länder utropade sin självständighet på samma dag 1821. Tala om att mångfaldiga nesan för spanjorerna! Hela Centralamerika...men vänta, var är Mexico?

Mexicos förenta stater firar sin nationaldag en dag senare. Mexicos självständighet utropades dock hela elva år tidigare. Så är det när man är stor. 

Men tydligen inte tillräckligt stor, eftersom Mexico undan för undan förlorade närmare hälften av sitt territorium. Först utträdde Texas, sedan anföll Frankrike - i det som kallas för Bakelsekriget. Bakgrunden är att utländska affärer i huvudstaden plundrades, bland annat ett franskt bageri. En sådan skymf kunde naturligtvis inte tolereras. 

Sedan kom amerikanska interventionskriget 1848, och Mexico blev av med det som idag är Kalifornien, Nevada, Utah, Arizona och New Mexico.

Historiens mest kända resenär

 

Idag är det Marco Polos födelsedag. 2016 kom det en bok om den store venetianske resenären.

Marco Polo. Från Venedig till Xanadu

Laurence Bergreen

Övers: Camilla Jacobsson

Leopard förlag

1200-talets Europa är en efterbliven, statisk och vidskeplig kontinent med mycket begränsade kunskaper om världen utanför den sfär som kontrolleras med tung hand av den kristna kyrkan. På andra sidan Medelhavet ligger Jerusalem om vilken man strider sedan århundraden med de ogudaktiga saracenerna. Bortom det finns det gåtfulla mongolriket med dess mytiske härskare, omgiven av ett rykte om våldsamhet och barbari.

När den unge venetianaren Marco Polo tillsammans med sin far och farbror gör en mångårig resa till mongolriket, där han stannar i Kublai khans tjänst i många år, och publicerar efter hemkomsten sin reseberättelse, blir han inte bara historiens mest kända resenär någonsin, han öppnar upp en ny och väldig värld för européerna.

Handeln med Östern kom i gång i allt större utsträckning vilket hade en avgörande betydelse för Europas utveckling. I mongolriket kom man också i kontakt med den synnerligen avancerade kinesiska kulturen med alla dess teknologiska och administrativa landvinningar.

Ett penningsystem med papperssedlar, tryckkonst, astronomi, optik med glasögon, och i förlängningen teleskop och mikroskop, användning av kol och krut, en överlägsen ingenjörs- och skeppsbyggnadskonst, en form av välfärdsstat, ett intrikat postsystem, mongolriket var i så många avseende långt före Västerlandet.

Marco Polos reseskildring hade stor betydelse för kartografin, och dessutom bidrog den till avmystifieringen av världen utanför Europa. Riken där långt borta beboddes inte längre av mordiska barbarer och mytiska djur. Det i sin tur har förmodligen stimulerat framtidens upptäcktsresor.

Marco Polo möter också en värld som till skillnad mot kristendomen är religiöst mycket tolerant, något som först väcker känslor av misstro och avsky, men som så småningom börjar allt mer tilltala den unge venetianarens öppna sinne.

Även om kunskapen om just religionsfrihet tyvärr tycks ha fått en högst försumbar betydelse i europeisk historia.

Trots Marco Polos uppenbara strävan efter att så realistiskt och sant som möjligt återge det han ser och upplever vilar det inte desto mindre ett tydligt drag av exotism över hans skildring. Och det är onekligen något som överlever i västvärlden ända fram till våra dagar.

Inte minst hans beskrivning av Ryssland, som han inte ens besöker, utan förlitar sig på rykten och hörsägen, är en ren fantasiprodukt, dessvärre inte helt olik den moderna rapporteringen från det stora landet i öster.

Laurence Bergreens bok följer ganska noga Marco Polos egen skildring, och han bemödar sig alltför mycket om att påvisa sin hjältes trovärdighet, vilket gör boken en aning tröttsam i långa loppet. Men annars är det ett alldeles förträffligt populärhistoriskt verk.

När det mordiska hatet gjordes lagligt

 

Idag är det årsdagen av införandet av de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland 1935. De berövade de tyska judarna medborgarskap, och bestämde in i minsta detalj vem som var jude, och följaktligen inte tysk (Den som idag hör ett eko från Nürnberg misstar sig inte.) Därmed var vägen mot Förintelsen utstakad.

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

En av mellankrigstidens största polska poeter

 

Idag är det årsdagen av Julian Tuwims födelsedag. Han var född 1894, och var en av mellankrigstidens största polska poeter.

Förutom barnversen "Lokomotivet" hittar jag inga svenska översättningar av hans poesi.

Upptäckte dock denna förträffliga sajt, www.poemhunter.com, och där finns ett flertal av hans dikter i engelsk översättning. Här en av dem, ur Polska blommor, Polish Flowers (Kwiaty polskie):

A box with paints from childhood's time:


The colors of town are earth and grime.

An old worker at a dark doorway squats,

The spuds in his bowl are powdery dry.

It's a face of yellowish and gray spots

In the midst of hunger, cold, dirt and slime.


Mer om Tuwim i Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Julian_Tuwim

Stollar förr och nu

 

Satellitbilder på Google Ocean anses ha spårat det sjunkna Atlantis, ön som beskrevs som ett idealsamhälle av Platon.

Det är bara nys och tomt skryt från Google. Atlantis upptäcktes redan på 1670-talet av den svenske vetenskapsmannen och författaren Olof Rudbeck, född 13 september 1630.

Hans bevisade i ett tjockt verk in i minsta detalj den inte helt nya tanken att det var Sverige som i själva verket var mänsklighetens urhem. Alla människor hade sitt ursprung i Svea rike, vilket Rudbeck ledde i bevis genom att påtala slående likheter och överenskommelser mellan skapelseberättelsen, myter och sagor, och det faktiska Sverige.

Mycket utrymme ägnar han åt etymologiska härledningar, som ska visa att svenskan är urspråket. ”Adam”, till exempel kommer från ”av damm”.

Allt det där är bara dumheter, som idag har ett hyfsat högt kuriosaintresse. Och ett underhållningsvärde.

Mer trolig skulle klimatteorin vara. Om människorna verkligen kom från Afrika, varför spred de sig över jorden? Vem vill ut och vandra långt och länge mot det okända när man har det mysigt och varmt på savannen? Däremot verkar det övertygande att folk flydde fortast möjligt från det svenska köldhållet.

Och tycker ni att Rudbeck är bara en antik tokstolle, så har han faktiskt sina moderna efterföljare.

Ryska högernationalister hävdar på fullt allvar att ryssarna härstammar från etruskerna. Beviset är språkligt: ”etrusker”, på ryska ”etruski”, står för ”eto ruski”, alltså ”det är ryssar”. Ridå!

Etnisk rensning i Mindre Asien

 

13 september 1922 började den etniska rensningen i staden Smyrna, i det forna ottomanska imperiet.

Smyrna, som idag heter Izmir, är en antik hamnstad vid Egeiska havet. Fram till 1922 var det en kosmopolitisk metropol, bebodd av greker, traker, armenier och judar – och även en turkisk minoritet.

Den 9 september 1922 intogs staden av turkiska trupper, som snart började massmord på greker, i första hand unga pojkar och män. Den 13 september satte turkiska soldater de grekiska bostadskvarteren i brand. 

Den stora västallierade flottan som låg i Smyrnas hamn intog en strikt hållning av icke-inblandning. Först den 24, när branden redan var släckt, tillät man de grekiska fartygen att påbörja evakueringen. Upp mot 200 000 människor skeppades över till Grekland.

Minst 30 000 greker hade fått sätta livet till.

Enligt traktaten i Lausanne från juli 1923, som avslutade kriget mellan Grekland och Turkiet, skulle man utväxla befolkning i enlighet med religiösa kriterier. Över en miljon greker deporterades från Turkiet, medan knappt 400 000 muslimer fick lämna Grekland.

”Problemet” med den grekiska befolkningen som hade bott i Mindre Asien i tre tusen år hade därmed fått sin ”lösning”.

Trollkarlen från Lwów

Idag (eller om det var igår) är författaren Stanislaw Lems födelsedag.

Det finns vissa litterära former och genrer som inte anses platsa i litteraturens finrum. Science fiction är väl en sådan form, och Sf-författare ses ofta över axeln av litteraturkritiker och inte minst av medlemmar av de akademier och kommittéer som delar ut ”fina” litterära priser och utmärkelser. På sin ålders höst kan dock en och annan komma i åtnjutande av ett erkännande som ”riktig” författare.

Stanislaw Lem hade visserligen fått mycket uppskattning i sitt hemland, och även några utländska priser, och sedermera blev han också blivit invald i Tysklands Konstakademi. Det var en bekräftelse på Lems ställning som litterär klassiker, och på ett sätt ett erkännande av science fiction som genre.

Lem föddes 1921 i Lwów, en stad som efter 1945 tillföll Sovjetunionen och ligger numera i Ukraina. Han studerade medicin, tvingades avbryta studierna efter krigsutbrottet, och försörjde sig under kriget som mekaniker och svetsare. Han återupptar och avslutar så småningom studierna, men redan 1946 debuterar han med novellen ”Mannen från Mars”.

Jag måste erkänna att jag aldrig har varit särskilt förtjust i science fiction, men det har paradoxalt nog inte Lem heller. Valet av litterär form dikterades av hans problem med censuren, då han inte kunde skriva öppet om problem han ansåg väsentliga. Det ständigt återkommande temat i Lems böcker är en diskussion av den moderna civilisationens villkor. Han tar upp frågor om människans förhållande till tekniken, om relationen tro och vetande, om frihet kontra nödvändighet och om slumpens roll i våra liv. Ytterst handlar det också om Gud, och ställer frågor om livets mening.

Stilen är enkel och sparsmakad, handlingen ofta mycket vardaglig, med finurliga och överraskande vändningar. Komplicerade tekniska detaljer lyser med sin frånvaro, och det är mycket lättläst. Lems böcker är numera översatta till fyrtio språk, bl.a. koreanska och sorbiska. Ett viktigt bidrag till hans popularitet över hela världen var filmatiseringen av hans kanske bästa roman ”Solaris” av den egensinnige ryske regissören Andrej Tarkovskij. För några år sedan gjordes en så kallas ”remake” av amerikanen Steven Soederbergh. Till saken hör att Lem själv tyckte illa om Tarkovskijs film, och lär under ett hetsigt meningsutbyte ha kallat regissören för dumbom.

Åren 1982-88 bodde Lem i Wien, och det var då den kände amerikanske sf-författaren Philip K. Dick i ett brev till FBI påstod att Lem egentligen är en pseudonym för en grupp marxistiska författare som vill ta över fantasylitteraturen i Väst!

Stanislaw Lem är en produktiv författare och listan över hans verk är lång, han blev översatt till över 40 språk i en sammanlagd upplaga på över 27 miljoner exemplar. Biblioteken brukar ha de flesta av hans verk. De böcker som jag främst vill rekommendera är ”Cyberiaden” och ”Rymdpiloten Pirx”, och vad sägs om fantasieggande titlar som ”Memoarer funna i ett badkar” eller min absoluta favorit ”Mögelmörker”.