Förstå världen och förändra den

 

Idag är det Eric Habsbawms födelsedag. Hans sista stora verk var "How to change the world".

How to Change the World
Eric Hobsbawm
Little, Brown, 2011

Enligt den brittiske historikern Eric Hobsbawm är 1900-talet ”det korta seklet”, som börjar 1914 och slutar 1989. Hobsbawm själv är nästan jämngammal med det, han är född 1917 i Alexandria i Egypten, men växte upp i Wien och Berlin under 1920-och 30-talet, och naturligtvis har nazismens framväxt och maktövertagande satt outplånliga spår i hans medvetande, något han har vittnat om vid flera tillfällen. Hans judiska bakgrund har ytterligare förstärkt denna känsla.

1936 gick Hobsbawm med i kommunistpartiet, något han egentligen hade velat göra tidigare, men inte fick för sin farbror, som var hans förmyndare, då han blev föräldralös vid 14-års ålder.

Efter Ungernrevolten då många, framför allt intellektuella, lämnade partiet, förblev Hobsbawm lojal, även om han uttryckte en stark kritik mot utvecklingen i Sovjet och Östeuropa. Han blev med tiden en ledande marxistisk historiker, specialiserad främst på 1800-talets historia. Han är mest känd för svenska läsare för sin monumentala trilogiRevolutionens tidsålder, Kapitalets tidsålder, och Imperiernas tidsålder, som dessutom sedan kompletterades medYtterligheternas tidsålder.

Vid 93 års ålder är Hobsbawm still going strong, och levererar nu en tegelsten om Marx och marxismens historia. Titeln How to change the world (en svensk översättning är tyvärr än så länge inte på gång) anknyter förstås till Marx berömda uttalande i Teser om Feuerbach: ”Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, men det gäller att förändra den”.

Därmed har Hobsbawm sagt att världen verkligen behöver förändras, och att det är gamle Marx som har svaret hur.

Hobsbawm är en lärdomsgigant av nästan osannolika mått, han kan med samma lätthet redogöra för översättningar avKommunistiska manifestet till azeriska eller jiddisch, skillnader mellan finsk och svensk marxism, som marxismens öden i olika delar av Indien. How to change the world är inte bara en bok om marxismen, utan lika mycket 150 år av global – låt gå huvudsakligen europeisk – kulturhistoria.

Boken består av två delar. Den första behandlar Marx, och givetvis också den oskiljaktige Engels, och en rad av deras viktigaste skrifter. Den delen är förvisso djuplodande, men om än inte akademisk så i hög grad avsedd för de redan insatta, med stort teoretiskt intresse för marxism.

Den andra delen beskriver marxismen, som vetenskap, som ideologi och som politisk kraft, ur ett historiskt perspektiv. Tilläggas bör att också den första delen har en konsekvent historisk synvinkel.

Där ligger utan tvekan styrkan i Hobsbawms framställning, Marx och marxismen är inte en samling kanoniska skrifter ur vilka lärdomar och sanningar kan utläsas, utan skildras som ett historiskt fenomen, del av och delaktigt i det historiska skeendet, och därmed självfallet underkastat förändring.

Marxismen är oupplösligt förenad med kapitalismens egen historia, dess framgångar och kriser. Från 1880-talet med framväxten av socialistiska masspartier ökar Marx inflytande, under 1930-talet blir marxismen en avgörande intellektuell kraft i västvärlden, och efter 1945 blir Marx världens kanske mest inflytesrika tänkare, då närmare en tredjedel av jordens befolkning lever i länder som åberopar Marx som sin lärofader, samtidigt som det över hela världen verkar masspartier som grundar sin teori och praktik – eller åtminstone påstår sig göra det – på Marx.

Samtidigt, som Hobsbawm påpekar, har det knappt gått en vecka de sista 150 åren utan att någon har försökt vederlägga och dödsförklara marxismen. Hittills har liket dock visat sig vara vid förvånansvärt god vigör.

Därmed inte sagt att marxismen inte drabbas av uppgångar och fall. Dess första kris inträffade redan på 1890-talet. Anledningen var att det trots kapitalismens djupa kris inte blev någon proletär revolution. Det avskyvärda systemet grävde inte sin egen grav, och inte heller ersattes det av ett socialistiskt samhällsskick. Den här problematiken går igen flera gånger i historien, kapitalismen tar sig genom sina kriser relativt ohotad, det gäller till och med 30-talskrisen som många uppfattade som systemets dödsryckningar. Också idag är kapitalismen i uppenbar kris, och dess undergång är lika uppenbarligen inte i sikte.

Här finns helt tydligt en svaghet hos marxismen, som kontrasterar mot dess styrka. Marxismen har visat sig förvånansvärt precis i sin analys av kapitalismen och dess historiska tendenser.

Överproduktionskriser, kampen mellan finans- och industrikapital, arbetslösheten som ökar och lönerna som pressas neråt samtidigt som styrkebalansen på arbetsmarknaden ändras. Den fallande profitkvoten, monopolisering, och kanske framför allt globaliseringen, det är tydligt att Marx än idag tillhandahåller en uppsättning mycket vassa analysinstrument.

Men det är lika tydligt att alla förutsägelser om kapitalismens oundvikliga undergång gång på gång har kommit på skam. Det är möjligt att arbetarklassens befrielse ska vara dess eget verk, men än så länge har arbetarklassen visat föga intresse för att befria sig.

Här finns en påtaglig svaghet i marxismens politiska teori, och det är ingen tillfällighet att den enda marxistiska tänkare som Hobsbawm tar upp är Gramsci, en originell och, som Hobsbawm skriver, överraskande marxist, som har ägnat mycket tankemöda åt just den politiska teorin.

Gramsci är ofta mycket populär bland de intellektuella, förmodligen därför att han tillskriver dem en central roll i upprättandet av det han kallar för ”hegemoni”. Att döma av det öde som italienska kommunistpartiet – som var under starkt inflytande från Gramsci – har gått till mötes, har hegemonibegreppet klara svagheter. Nu är PCI långt ifrån ensamt bland socialistiska parter att befinna sig i djup kris, så det finns säkerligen fler orsaker, den traditionella arbetarklassens minskade numerär och betydelse, globaliseringen, välfärdssamhällets kraftiga tillväxt och Sovjets fall, är några.

Men jag skulle ändå insistera på att försummelsen av populärkulturen av vänstern och dess intellektuella är en bidragande orsak till de socialistiska partiernas nuvarande svaga position.

I ett större perspektiv kanske idéhistorikern Lichtheim har rätt i att marxismen egentligen aldrig har gått in på djupet i de socialistiska partiernas medvetande, utan snarare utgjorde ett uttryck för ”politiskt gruppmedvetande”, en ”integrativ ideologi” som motiverade arbetarrörelsens självständiga ställning inom det borgerliga samhället. Och eftersom liberalismen och marknaden saknar lösningar för vår tids utmaningar, samtidigt som kapitalismens framfart blir allt mer destruktiv, är det hög tid att vi äntligen tar Marx på djupaste allvar.

Krig och fred - motstånd lönar sig

 

Den 7 juni 1905 deklarerar det norska stortinget ensidigt en upplösning av unionen mellan Sverige och Norge. En stark högeropinion i Sverige piskar upp hatstämningar och hetsar för krig. Men efter förhandlingar mellan parterna upplöses unionen fredligt den 26 oktober samma år.

Ett viktigt bidrag för att stoppa ett krig gjordes av arbetarrörelsen, framför allt dess ungdomsorganisationer. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet.

Fred med Norge

Kalle Holmqvist

Murbruk förlag

Alla som har läst Kommunistiska manifestet vet att proletärer har inget fosterland. Och alla som har minsta kontakt med verkligheten vet att proletärer är av en helt annan åsikt. Arbetarrörelsen har alltid bekänt sig till den internationella solidariteten, men i praktiken har det varit si och så med den saken.

Det finns ändå positiva exempel på framgångsrik internationell solidaritet som har uppnått viktiga resultat. Unionsupplösningen 1905 är ett sådant, och väl värt att studeras. Kalle Holmqvist har skrivit en liten bok i ämnet, med den uttalade ambitionen att lyfta fram arbetarrörelsens segrar, det finns mycket att vara stolt över i vår historia!

Unionen mellan Sverige och Norge hade påtvingats norrmännen i ett sista patetiskt försök att blåsa liv i svenska stormaktsambitioner. Även om Norge hade vidsträckt autonomi ville de frigöra sig från det svenska oket, vilket stötte på patrull från framför allt svensk höger. Efter en lång rad kriser blev ändå unionsupplösning 1905 ett faktum. När norrmännen förklarade att unionen inte längre fanns ledde det till krigshetspropaganda i högerpressen och vapenskrammel från militären.

I det läget mobiliserade arbetarrörelsen, framför allt ungdomsorganisationerna. Fredsmöten och demonstrationer mot kriget arrangerades över hela landet, man hotar med storstrejk och uppmanar värnpliktiga att vägra infinna sig till krigstjänst. Det skapas en mäktig opinion för Norges sak, ett anfallskrig i strid med den allmänna viljan är en omöjlighet och borgerligheten tvingas kapitulera och godta Norges självständighet.

Kalle Holmqvist redogör för händelseförloppet och tecknar en detaljerad bakgrund, kanske alltför detaljerad.

Man kan invända att situationen var speciell. Arbetare saknade rösträtt, de såg inte borgerlighetens Sverige som sitt land. Norrmännen var ett broderfolk, skulle fredsviljan vara lika stora mot andra nationaliteter?

Men Kalle Holmqvists poäng är en annan. Det går att förändra, motstånd lönar sig, och förändringen måste komma underifrån.

För Sverige i tiden?

 

Nationaldagen firas idag. Det bästa med den är att det kan bli ledigt mitt i veckan, dock inte i år. Fast annandag pingst var ännu bättre. Och på sikt var det fler lediga dagar.

Länge var Sverige ett av de få länder i Europa som saknade nationaldag. Knappast någon uppfattade det som en brist, snarare tvärtom tror jag att många såg det som ett sundhetstecken.

Sverige har inte några dramatiska händelser i sin historia att ihågkomma, inte heller några nationella trauman.

Den 6 juni var visserligen Svenska flaggans dag, som gick tillbaka på historiska bemärkelsedagar, men allvarligt talat, vem bryr sig det minsta om Gustav Vasas kröning eller 1809 års författning?

Sedan blev behovet av en nationaldag mycket påkallat, och det tål att fundera över orsaken. Identitetskris? Kollektiv osäkerhet? Ett sätt att bemöta den växande rasismen?

Nog tycker jag att det borde finnas bättre sätt.

Och det märks. Nationaldagsfirandet känns fortfarande påklistrat, konstruerat, beordrat uppifrån. Och det är väl frågan om det inte hade varit bättre att skippa hela företeelsen.

Nu är det som det är. Nationaldagen är nog ändå här för att stanna.

Bild tagen på nationaldagen i Sollefteå för ett antal år sedan. Tolkningen är fri. OBS! För er med dålig syn - det är inte köttbullar.

Laddar för årets stora sommarteater: ”Svårare och snyggare”

 

Ett nygammalt himlafenomen har börjat synas över Ångermanälven i närheten av Sollefteå, närmare bestämt vid gamla Hamnmagasinet. Det är Sollefteå Amatörteater som repeterar förrförra årets stora succé ”Sputnik över Ångermanälven”.

-          Ifjol blev det inget då så många ville vara med i det årets storsatsning ”Befälhavarn på Ångermanälven”, säger Mimmi Johnsson, en av skådespelarna.

I år är situationen den omvända, det är ”Befälhavarn” som pausar.

Det finns en krass anledning att sätta upp en lokalproduktion, det genererar nämligen intäkter till den lokala teaterföreningen, något som är nödvändigt för fortsatt verksamhet. Och i Sollefteå finns dessutom ett akut renoveringsbehov av lokalen på Storgatan 129.

Men framför allt är ändå glädjen i att åter få spela ”Sputnik” som blev avgörande för beslutet att spela ännu en sommar.

-          Vi kollade runt och de flesta i ensemblen var intresserade, mycket intresserade, säger Mimmi Johnsson.

Några har fallit bort och det får man räkna med. Ett par bärande roller har fått nya ansikten, bland annat som Helny och Valentin. Särskilt glädjande är att många unga amatörskådespelare har anslutit.

/../

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För 160 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation

 

Den 31 maj och 1 juni är det årsdagen av massakern i Tulsa, USA 1921. Det var en regelrätt pogrom då 300 afroamerikaner dödades, dubbelt så många skadades, och 10 000 blev hemlösa. Den lokala polisen förhöll sig helt passiv under hela massakern. Tragedin begravdes i tystnad i flera decennier. Ingen har någonsin dömts för deltagandet i dödandet.

Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Med chagallsk fantasi, folkligt språk och stor musikalitet

 

Idag är det Itzik Mangers födelsedag. Han föddes den 30 maj 1901, och förtjänar all uppmärksamhet som han kan få. Trots att han anses som en av 1900-talets mest framstående poeter på jiddisch har han idag förpassats till glömskans skuggrike. Det är inget ställe där han skulle trivas något vidare.

Han kom till världen i staden Tjernivtsi, då i Österrike-Ungern, sedermera i Rumänien, idag i Ukraina. Staden kallades på sin tid för ”Lilla Wien” och ”fyrspråkstaden”, och var ett livligt centrum för den spirande jiddischkulturen.

Manger studerade vid det tyska gymnasiet i staden, men relegerades på grund av dåligt uppförande. Istället blev jiddischteaterns kulisser hans livsuniversitet. Han flyttar till Bukarest, och publicerar här sina första dikter.

1927 kommer han till Warszawa, som då har ett sjudande judiskt kulturliv, inte minst en mycket vital litteratur på jiddisch. Här publicerar Manger 1929 sin första diktsamling, och med sin karismatiska och bohemiska framtoning blir han snabbt en framträdande person i Warszawas judiska litteratursalonger.

Itzik Manger blir aldrig polsk medborgare, han lär sig inte heller språket under de elva år som han bor i landet. Han stöter på byråkratiska problem med anledning av sin legala status, och tvingas lämna Polen 1938. Han hamnar i Paris men snart måste han fly undan den nazistiska faran, och efter diverse turer lyckas han ta sig till London.

Trots att han blir brittisk medborgare, lever han ett olyckligt och improduktivt liv, dessutom är han gravt alkoholiserad. Den polske författare, poeten och essäisten Antoni Słonimski, som tillbringar krigsåren i London, berättar hur han en kväll av en slump påträffar en redlöst berusad Manger i en park, och efter stort besvär baxar hem honom.

Desillusionerad emigrerar Itzik Manger 1958 till Israel.

Mangers mest kreativa period är åren i Warszawa. Här skapar han poesi i modernistisk anda, men i en helt egen stil som blandar finstämd lyrik med grotesk realism. Han såg sig själv gärna som en trubadur, en vandrande folkbard. Han har också kallats ”skymningens poet”.

Flera av dikterna bygger på bibliska motiv från Gamla Testamentet, men åter igen helt och hållet på Mangers egna villkor. Han anknyter till Purimspel-genren, och utvecklar vidare dess karnevaliska tradition.

Totalt vanvördigt och fullständigt anakronistiskt placerar han bibliska personer i sin samtids Östeuropa. Bibliska hjältar som Abraham och Sara förminskas och kritiseras, medan personer som Hagar och Ismael får upprättelse. Med en chagallsk fantasi, ett folkligt språk och stor musikalitet gisslar han religion, mirakelrabbiner, fattigdom, vidskepelse och all världens skevheter.

Ingen poesi av Itzik Manger är översatt till svenska, däremot finns hans roman ”Dagbok från paradiset: den förunderliga levnadsbeskrivningen av Shmuel Abe Aberv” utgiven 1993 av Symposion förlag, i kongenial översättning av Salomon Schulman.

Romanen är en skildring av Paradiset som en jordisk narrspegel. Det finns förstås flera paradis, separat för judar, kristna och turkar, och det krävs pass och visum för att färdas mellan dem. De kristna änglarna är en bunt vedervärdiga antisemiter, det judiska paradiset kokar av konflikter mellan galizier, litvaker och polska judar. Hela stället är ett hopplöst klassamhälle, där högst anseende har de som ingen förstår vad de säger – politiker, religiösa ledare – budorden gäller inte änglarna och det råder ingen rättvisa.

Rättvisa. Rätt – visa, fel – visa? Både Manger och Schulman får till det riktigt vitsigt.

Itzik Manger avled i februari 1969 i sitt hem i Gedera.