Med noggrannhet och känsla för detaljer

 

Idag är det Roger Martin du Gards födelsedag.

1937 fick han Nobelpriset i litteratur, en av dessa många pristagare som inte har lämnat bestående avtryck i litteraturhistorien. 

Som hans främsta egenskaper som författare brukar anges noggrannhet och känsla för detaljer. 

Han var utbildad till arkivarie. Hans magnum opus är en romanserie i åtta delar ”Släkten Thibault”. Den handlar om en borgarfamiljs upplösning under inre och yttre tryck, med första världskriget som kulmen. 

Du Gard tillbringade själv närmare fyra år vid fronten. Det är inte svårt att se aktualiteten i det sena 30-talets allt mer hotfulla atmosfär.

För eftervärlden har nog du Gard ändå gjort sig mest bemärkt genom att tillhöra kretsen kring André Gide. ”Släkten Thibault” publicerades i svensk översättning mellan åren 1922-40. Kuriöst nog kom den 2007 som talbok.

"Non omnis moriar"

 

Idag är det Zuzanna Ginczankas födelsedag. För fem år sedan, på 100 årsdagen, publicerade jag nedanstående text om henne i tidskriften Dixikon:

Dixikon.se

Hennes liv är som en dikt avbruten mitt i en strof. Zuzanna Ginczanka räknas till mellankrigstidens mest begåvade polska poeter. Hennes för tidiga död var ännu ett tragiskt offer på det nazistiska barbariets kulturfientliga altare.

Zuzanna Ginczanka föddes för 100 år sedan, i mars 1917 i Kiev i en assimilerad judisk medelklassfamilj. De flydde undan bolsjevikrevolutionen till Rowne i västra Ukraina som då var en del av det nyligen pånyttfödda Polen.

Mycket tidigt blev Zuzanna lämnad av båda sina föräldrar. Fadern drog till USA för att främja sin skådespelarkarriär – inte särdeles framgångsrikt så vitt det ät känt – medan modern åkte till Spanien med sin nya man. Lilla Zuzanna uppfostrades istället av sin mormor.

Hemmaspråket var ryska men det mångkulturella Równe var ett veritabelt Babels torn där flera olika språk kunde höras. Omkring halva befolkningen var judar, oftast jiddischtalande, här bodde polacker, ryssar, ukrainare, tatarer och armenier.

Ginczankas val av polska som sitt litterära språk brukar förklaras med hennes intresse för polsk poesi, i synnerhet för Julian Tuwim, mellankrigstidens ledande polska poet.

Zuzanna Ginczanka börjar skriva poesi tidigt, redan i tioårsåldern. Hon debuterar 1931 i en skoltidning bara 14 år gammal.

Hon skriver ett beundrarbrev till nämnde Tuwim, som svarar med uppmuntran och även beundran. Han uppmanar henne att delta i en poesitävling arrangerarad av Wiadomości Literackie (Litterära Nyheter), Polens mest prestigefyllda kulturtidskrift åren 1924-39 (det var här som bland annat Bruno Schulz debuterade). Hennes bidrag får ett särskilt omnämnande och publiceras i tidskriften. Året är 1934 och hon är 17 år gammal.

Dikten heter ”Gramatyka” (Grammatik) och uppvisar häpnadsväckande brådmognad, som pekar hän mot de grunddrag som kom att utmärka hennes diktning: sensualism som går i par med subtil ironi och en förundran inför världen.

”( — : and to relish words is such joy,

to cherish, to sip them like wine —

to hold, to lift them up, to view in a light divine).

/…/

Here are simple tables and hard wooden benches,

here is gentle dew and summer rain that drenches,

here is a red church with its heaven-bound dart,

and a veiny, pulsating, simple human heart.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Efter studentexamen 1935 flyttar hon till Warszawa, där hon snabbt kommer att ingå i huvudstadens litterära kotterier. Hon umgås mycket med Julian Tuwim och hans vapendragare från poesigruppen Skamander, hon hänger jämt på den legendariska krogen Ziemianska där hon ofta delar bord med Witold Gombrowicz.

Det är starkt mansdominerande miljöer hon rör sig i, och många samstämmiga röster från den tiden prisar entusiastiskt hennes uppseendeväckande skönhet. Att döma av de bilder som finns kvar finns det fog för denna uppskattning, samtidigt som det är helt tydligt att männens beundran inskränker sig inte enbart till hennes konstnärliga talanger och att hon blev skamlöst sexualiserad.

I Warszawa konfronteras hon också på allvar med den tilltagande antisemitismen. Hon drabbas därmed av dubbel objektifiering, som kvinna och som jude. Hennes poesi kan med fördel läsas som ett sökande efter en identitet bortom samhällets konventioner och historiens konstruktioner.

Året efter ankomsten till huvudstaden publicerar hon sin första och enda diktsamling ”O centaurach” (Om kentaurer).

Här inledningsstroferna till titeldikten:

”Rubbing against each other, rhymed verses rattling

— don't let dull thoughts posses you with prattling

— do not trust your hands like the blind,

nor your eyes like owls grappling —

I now call on all passions and wisdom

joined at the hips by battling

like a centaur. —

I admire the grace of the male chest and head

to a stallion body and its slim legs wed —

— for to cool female cheeks

and the swelling mares,

grand centaurs come galloping

with their horseshoe myths dread.” (Översättning: Marek Kazmierski)

Krigsutbrottet 1939 finner Ginczanka i Równe där hon hälsar på sin mormor. Hon flyr undan nazisterna till Lwów, som har intagits av Röda armén. Hon blir medlem i Ukrainas sovjetiska författarförbund, och medverkar i tidningar och tidskrifter med egna verk och översättningar.

Efter Nazitysklands anfall på Sovjet tvingas Zuzanna Ginczanka att gömma sig med falska identitetshandlingar. Hennes omtalade skönhet med sina exotiska drag uppfattades nu omisskännligt som semitiskt och blev till en förbannelse.

Hon blir angiven av ägaren till lägenheten där gömmer sig. Händelsen skildras i dikten ”Non omnis moriar”.  Den finns översatt till svenska i antologin ”Jag i första och sista person”, där det finns ytterligare tre dikter av Ginczanka.

Non omnis moriar – mitt stolta jordagods

med mina dukars ängar och med dyra fina kuddvar

med lakansfält och linneskåpets vakttorn

och kjolar, klänningar, det ska jag lämna kvar.

Jag lämnar ingen arvtagare efter mig.

I judisk egendom ska dina händer gräva

fru Chomin, tappra mörderska, ja ta nu för dig

Du tjallare från Lwow med all din pengasträvan

– njut av mina saker, det har du väl förtjänat.

Mina grannar – fjärran från min sångarlyra

ni nämnde mitt namn när Gestapo härjade.

Ni mindes mig, det minns jag alltför tydligt.

Må dessa vänner höja nu en bägare

till minne – och för rikedomen som blir synlig

för karotter, kandelabrar, gobelänger.

De festar hela natten fram till soluppgången

och söker sedan ivrigt efter guld och dyra smycken

i täcken och i mattor, i dynor och i dyschor.

Arbetet går bra, o vilket kärt besvär.

Tageltovor, sjögrästestar, bolsterdun

och fjädermoln från kuddarna som rivs isär

klibbar fast på deras armar, som blir vingar.

Mitt blod är det som klistrar fjädrar fast vid fjun

så deras armar blir till änglavingar. (Översättning: Tomas Håkansson)

Dikten skrevs med blyerts på en papperslapp och har bevarats tack vare att den hölls dold av en vän till Ginczanka. Den publicerades första gången 1946.

Den fru Chomin som nämns i första strofen (sjunde raden) är den som angav henne för Gestapo i Lwów. Efter kriget ställdes hon inför rätta för samarbete med ockupanterna och dikten anfördes som bevis.

Mirakulöst undkommer Ginczanka nazisterna och flyttar till Kraków. Hösten 1944 blir hon än en gång angiven av sina polska grannar. Nu inträffar inget mirakel och Zuzanna Ginczanka blir dödad bara några veckor innan Röda armén befriar staden.

Zuzanna Ginczanka blev 27 år gammal.

Guldkorn från Ångermanland på årets största bokfest

 

Efter två år av digitalt uppehåll är Sveriges största – och bästa! – litteraturfestival, Littfest i Umeå, tillbaka. Med engagerad publik på plats, spännande samtal med både svenska och utländska författare, och som alltid med ett digert program på flera scener. Glädjande nog saknades inte heller i år inslag med ångermanländsk anknytning.

Mats Jonsson, aktuell med boken ”När vi var samer” deltog i ett samtal med rubriken ”Fragmenterad tystnad” kring samisk identitet och vad som händer med människor i ett ständigt krympande livsrum.

Till skillnad från sina samtalspartner, författarna Ann-Helén Laestadius och Elin Anna Labba, har Mats växt upp utanför den samiska kulturen, och har en ambition att hitta tillbaka till sina rötter.

-          Jag har fått en trygg uppväxt – och ett tomrum, säger Mats Jonsson.

 

Läs hela texten i Tidningen Ångermanland

Världspoesidagen mot rasism

 

Idag är det världspoesidagen. Det är också Internationella dagen mot rasism. Jag vet inte om de två hänger ihop på något sätt, men man kan alltid hoppas!

Dagen till ära några rader poesi. Lasse Lucidor:

Skulle Jag sörja då wore Jag tokot,
Fast än thet ginge mig aldrig så slätt,
Lyckan min kan fulla synas gå krokot,
Wackta på Tijden hon lär full gå rätt;
All Werlden älskar Ju hwad som är brokot,
Mången mått liwa som eij äter skrätt.

Och Gustaf Fröding:

Och skulle jag sörja, så vore jag tokot,
ty ingen gör rakt, hvad Vår Herre gör krokot,
och ingen sorg på lifsens stråt
kan tvättas bort af gråt.
Min glädje var ringa, min motgång var mycken,
min strängalek gjord till att falla i stycken,
och gjord att förlisa, min lefnads båt
- ro hit med vin för en plåt!

Megahits med en megaartist

 

Idag är det Chip Taylors födelsedag.

Chip Taylor är nog inte särskilt känd för den breda publiken. Och ändå har han skrivit låtar för storheter som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Johnny Cash, Willie Nelson och Emmylou Harris. Bara för att nämna några. Inte nog med det, han är upphovsman till megahits som ”Wild Thing” och ”Angel of the Morning”. På fredag kväll uppträdde han på Tingshuset i Nyland.

-          Jag har ingen aning om vad som gör en megahit, men jag vill inte tänka på sånger på det sättet, säger Chip Taylor när tidningen får en pratstund med honom strax innan konserten.

-          Jag skriver inte för att det ska bli en hit, utan det är bara något som händer, en ton, några rader, som ger mig de där kalla kårarna i hela kroppen, och då måste jag fortsätta att skriva.

Han skriver hela tiden, släpper minst ett album per år, han har hunnit bli 75 år gammal, och han har tappat räkningen på hur många sånger han har skrivit. Men det förflutna betyder ingenting, bedyrar han, det är bara att gå framåt med nya sånger, nya framträdanden.

Han föredrar att uppträda på små ställen – som Tingshuset – där han behöver inget band, låt gå att hans norska ackompanjatör Göran Grini räcker för en hel symfoniorkester, vilken musiker! och där man lätt etablerar kontakt med publiken.

-          Det blir som att spela för en familj, och det blir lättare att ge av sig själv, säger Chip.

Hans konsert på Tingshuset har just precis den intimiteten och närheten som han talar sig så varm för. Det här är inte en kille som fyller Ullevi, det får andra som sjunger hans sånger göra.

Han berättar om sig själv, sin familj, viktiga händelser i sitt liv mellan låtarna, men han kan faktiskt också göra det mitt i en låt, och sedan fortsätta sjunga som om ingenting.

Och det kanske är en del av hemligheten, tänker jag, att hans musik har förmågan att skapa gemenskap, dels givetvis mellan artisten och publiken, men också vidare, att det är större än bara ett konkret framträdande på en given plats.

Låtarna är egentligen ganska enkla, de går ofta i samma tonart, Chip Taylor är kanske inte någon märkvärdig sångare, men han har en fantastisk timing i rösten, och en värme i stämman som trotsar nordisk kyla när som helst på året.

Han bygger upp sina låtar långsamt med små medel, undviker storslagna crescendo utan stannar på en vardaglig nivå som alla kan identifiera sig med. Lyhört skapar han poesi av vardagen på ett trovärdigt sätt, hans texter väjer inte för stora, angelägna frågor utan att ta till stora ord.

En megaartist helt enkelt.

Den mest amerikanske författaren

 

Igår var det Philip Roths födelsedag. Grattis!

Philip Roth räknas som en av de mest inflytelserika amerikanska författarna under 1900-talet. Han har skrivit ett 30-tal romaner, och fått i stort sett alla litterära utmärkelser som går att få: National Book Award, Pulitzer, PEN/Faulkner, MAN Booker, med flera. Utom Nobelpriset, och 85 år fyllda lär han aldrig få det heller.

Han debuterade 1959 med *Farväl, Columbus* 1959 (svensk översättning 1963). Den innehåller en kortroman och fem berättelser, handlingen är förlagd till Roths födelsestad Newark i New Jersey, något som återkommer regelbundet i de flesta av hans senare romaner, och även tematiskt pekar debuten ut den ämnesinriktning som Roths författarskap kom att ägna sig åt.

Det är konflikten som uppstår i konfrontationen mellan den emanciperade invandraren och Den Amerikanska Drömmen. Roth skildrar insiktsfullt och empatiskt men samtidigt kritiskt med en satirisk knorr processen när invandrare, eller rättare sagt deras barn och barnbarn, frigör sig från den tidigare gruppidentiteten och hamnar i individualismens hemlöshet.

Roth är dessutom en radikal författare, och det finns alltid ett tydligt klassperspektiv i hans litterära verk.

Miljön är Newarks judiska kvarter, och det är typiskt för Roths hela författarskap, han utgår från det nära och välbekanta för att skildra något mycket större, genom den judiska gruppens prisma belyser han hela det amerikanska samhället med alla dess motsättningar.

På ett sätt är Philip Roth en mycket judisk författare, och han har alltid varit mycket kontroversiell i det amerikansk-judiska samhället, och anklagats för antisemitism och att vara ”självhatande”, men han är paradoxalt nog också den mest amerikanska författaren, åtminstone under 1900-talet.

Politiken är ständigt närvarande i Roths romaner. Också i de böcker som är mer kända för sina råa sexskildringar, som i genombrottsromanen från 1969 *Portnoys besvär* (på svenska 1974), en bok som väckte mycket ont blod och var bannlyst på många bibliotek i USA, eller *Sabbaths teater* med dess karnevaliska cynism, finns satir över den amerikanska stormaktspatriotismen, och inte minst besvikelsen över hur idealen från New Deal-eran övergavs under efterkrigstiden.

Roth bästa böcker är enligt min mening hans mest explicit politiska, det är den så kallade ”American trilogy”, som sveper genom hela det amerikanska 1900-talets politiska motsättningar. *Gift med en kommunist* skildrar McCarthys häxjakter under 50-talet. *Amerikansk pastoral* tar upp 60-talets sociala oro och politiska kaos som kulminerar i Watergateskandalen.

*Skamfläcken* är min favorit i trilogin. Det är historien om en man som egentligen är afroamerikan men så pass ljushyllt att han framgångsrikt låtsas vara vit och judisk, i en riktigt elegant fanonsk vinkning. Inte ens hans egen familj känner till sanningen. Det slutar, inte helt oväntat, i katastrof, och huvudpersonen Coleman Silk blir pikant nog anklagad för rasism.

Det är en mästerlig skildring av rasismen i USA, nästan i klass med Faulkners bästa. Men också här knyter Roth an till sitt författarskaps dialektiska utgångspunkt i identitetsproblematiken. Coleman Silk skapar sin egen identitet, han tar saken i egna händer som det anstår en sann amerikansk hjälte, en self made man, men resultatet blir inte den utlovade framgången.

För Roth är identiteten inte något fast fixerat, den är föränderlig, och kanske finns det ingen alls. Han inte bara problematiserar identiteten som sådan, han ifrågasätter i förlängningen själva begreppet.

Inte utan en stor aktualitet för oss idag är romanen *Konspirationen mot Amerika*. Det är en kontrafaktisk berättelse om hur flygarhjälten, tillika antisemiten och nazistsympatisören, Charles Lindbergh vinner presidentvalet 1940. Han sluter fred med Nazityskland, och påbörjar en rad diskriminerande åtgärder riktade mot judar.

Här finns inga marscherande stormtrupper, ingen Förintelse som hotar, apokalypsen är någon annanstans och angår inte oss. Här är det demokrati, fred, ordning och reda. Och en smygande känsla av utsatthet och rädsla.

2012 berättade Roth att han ska sluta skriva, och då han inte är någon kverulantisk grafoman ute efter PR utan en författare med integration finns det all anledning att ta hans beslut på allvar.

Hans senaste och tillika sista roman *Nemesis* utkom 2010 och finns nu i svensk översättning. Det är ett värdigt avsked av en stor författare. Vi är än en gång i Newarks judiska kvarter, året är 1944, och en polioepidemi bryter ut. Paniken sprider sig, man letar syndabockar, och i det hårt segregerade samhället pyr etniska motsättningar under ytan.

När huvudfiguren Bucky Cantor, en atletisk ung man som på grund av ett gravt synfel inte får ta värvning och kämpa mot nazismen, drabbas av förlamning kan han inte hantera krocken mellan sin olycka och sina plikt- och mansideal, och försmäktar resten av sitt liv i självvalt elände.

Han är maktlös mot tillfälligheternas spel, det är slumpen, ”det oförutseddas tyranni”, som styr våra liv. Det kan låta deprimerande fatalistiskt, men en alternativ tolkning är möjlig. Etnicitet, könsroller, sociala hierarkier är ingenting annat än konstruktioner som vi råkar hamna i utan egen förtjänst eller förskyllan. En annan värld är möjlig, och det skapar en frihetsdimension.

Philip Roth brukar med gillande citera Kafkas uttalande: ”Meningen med livet är att det tar slut.” Det gäller förmodligen meningen med författarskap också.

Vårdagjämning eller vem kvaddade Mellanöstern

 

Idag är det vårdagjämning. Den har jag aldrig lyckats förstå. 

"Vårdagjämningen inträffar när solskivans centrum passerar gränsen mellan södra och norra himmelshalvan" etc. Någon?

Det är också årsdagen på starten av Irakkriget. 

En parafras på det gamla tjeckoslovakiska skämtet från 1968 om vad ryssarna gör i Tjeckoslovakien, jo de letar efter dem som bjöd in dem: Vad gör amerikanerna i Irak sedan 2003? Jo, de letar efter de massförstörelsevapen som var anledningen till kriget.