”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”

 

Idag den 23 april firar vi Världsbokdagen.

Mellan sisådär 50 000 till 3 000 år före vår tideräkning utvecklas skriftspråket. Sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift, kinesiska tecken. Då får vi också de första böckerna.

De material man skriver i, och följaktligen som böckerna tillverkas av, är sten och andra hårda material: trä – latinets liber och grekiskans biblios betyder ursprungligen trädbark – soltorkad lera, snäckskal, krukskärvor, skiffer, elfenben, ben. Senare får man papyrus och pergament. Pappret kommer från Kina, som har tillverkat åtminstone sedan 100-talet efter vår tideräkning når oss genom arabisk förmedling, och blir allmänt i Medelhavsområdet på 1300-talet. Det produceras av lump, och först på 1800-talet får vi en rationell och mycket billigare hantering, inte minst tack vare återvinning, man lär sig alltså att göra papper av papper.

Johann Gutenbergs uppfinning, med lösa typer i metall för varje bokstav, uppkommer som en förbättring av tekniken inom en redan etablerad industrigren, nämligen metallurgin – Gutenberg kom från en guldsmedssläkt - , och tros vara inspirerad av vinpressar som användes i Rhendalen. Det visar på hur viktig korsbefruktning av olika verksamhetsområden har bidragit till framåtskridandet, men naturligtvis också vilken betydelse som vinet har haft för utvecklingen av vår kultur.

I Sverige introduceras boktryckarkonsten av en dansk, Johann Snell – som för övrigt också är Danmarks förste boktryckare – vilket aktualiserar ett uttalande av Esaias Tegnér, en ”nationalskald” som knappast någon läser nuförtiden: ”All bildning vilar dock på utländsk grund, blott barbariet var en gång fosterländskt”. Man kanske ändå skulle läsa om sina gamla klassiker.

Boken har alltid varit en del av historien, och åtskilliga inslag återkommer ständigt, både på gott och ont, tyvärr ofta på ont. Redan under antiken förekommer hård censur. Den bisarre romerske kejsaren Caligula ville förstöra de homeriska dikterna. År 391 raseras Serapeionbiblioteket i Alexandria, och omkring 200 000 volymer går upp i rök. Avrättning av boktryckare förekommer under hela vår historia. 

Inte ens under den stolta Upplysningen kan man hålla fingrarna i styr. Enligt ett dekret av Josef II ska man förstöra ”… en hel mängd skräpböcker och onyttig böne- och uppbyggelselitteratur, legender och andra teologiska absurditeter”. De första bokbålen tänds redan i antikens Grekland, och med Luther och Reformationen blir de till en massrörelse, som fortsätter ända in i våra dagar. Vår egen tids bidrag är utförsäljningar av bibliotekens bokbestånd.

1530-1550 får boken det utseende som vi är vana vid. Den industriella revolutionen under 1800-talet medför, förutom ökad tillgång på papper, en förfining av tryckpressen och framför allt av sättningsmaskiner. Dessutom får vi fotografikonsten. Läs- och skrivkunnigheten ökar lavinartat, vi får en massmarknad för böcker, och 1935 ser pocketboken dagens ljus i England när Penguin books börjar publiceras. De tolv mest översatta författarna 1980 till 1984 var Lenin, Walt Disney, Agatha Christie, Jules Verne, B.Cartland, E.Blyton, bröderna Grimm, H C Andersen, Karl Marx, Fredrich Engels, Shakespeare och Jack London. (Om man räknar med alla bibelöversättningar kom de på tredje plats.)

Numera har Boken fått en egen världsdag i FN:s regi, och som infaller den 23 april varje år. Ursprunget är en drygt hundra år gammal katalansk sedvänja att fira helgonet St. Göran genom att ge en bok till den man tycker om och få en ros tillbaka Datumet är dessutom en minnesdag för osannolikt många författare: Cervantes, Shakespeare, de la Vega, Nabakov, Laxness, Vallejo med flera. Sedan 1995 har Unesco utnämnt denna dag till Världsbokdagen, och den firas över hela världen med bokmarknader, bokgåvor, möten med högläsning etc.

Under de senaste decennierna har boken fått många konkurrenter – skivor band, TV och nu senast framför allt Internet. Många olyckskorpar har kraxat om boken snara död, men, liket rör på sig än, och verkar rent av allt mer vitalt. Låt mig därför avsluta med Falstaff, Fakirs obetalbara sentens, en rekommendation som jag önskar alla ville ta till sitt hjärta: ”Läsa mycket gör dig klok, läs därför varenda bok”.

Jubileum för svenskt charterresande

 

Det var här det började. Den 22 april 1955 gick det första charterflyget från Stockholm till Palma de Mallorca. Resan kostade en tusenlapp, vilket motsvarar 15 000 i dagens penningvärde, och det blev fyra mellanlandningar innan man nådde slutmålet. Dessutom tvingades man övernatta i Marseille eftersom flygplanet saknade tillstånd för nattflygning.

Än idag utgör Mallorca en synonym för svenskt charterresande, och den baleariska ön har till och fått ett eget smeknamn, ”Mallis”, med en klang som förenar kärleksfull längtan med nedlåtande hån.

Men bortom playorna, familjehotellen, ungdomsfyllorna och grisfesterna har Mallorca en spännande kulturhistoria.

Byn Valldemossa på öns nordvästra kust är väl värt ett besök. Med en smått dramatisk omgivning med höga berg och djupa dalar, smala slingrande gränder, gammaldags charmiga stenhus, utstrålar byn något av genuin sydeuropeisk, Medelhavsaktig atmosfär från det förflutna.

Framför allt har byn vunnit världsberömmelse genom ett vinterbesök här 1838-39 av kärleksparet George Sand och Frédéric Chopin. De hade två syften med sin resa. Dels vill man komma ifrån det illvilliga förtalet som florerade i Parissocieteten med en intensitet som var sällsynt till och med för denna skvallermetropol.

George Sand, som egentligen hette Aurore Dudevant, var visserligen sin tids okrönta skandaldrottning. Frånskild, ensamstående mor, som förkastade samtidens könsrollskonventioner, klädda sig i manskläder, rökte cigaretter, och tog sig älskare efter behag. Hon var därtill en flitig författare av starkt samhällskritiska romaner, hon var vid sidan av Victor Hugo den mest lästa författaren i Frankrike och i sina romaner tog hon fasta på kontroversiella ämnen som sexualitet, incest och relationer mellan människor över olika samhällsklasser.

Hennes relation med den betydligt yngre kompositören och pianisten blev livligt avhandlat av elaka tungor som det förvisso inte rådde någon brist på i Paris. Den sjukligen, känslige och tämligen konventionelle Chopin tog mycket illa vid sig, och önskade att dra sig undan sladdertackornas hätskhet.

Tanken var dessutom att Medelhavets värme och den hälsosamma havsluften skulle ha en välgörande effekt på Chopins tuberkulos och den reumatism som Sands son Maurices led av.

Det blev inte riktigt som de hade tänkt sig. Hela resan kan inte beskrivas som något annat än fiasko. 

Det årets vinter var ovanligt kylig, regnigt och blåsig, vilket hade rakt motsatt effekt på sjuklingarna än den avsedda.

Vistelsen på Mallorca började illa från första stund. Det var svårt att hitta ett boende, och det första stället där de kom att stanna, med det olycksbådande namnet Vindarnas hus, visade sig snabbt vara totalt olämpligt när Chopin drabbades av luftrörskatarr. Hyresvärden fick panik då han insåg att den klene utlänningen bar på tbc, och han vräkte sällskapet utan vidare diskussioner.

Lyckligtvis lyckades man snart hyra en cell med tre rum i det gamla kartusianklostret i Valldemossa. Men också här var vädret fortfarande lika ogynnsamt.

George Sand betraktades som en främmande fågel av Mallorcaborna, som blev än mer chockade av hennes frigjorda stil än moralisterna i Paris. Många visade även öppet rädsla för den lungsiktige Chopin. Dessutom gick de inte ens i kyrkan på söndagarna!

Sand gav igen med råge i sin roman ”En vinter på Mallorca” som utkom 1842. Där beskriver hon öborna som inskränkta, giriga, tjuvaktiga och missunnsamma.

Kvar efter det udda parets fyra månader långa vistelse i Valldemossa finns ett litet museum där man bland annat kan beskåda Chopins piano. Här komponerade han det kända ”Regndroppspreludiet”, ett antal andra preludier, en ballad i F-dur, två polonäser, en mazurka och två nocturner.

Den historien är välkänd. Mindre känd är Robert Graves många år på Mallorca. Graves såg sig själv främst som poet, men han skrev romaner också, och är mest bekant för den breda publiken för sina böcker om den romerska kejsaren Claudius, och som blev omåttligt populära som tv-serien Jag, Claudius.

Graves blev mycket illa sårad i första världskriget i slaget vid Somme 1916. Han led av posttraumatisk stressyndrom och plågades svårt av sviterna av sina skador. 1929, efter ett tips från Gertrude Stein, flyttade Graves till Mallorca. Han köpte ett hus i byn Deiá, en och en halv mil norr om Valldemossa.

Med undantag för åren 1936-46, då han höll sig undan från det spanska inbördeskriget och senare världskriget, kom han att bo i Deiá fram till sin död 1985. Många celebriteter gästade hans hem, bland annat Picasso, Garcia Marquez, och en rad kända skådespelare.

Huset och trädgården är numera ett museum.

Så visst är Mallorca värt en resa. Även en charterresa.

Lenin tillbaka i Polen

 

 

Poronin var platsen var den hysteriska Leninkulten i Polen under den reellt existerande socialismens tid. 

Poronin är ett litet samhälle i fjällen i södra Polen. Hit brukade Lenin komma för rekreation och möten med kamrater från Ryssland åren 1912-14, som han tillbringade i Galizien, den del av Ukraina som då var en del av Österrike-Ungern.

1948 öppnade här ett Leninmuseum och en staty avtäcktes. 1989 stängdes museet och monumentet flyttades till museet för socialrealism i Lublin.

För några år sedan ville de lokala företrädarna för den högerliberala Medborgarplattformen (PO) föra tillbaka Lenin till Poronin. Det skulle ge det lilla samhället konkurrensfördelar, inte minst gentemot det närbelägna vintersportcentret Zakopane, och locka till sig framför allt utländska turister.

- I kapitalismens tidevarv borde Poronin utnyttja varje marknadsföringschans, som gavs samhället av den kommunistiska rörelsens historia, säger Kazimierz Czekaj från PO, enligt Internetportalen lewica.pl.

Förslaget hade fått stöd från PO inom länet, men väckte mycket kontroverser på riksplanet. Projektet har inte blivit av, och än så länge har Lenin inte återvänt till Tatrabergen.

Vilket meddelas med anledning av Lenins födelsedag idag.

Riskfri invandringspolitik anno 1938

 

Idag är det 84 år sedan Sverige införde visumtvång för österrikiska medborgare eftersom deras nationalitet efter Anschluss ansågs "oklar". 

Det var naturligtvis kvalificerat skitsnack. Antingen underkände man annekteringen, och de var de fortfarande österrikiska medborgare, och det fanns ingen anledning att kräva visum av dem. Eller så var de tyska medborgare, och inte kunde ställa särskilda krav på just dem.

Men det var dumt att chansa, släppa in dem, och riskera att de kunde få för sig att vilja stanna i detta förträffliga land. Nihil sub sole novum est.

"Betongens Picasso"

 

Idag är det 62 år sedan Brasiliens nya huvudstad Brasilia invigdes. En av arkitekterna bakom stadens tillkomst var Oscar Niemeyer.

Den världsberömde brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer föddes den 15 december 1907 i Rio i en familj med tyska (därav namnet), portugisiska och arabiska rötter. Han anses vara en av 1900-talets absolut största arkitekter. Han blev 104 år. Vid hans död 2012 skrev Brasiliens dåvarande president Dilma Rousseff i ett meddelande att landet har mist ett av sina stora genier.

Han är mest känd som mannen bakom Brasiliens nya huvudstad Brasilia, ett gigantiskt, och inte helt okontroversiellt, projekt, initierad av den vänstersocialistiske presidenten Kubitschek 1956. Under fem år byggde man från början upp en miljonstad mitt ute i ingenstans.

Niemeyer har förenat inspiration från det brasilianska landskapet med den moderna arkitekturens universella språk. Man har kallat hans stil för den första nationella stilen inom modernismen.

Funktionalismens raka linjer och räta vinklar har hos honom ersatts av kurvor och vågor, tydligt inspirerade av hemlandets strandlinjer och kullar, och, enligt honom själv, av kvinnokroppens former.

Han har kallats för Betongens Picasso, och anses vara den som har frigjort modernt byggnadsmaterial, främst då betong, från de fyrkantiga formerna.

Andra berömda byggnader av Niemeyer är FN-huset i New York (tillsammans med Le Corbusier), museet för modern konst i Niterói och Sambadromen i Rio.

1945 gick Niemeyer med i det brasilianska kommunistpartiet, och han har förblivit en trogen kommunist. På grund av det var han tvungen att avböja erbjudandet att undervisa vid Harvard, och senare vid Yale, eftersom han vägrades inresevisum till USA. Det hände senare flera gånger igen.

Under militärdiktaturen 1964-85 drabbades Niemeyer först av yrkesförbud, och tvingades senare i exil i Europa. Under sin exiltid i Frankrike ritade han bland annat det franska kommunistpartiets högkvarter. Landets dåvarande president, högerpolitiken Georges Pompidou, lär ha yttrat att det var ”det enda goda de där kommunisterna åstadkom.”

Lyxmodehuset Prada, annars inte direkt känt för sina vänstersympatier, ansåg att bygganden var så häftig att de hyrde det för en modevisning.

1963 fick han Lenins Fredspris. Fidel Castro lär ha sagt att han och Oscar Niemeyer är de sista sanna kommunisterna.

Sin socialistiska övertygelse till trots har Niemeyer alltid ritat för eliten och makten. Byggnader åt det breda folkflertalet har inte intresserat honom, och vid ett tillfälle idiotförklarade han Bauhausskolans grundare Walter Gropius, som kritiserade Niemeyers hus för att det inte lämpade sig för massproduktion. 

Han var också mycket kritisk mot funktionalismen som han ansåg vara dogmatisk och helt enkelt ful. I sin självbiografi skriver Niemeyer att han ändå hoppas nå folket genom den överraskande skönheten i sina byggnader.

Trots sin höga ålder fortsatte Niemeyer att arbeta in i det sista. Hans senaste projekt var en ny huvudstad i Angola. Det blir ett storslaget projekt, helt i Niemeyers stil. Den planeras bli fyra gånger så stor som Brasilia, och om den byggs i samma tempo som den brasilianska huvudstaden skulle det bli klart när Niemeyer skulle bli 115 år. 

Det blev inte så, men det var nära.

Urkult, nypremiär och unik Norrlandsspelning – fullt upp för Skogsnäs Teater

 

                                             Pressbild

Det är bråda dagar för Skogsnäs Teatern. Man fortsätter spela skolföreställningen ”Vintergatans viskningar”, en barngrupp har bildats, och förra årets succé ”Paradiset” ska åter igen upp på repertoaren. Och redan veckan efter påsk kommer det fint främmande till Skogsnäs kulturhus. Det är stjärnartisten Lindy Larsson och hans band Bon bon som kommer på besök.

-          Lindy är svensk resande rom och uppvuxen i Bräcke och har länge längtat efter att få åka norrut, säger Petra Svedberg från Skogsnäs Teatern.

Lindy och hans band har turnerat i både Sverige och utomlands, men det är faktiskt första gången de ska uppträda norr om Uppsala. Bandet spelar vad de själva kallar ”högspänd kabarémusik utan skyddsnät”, och som blandar hejvilt olika stilar, ”Disney, Piazzolla, flamencoschlager, discodängor och originalmusik”.

Lindy blandar också gärna olika språk, och sjunger på bland annat svenska, romani, tyska och spanska.

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

En sista strid för värdighet

 

Idag är det årsdagen av upproret i Warszawas getto.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.