För full hals

 

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Samma vindar, samma dofter

Idag är det Nelson Mandelas födelsedag. Och i augusti 2011 slängdes en flicka av tåget i Sverige. Tvärtemot vad man skulle kunna tro hänger det ihop.

 En elvaåring kastas av tåget för hon har ingen biljett – hennes storasyster, som har biljetterna, är på toaletten. (Vad säger förresten alla som har haft biljett, men det kom aldrig något tåg?) Flickan hittas nästa dag hos någon vänlig person som tog hand om henne.

Tyvärr ligger det nära tillhands att misstänka att flickan slängdes av därför att hon inte var svensk, hon var svart därtill. Och varför ingrep ingen? Vad är det som händer i det här samhället?

Plötsligt blir Breivik inte alls ”obegriplig” eller ”ofattbar”. Tvärtom blir logiken alldeles uppenbar.

På 30-talet försökte en nazistisk konduktör slänga konstnären Isaak Grünewald av tåget.

Historien om hur Gandhi, då en ung advokat, kastades av tåget i Sydafrika, är välkänd.

Kan tyckas nattsvart, men det finns trots allt tecken på att det går framåt, även om det inte precis är med blixtens hastighet.

I juni  2011 kom ut Mandelas självbiografi, ett slags sådan. Den heter ”Samtal med mig själv”, en kan tyckas lämplig titel för en person som tillbringade nästan 30 år fängslad och isolerad på Robben Island. Mandela berättar om sitt liv och om kampen mot apartheid i Sydafrika.

Det är en viktig läsning, dels därför att Mandela är en så fascinerande person, och framför allt därför att den säger så tydligt att hur mörkt det än ser ut ska man aldrig ge upp.

I tider av kris kryper alltid rasistiska och främlingsfientliga strömningar fram i dagsljuset. Och hur mycket de än draperar sig i moderna dräkt, och kallar sig än det ena än det andra, Sverigedemokrater, patrioter, de nationella, You name it, så är det samma vindar, samma dofter, samma dåraktiga tongångar från 30-talet, samma gamla unkna nazism.

Nie wieder!

En idealist i historiens virvarr

 

Idag är det årsdagen av inledningen av spanska inbördeskriget 1936. 

Farsan, Spanien, kriget och jag

Kerstin Gustafsson Figueroa

Migra förlag

Min farbror Stefan Halicki stred i de Internationella brigaderna under spanska inbördeskriget, och jag har alltid varit enormt stolt över att vara släkt med honom, en sådan hjälte. Om inte tillfrågad berättade han aldrig någonting om sina erfarenheter från kriget. Nu är han borta och hans historia kommer aldrig att skrivas.

Större tur, om det nu är tur, hade Erik Gustafsson från Hudiksvall. Våren 1938 reste han tillsammans med tre andra kamrater från samma stad till Barcelona, där de anslöt till de Internationella brigaderna. Resan gick med tåg till Paris, och sedan till spanska gränsen, varifrån de gick på natten till fots över Pyrenéerna.

Resan var olaglig, de fyra hade inte sagt ett endaste ord ens till sina närmaste, vid hemkomst hotades de av fängelse i sex månader, och faktum är att de fyra jagades av landsfiskalens män ända bort till Paris!

På plats i Spanien fick de frivilliga en kort militär utbildning, och kastades sedan in i striderna. Erik Gustafsson blev allvarligt sårad, och på senhösten 1938 återvänder han hem till Sverige, där han får ett entusiastiskt mottagande.

Några månader senare kapitulerar den spanska republiken, och de militära upprorsmakarnas seger under Francos ledning är ett faktum.

Med utgångspunkt i Erik Gustafssons insats i Spanien har hans dotter, journalisten och författaren Kerstin Gustafsson Figueroa, skrivit en bok om pappas resa genom livet. Det blev ett finstämt reportage, fullt av liv, färger och dofter, inte särskilt hjältemodigt dramatiskt, men som ändå inte väjer för starka känslor.

Hon lyfter fram på ett nyanserat sätt ett viktigt kapitel i 1900-talets historia, som annars ofta skyms av ideologiska dimridåer från både höger och vänster.

Samtidigt framträder en fascinerande bild av en ung radikal generation från 30-talet. De såg hur mörka moln tornade upp över Europa med fascism och nazism på frammarsch, och ansåg det som sin plikt att göra allt som stod i deras makt för att stoppa ondskans krafter, med vapen i hand om så behövdes. Västmakternas passivitet genom non-interventionspakten, som lämnade fältet fritt för Hitler och Mussolini, radikaliserade dem ytterligare.

Sist men inte minst tecknar författaren ett helfigurporträtt av sin far. En synnerligen komplex människa, en idealist med stark känsla för orättvisor, samtidigt beredd att blunda för den egna sidans övergrepp, en egensinnig man som alltid gick egna vägar, men kunde ändå vara totalt enögd. Eller som dottern skriver: ”Han gick aldrig i någons koppel. Bara i partiets.

”

Det är fina porträtt av starka och sammansatta personligheter som det trots allt är lätt att sympatisera med. På samma gång ett viktigt stycke levande modern historia.

Uppror mot översittarna

 

Igår var det tornedalninarnas dag, ett slags inofficiell nationaldag för Tornedalen. Dagen till ära några reflektioner kring filmen "Elina - som om jag inte fanns" av Klaus Härö.


"Jag är inte mycket till tv-tittare. Lite mer blir det under julhelgerna, och i år (skrivet 2007) var vi dessutom i en fjällstuga där det inte fanns så värst mycket annat att göra. Den stora behållningen av helgens tv-tittande var filmen Elina – som om jag inte fanns av Klaus Härö.

Det är tidigt 50-tal i ett litet samhälle någonstans i Tornedalen. Den stränga lärarinnan har som sitt livs uppgift att bibringa ”finnungar” kunskaper i korrekt svenska, svensk litteratur och kultur, svensk historia. Ingen lätt uppgift i en skola där 100 procent av eleverna inte har svenska som modersmål, och där finnungarna vägrar att förstå sitt eget bästa. Och Elina, suveränt spelad av 11-åriga Natalie Minnevik, gör uppror mot översittarfasonerna och förbudet att tala finska.

Min egen far gick några år i skolan i Polen på 30-talet innan kriget bröt ut. Alla elever var judiska, och många kunde inte ens polska. Trots det var all undervisning på polska och att tala jiddisch var förbjudet. Det var säkert tänkt att vara för judeungarnas bästa, och för övrigt, i Polen ska man väl ändå tala polska?

Det här är inga isolerade exempel. Inte minst under 1900-talet i Europa förekommer det fullt med övergrepp av det här slaget, inte sällan leder de till än värre saker. I den koloniala erfarenheten tillhörde kulturförtryck vardagen.

Det är välkända fakta. Men skolan har tydligen inte klarat att lära ut självklara historiska kunskaper till ledande företrädare för vissa politiska partier.

Problem med bristande språkkunskaper, marginalisering och utanförskap existerar förvisso. Men det kan aldrig lösas genom att man kränker respekten och stoltheten hos människor man säger sig vilja hjälpa.

Efterkrigstidens främste poet på jiddisch

 

Idag är det Abraham Sutzkevers födelsedag, en poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes den 15 juli 1913 i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.

Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.

Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning.

Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.

Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.

Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.

Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.

Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.

Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.

Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.

Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.

Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.

Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är okomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.

När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.

Det här är ditt land

 

Idag är det Woody Guthries födelsedag. Dagen till ära:

This land is your land, this land is my land


From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

As I went walking that ribbon of highway

I saw above me that endless skyway

I saw below me that golden valley

This land was made for you and me.

I roamed and I rambled and I followed my footsteps

To the sparkling sands of her diamond deserts

While all around me a voice was sounding

This land was made for you and me.

When the sun came shining, and I was strolling

And the wheat fields waving and the dust clouds rolling

A voice was chanting, As the fog was lifting,

This land was made for you and me.

This land is your land, this land is my land

From California to the New York Island

From the Redwood Forest to the Gulf Stream waters

This land was made for you and me.

Enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang

 

Idag är det Wole Soyinkas födelsedag.

Med nigerianen Wole Soyinka får 1986 det svarta Afrika sin första – och hittills enda – Nobelpristagare i litteratur. Det är en särställning som förpliktigar, och ingen kan påstå att Soyinka inte lever upp till de högt ställda förväntningarna. Han är en enmansinstitution som förenar litterär storhet, moralisk auktoritet och politiskt engagemang. 

”Du måste ge dig av i gryningen” är en memoarbok som beskriver främst Soyinkas politiska kamp från Nigerias självständighet till den dag då han kan återvända från exilen efter diktator Abachas död 1998. Egentligen börjar det lite tidigare med den unge Soyinkas studier i Storbritannien där han på ett högst påtagligt sätt blir utsatt för en vardagsrasism, en erfarenhet som naturligtvis sätter djupa spår i hans personlighet och grundar en kompakt avsky för alla former av rasism. Han är under många år engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika.

Han upplever hur det brittiska kolonialstyret ersätts av inhemsk korruption och maktmissbruk – ofta med understöd från den forna kolonialmakten och USA – som så småningom urartar i militärdiktaturer, den ena brutalare än den andra.

Soyinka nöjer sig inte med att förhålla sig till den politiska situationen i sin litterära verksamhet, han finns alltid i händelsernas centrum. Ett belysande exempel är den tragiska Biafrakonflikten, där författaren in i det sista försöker medla för att undvika ett inbördeskrig. Det engagemanget renderade honom ett åtal för högförräderi och fyra år i fängelse, beskrivet i boken Mannen dog. Han kan också berömma sig av något så konkret som bildandet av ett nigerianskt trafiksäkerhetsinstitut.

Politiskt representerar Soyin­ka en form av tredjeståndpunkt – det går inte att ta fel på att hans sympatier ligger ganska långt till vänster, samtidigt som han är orubblig i sitt försvar av demokrati och mänskliga rättigheter oavsett land och samhällssystem. Hela hans tänkande genomsyras av en djup humanism, som märks inte minst när han ska beskriva sina motståndare. Han drar sig förvisso inte för att kalla saker och personer vid dess rätta namn, hans porträtt av Nigerias långa rad av militärdiktatorer är skoningslöst kritiska, men de demoniseras aldrig utan behåller sina mänskliga dimensioner. Enda undantaget är möjligen Sani Abacha, ”en mordlysten imbecill”.

Soyinka är en konsekvent förespråkare för dialog, men blundar inte för att våld kan vara tillåtet och rent av berättigat. Vid ett tillfälle kliver han själv in på en radiostation beväpnad med en revolver för att byta ut ett tal av en militärdiktator med ett av oppositionen. Han planerar också en lika storstilad som misslyckad operation för att ”stjäla tillbaka” ett värdefullt afrikanskt konstföremål…i Brasilien!

Hela boken är full av sådana anekdoter, skrönor och historier. Här finns också ömsint tecknade porträtt av en lång rad vänner och nigerianska kulturpersonligheter som gör att man blir mycket nyfiken på nigeriansk kultur.