Det okända folkmordet i Kaukasus

 

För 158 år sedan, den 2 juni 1864 (21 maj enligt den ortodoxa kalendern), förklarade den ryske tsaren Alexander II att det tjerkessiska kriget hade avslutats segerrikt. Dagen blev också startskottet för en gigantisk fördrivning av de tjerkessiska folk som bebodde nordvästra Kaukasus, där bland annat OS-staden Sotji ligger, en noga planerad operation som har kallats för 1800-talets förlaga till den moderna tidens etniska rensning och folkmord.

Rysk-tjerkessiska kriget började 1763 med att Ryssland byggde befästningar i området, men den ryska expansionen österut och erövringen av Kaukasus började långt tidigare, redan i slutet av 1500-talet.

1859 erövras Tjetjenien och Dagestan, det kriget är genialt skildrat av Leo Tolstoy i kortromanen *Hadj Murat*. Tolstoy deltar också i Tjerkessien som officer och vittnar om osedvanlig brutalitet, inte minst mot civilbefolkningen, från rysk sida.

Efter att den underlägsna motståndaren var besegrad la den ryska militären fram en plan för hur man skulle permanenta segern genom att bli kvitt de fientliga elementen i området en gång för alla – samtidigt som man gjorde det bördiga området tillgängligt för bosättare och kosacker från andra delar av Ryssland. Den tjerkessiska befolkningen skulle tvångsdeporteras i sin helhet, i första hand till Ottomanska riket, men de som så önskade kunde få bosätta sig i andra delar av Ryssland. Det var få som önskade det.

Det Ottomanska riket svarade med att uppmana till att lämna de otrognas länder, och ställde skepp till de fördrivnas förfogande. Detta utnyttjades senare skamlöst i den ryska förnekelsepropagandan.

Tsar Alexander II, känd i historien som reformator, och sedermera mördad av Narodnaja volja, godkände planen.

Uppgifterna om antalet offer för deportationerna är osäkra, och, som så ofta i sådana sammanhang, motstridiga. Officiella ryska dokument lär uppge 400 000 dödade, närmare en halv miljon deporterade, och bara 80 000 kvar.

Tjerkessiska källor uppger betydligt högre siffror, det talas om mellan en och en halv och två miljoner fördrivna och döda.

Alla är överens om att minst 90 procent av den tjerkessiska befolkningen fördrevs och dödades alternativt lämnade området.

Det tjerkessiska folkmordet är relativt okänt, och dagens Ryssland har hittills vägrat att erkänna det.

För bolsjevikerna var det självklart att fördöma tsarregimens folkmord och imperialistiska expansionspolitik och alla folks rätt till självbestämmande. De principerna är givetvis lika självklara idag.

Hela bilden av Italien (nästan)

Idag är det Italiens nationaldag, till minne av folkomröstningen 1946 då italienarna för en gångs skull uppträdde politiskt föredömligt och röstade för avskaffande av monarkin. Ett lysande exempel att följa!

Dagen till ära en recension av en bok om detta fantastiska land.

Arma älskade Italien

Margareta Zetterström

Tintomara, 2007

För en tid sedan fick jag ett vykort från vänner som var på semester på Sardinien. De var mycket nöjda, allt var jättefint. Några dagar senare läser jag i Margareta Zetterströms bok ”Arma älskade Italien” att Sardinien är ett av Europas mest militariserade områden, samtidigt som hon bekräftar mina vänners bild av ön som ett naturskönt semesterparadis.

Det är den stora styrkan i Zetterströms bok, en strävan efter hela bilden, att inte blunda för de negativa sidorna, trots att författaren bekänner sin samhörighet med ”Italiensvärmarbranschen”. Eller kanske just därför. Och ingen kan undgå att lägga märke till hennes kärlek och fascination inför landet Italien, och inte minst dess kultur.

Boken består av en rad artiklar, mest om kultur och politik, en del redan publicerade i olika tidningar och tidskrifter, men förvånansvärt många opublicerade. Zetterström skriver väl och personligt, och hon har ett självklart sätt att gå från det enkelt vardagliga till det svåra och komplexa. 

Här finns mycket intressant och nytt om Italien, och bakvägen får vi också nya infallsvinklar på vår egen svenska verklighet. När Zetterström är som bäst, är hennes texter små innehållsrika essäer, som artikeln om Mosaikerna i Ravenna, ett litet mästerverk som berättar om ett par tusen år av historia, med radikala tolkningar och perspektiv mot nutiden.

Som vanligt i samlingsvolymer finns det frågor kring urvalet. Det är svårt att se någon organisationsprincip, och tyvärr återkommer en del ämnen med upprepningar som inte tillför något nytt. Många texter tenderar också att bli enbart beskrivande och stanna på ytan, man saknar förklaringar och analyser.

Skildringar från Italien har en lång och stolt historia, det räcker att nämna namn som Goethe, Byron, Stendhal, Mendelssohn och Sartre. Framför allt Stendhal tycks ha varit en viktig inspirationskälla för Zetterström. Jag delar helt deras fascination för Italien, men har svårt att förstå deras anlag för melankoli och leda. Mycket kan man säga om livet, men tråkigt är det inte!

Slaveri, rasism och västerländsk civilisation

 

Den 31 maj och 1 juni är det årsdagen av massakern i Tulsa, USA. Det var en regelrätt pogrom då 300 afroamerikaner dödades, dubbelt så många skadades, och 10 000 blev hemlösa. Den lokala polisen förhöll sig helt passiv under hela massakern. Tragedin begravdes i tystnad i flera decennier. Ingen har någonsin dömts för deltagandet i dödandet.

Varje gång som det talas om kristna värderingar och västerländsk civilisation kan jag inte låta bli att tänka på slavhandeln och slaveriet och den rasism som var dess ideologiska grundval. Det välstånd som västerlandets demokrati bygger på har i stor utsträckning sin grund i slavhandeln och utplundringen av främst Afrika.

Slaveriet var en viktig orsak till det blodigaste kriget i USA:s historia, och det är bara 150 år tillbaka i tiden – inte mer än fem generationer.

Rasismens spöke lever kvar och har rent av fått förnyade krafter de senaste åren.

Mästerliga möbler visas i Kramfors – efterlängtat när Träakademien ställer ut

 

Efter ett par år av pandemiuppehåll kunde äntligen Träakademin hålla sin examensutställning i konsthallen i Kramfors. Att det var efterlängtat märktes inte minst på publiktillströmningen, konsthallen fylldes till bristningsgränsen av nyfikna besökare. Och nog fick alla sitt lystmäte av gediget hantverk, årets utställning håller minst lika hög nivå som många av sina föregångare.

Det är på sätt och vis logiskt att utställningen hålls i konsthallen. Det utställda hantverkets konstnärliga kvaliteter är obestridliga. Gränsen mellan konst och konsthantverk är synnerligen flytande. Designen, det vill säga den konstnärliga utformningen, är konsekvent genomförd, med tydliga visioner bakom.

Man kan inte annat än beundra envisheten och övertygelsen hos alla inblandade, både elever och lärare, att i tider av massproducerade varor i låglöneländer, fortsättas att framhärda i sin tro på rejält kvalitetshantverk, med modern design, i hållbara material och lokalt tillverkad.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Spännande nykomlingar på sommarens första konstrunda i Ådalen

 

Kristi himmelsfärd är sedan tio år tillbaka tidpunkten för konstrundan med det poetiska namnet Älv & Kust. Likt naturen kliver den obekymrat över kommungränser, och sträcker i år från Ramvik till Klockestrand, Nyadal och Ry. Jubileumsupplagan i år bjöd också på ett par spännande nykomlingar.

I Ramvik hos Tomas Skimutis öppnar sig som alltid nya världar. I år har han med sig sonen Martin, och tillsammans ett lekfullt universum som roar på ett eftertänksamt sätt.

Martin Skimutis har gått från det lite större formatet till vad han själv kallar ”portionsförpackning”, små utsökta interiörer som tematiskt ställer frågan om platsens symbolik.

Arbetsplatsen, parlamentet, en vårdinrättning, här finns mycket att fundera över hur samhället fungerar, och kanske också hur det borde fungera.

Kvar har Martin den fenomenala känslan för små, små detaljer, otroligt skickligt formade föremål i filigranstorlek.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Med chagallsk fantasi, folkligt språk och stor musikalitet

 

Idag är det Itzik Mangers födelsedag. Han föddes den 30 maj 1901, och förtjänar all uppmärksamhet som han kan få. Trots att han anses som en av 1900-talets mest framstående poeter på jiddisch har han idag förpassats till glömskans skuggrike. Det är inget ställe där han skulle trivas något vidare.

Han kom till världen i staden Tjernivtsi, då i Österrike-Ungern, sedermera i Rumänien, idag i Ukraina. Staden kallades på sin tid för ”Lilla Wien” och ”fyrspråkstaden”, och var ett livligt centrum för den spirande jiddischkulturen.

Manger studerade vid det tyska gymnasiet i staden, men relegerades på grund av dåligt uppförande. Istället blev jiddischteaterns kulisser hans livsuniversitet. Han flyttar till Bukarest, och publicerar här sina första dikter.

1927 kommer han till Warszawa, som då har ett sjudande judiskt kulturliv, inte minst en mycket vital litteratur på jiddisch. Här publicerar Manger 1929 sin första diktsamling, och med sin karismatiska och bohemiska framtoning blir han snabbt en framträdande person i Warszawas judiska litteratursalonger.

Itzik Manger blir aldrig polsk medborgare, han lär sig inte heller språket under de elva år som han bor i landet. Han stöter på byråkratiska problem med anledning av sin legala status, och tvingas lämna Polen 1938. Han hamnar i Paris men snart måste han fly undan den nazistiska faran, och efter diverse turer lyckas han ta sig till London.

Trots att han blir brittisk medborgare, lever han ett olyckligt och improduktivt liv, dessutom är han gravt alkoholiserad. Den polske författare, poeten och essäisten Antoni Słonimski, som tillbringar krigsåren i London, berättar hur han en kväll av en slump påträffar en redlöst berusad Manger i en park, och efter stort besvär baxar hem honom.

Desillusionerad emigrerar Itzik Manger 1958 till Israel.

Mangers mest kreativa period är åren i Warszawa. Här skapar han poesi i modernistisk anda, men i en helt egen stil som blandar finstämd lyrik med grotesk realism. Han såg sig själv gärna som en trubadur, en vandrande folkbard. Han har också kallats ”skymningens poet”.

Flera av dikterna bygger på bibliska motiv från Gamla Testamentet, men åter igen helt och hållet på Mangers egna villkor. Han anknyter till Purimspel-genren, och utvecklar vidare dess karnevaliska tradition.

Totalt vanvördigt och fullständigt anakronistiskt placerar han bibliska personer i sin samtids Östeuropa. Bibliska hjältar som Abraham och Sara förminskas och kritiseras, medan personer som Hagar och Ismael får upprättelse. Med en chagallsk fantasi, ett folkligt språk och stor musikalitet gisslar han religion, mirakelrabbiner, fattigdom, vidskepelse och all världens skevheter.

Ingen poesi av Itzik Manger är översatt till svenska, däremot finns hans roman ”Dagbok från paradiset: den förunderliga levnadsbeskrivningen av Shmuel Abe Aberv” utgiven 1993 av Symposion förlag, i kongenial översättning av Salomon Schulman.

Romanen är en skildring av Paradiset som en jordisk narrspegel. Det finns förstås flera paradis, separat för judar, kristna och turkar, och det krävs pass och visum för att färdas mellan dem. De kristna änglarna är en bunt vedervärdiga antisemiter, det judiska paradiset kokar av konflikter mellan galizier, litvaker och polska judar. Hela stället är ett hopplöst klassamhälle, där högst anseende har de som ingen förstår vad de säger – politiker, religiösa ledare – budorden gäller inte änglarna och det råder ingen rättvisa.

Rättvisa. Rätt – visa, fel – visa? Både Manger och Schulman får till det riktigt vitsigt.

Itzik Manger avled i februari 1969 i sitt hem i Gedera.

Den ryska radikalismens fader

 

Den 30 maj 1811 föddes Vissarion Grigorjevitj Belinskij, rysk litteraturkritiker och filosof. I samtiden var han mest uppburen som litteraturkritiker, en uppfattning som knappast delas av eftervärlden.

Han var förvisso originell, ansåg till exempel att Dante inte var någon poet, och att James Fenimore Cooper var Shakespeares jämlike. Men hans idéer om att litteraturen måste vara "sann", med vilket han menade att litteraturen ska vara minutiöst realistisk, och dessutom trogen de rätta politiska och filosofiska idealen, står inte särskilt högt i kurs längre.

Däremot var han betydelsefull i utvecklingen av den politiska radikalismen i Ryssland. Han samarbetade bland annat med Aleksander Herzen och Michail Bakunin.

Den sistnämnde fyller för övrigt också år, han var exakt tre år yngre än Belinskij.