Till den kulturella mångfaldens försvar

 

Idag är det ”Internationella modersmålsdagen, instiftad av Unesco 1999 för att främja språklig mångfald”.

För tre år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

En av Operans mest lysande artister

 

sopran

Idag är det Margareta Hallins födelsedag. Hon gick tyvärr bort för drygt ett år sedan.  Uppmärksammar denna stora artist med ett litet reportage om födelsedagsbarnet från 2016.

Tre sångare har förärats en byst på Kungliga Operan i Stockholm: Jussi Björling, Birgit Nilsson och Margareta Hallin. Margareta Hallin anses som en av Operans mest lysande artister under 1900-talet.

Hon har under sin långa karriär gjort bejublade framträdanden på världens största operascener, hon har också turnerat i Sovjet. Hon har mångfaldigt belönad, med bland annat Jussi Björlingstipendiet och Hugo Alvénpriset. Snart kan hon lägga ytterligare ett pris till sin digra samling när hon tar emot Juryns Specialpris för Life Time Achievement vid Kramfors Music Awards-galan.

Sedan många år tillbaka delar Margareta Hallin sin tid mellan Stockholm och Kramfors, och uppträder ofta runt om i våra trakter.

Men det började i Karlskoga för 85 år sedan där Margareta kom till världen. När hon var ett och ett halvt flyttade familjen till Göteborg, och när Margaretas pappa gick bort några år senare flyttade familjen till Stockholm, där det fans fler släktingar.

Trots att pappan försvann tidigt ur hennes liv betydde han mycket för hennes artistiska utveckling.

-          Jag har alltid dansat och sjungit, och pappa var mycket förtjust och uppmuntrade mig, säger Margareta Hallin.

Hon har många fina minnen från sin tidiga barndom, hur hon sjöng Taubevisor ute i Göteborgs skärgård, och när hon såg första gången en opera. Det var Mignon, och Margareta berättar hur hon efter föreställningen på väg hem med familjen gick och surade några steg efter de andra. Hon var så arg att det var slut!

Margareta har enbart gått ut folkskolan, men har i gengäld desto solidare musik- och sångutbildning. Som ung gick hon i dansskola, dansen var en inkörsport till musiken, sedan blev det först Musikaliska akademin, där hon fick en teoretisk musikgrund att stå på, något hon är fortfarande tacksam för, och därefter vid 17-årsålder Operahögskolan.

Hon debuterade redan som elev på Operan i Stockholm 1955 som Rosina i Barberaren i Sevilla.

Sedan dess har hon haft oräkneliga roller i snart sagt varenda opera som någonsin skrivits.

-          Jag hade förmånen att få allsidiga roller, och fastnade aldrig i ett fack, på senare år har jag också kunnat medverka i moderna operor, till skillnad från andra kollegor som bara ville sjunga Verdi, säger Margareta Hallin.

Enligt vissa hade hon kunnat bli lika stor som Birgit Nilsson om hon hade satsat på en internationell karriär. Och visst har hon haft många förfrågningar från operascener runt om i världen. Hon nämner bland annat Salzburg, och planerna på en uppsättning av Aniara i Hamburg.

-          Det hade varit spännande, men jag ville inte lämna familjen här i Sverige, säger Margareta.

Margareta Hallin har också länge verkat framgångsrikt som kompositör, och hennes inriktning har främst varit på att tonsätta poesi. Nils Ferlin, Harry Martinson, Werner Aspenström, Gustaf Fröding och Alf Henrikson finns med på listan, och även Strindbergs dramer. Dessutom har hon satt musik till dikter av Sollefteåpoeten Emil Hagström.

Genom åren har Margareta Hallin också ägnat sig åt måleri, och har haft utställningar ibland annat Kramfors och Stockholm, men med en beklagande suck konstaterar hon att numera hinner hon inte med sin konst.

Närmast planerar hon att åter igen sätta upp programmet om Franz Berwald. Och naturligtvis att delta i Kramfors Music Awards-galan i Bollstabruk.

-          Det är verkligen mycket roligt. Och hedrande.

Ingenting har förändrats, allt är sig likt

 

Depeche Mode
Serhij Zjadan
Övers: Nils Håkanson
2244, 2014

 Ukraina betyder gränsland. Här går skiljelinjen mellan öst och väst, mellan Rom och Bysans. Det har naturligtvis påverkat landets historia, som har klämts mellan motstridiga intressen från olika håll, och så är det än idag. Men hur mycket har egentligen ändrats, alla dramatiska skiften, som faktiskt inkluderar självständighet för första gången någonsin, till trots?

Det är den fråga som Författaren/Berättaren Serhij Zjadan ställer sig i början av romanen, och han dröjer inte med svaret: ingenting har egentligen förändrats, allting är sig likt.

Det är samma korrumperade stat, samma verklighetsfrämmande ledare, samma polisbrutalitet, samma hopplöshet, samma fylla. Det enda som är lite nytt är drogerna. Och det gäng ungdomar med författaren/berättaren si spetsen, som läsaren får följa i några dagar, gör inte så mycket annat än super och knarkar. De heter namn som Doggen Pavlov, Kakao, Turbo-Sasja och Kommunist-Vasja, och de mår ”som en flod som flyter mot sitt eget lopp”. De tror inte på någonting, allra minst någon framtid.

Mellan varven försöker de skaffar pengar till ruset, och råkar då ut för diverse mer eller mindre häpnadsväckande äventyr. De komiska poängerna haglar tätt, men skrattet fastnar hela tiden i halsen, och man riskerar att kvävas.

Romanen är som skriven i ett tillstånd av exploderande delirium, med ett stilistiskt flöde som har en fantastisk febrig energi och en lysande lyhördhet för jargongernas språkliga nyanser och egenartade melodier.

En eloge till översättaren Nils Håkanson för ett verbalt gehör som gränsar till det absoluta.

Slavkvinnornas tredubbla bördor

 

Hedrande att dela födelsedag med Toni Morrison.

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.

Andra världskrigets hjältar och de andra

 

Den 15 februari var det Irena Sendlerowas födelsedag. Hon var den polska kvinnan som räddade många judiska barn undan Förintelsen. En av dessa märkliga personligheter från andra världskrigets svåra tider.

En annan märklig personlighet var den polsk-judiske boxaren Szapsel Rotholz. Jag har skrivit en roman om honom. Den heter "Knockout", och finns att köpa på Bokus eller direkt från mig.

Bokus

Här ett kort utdrag ur romanen, med en viss anknytning till Irena Sendlerowas verksamhet:

Det gällde att hålla ut, tyskarna kunde bara inte fortsätta vinna i all oändlighet, någon gång skulle krigslyckan vända, och ryssen komma.

   Och förr eller senare skulle de västallierade också börja röra på sig. Som sagt, det fanns hopp, i all denna förtvivlan, det enda som krävdes var att överleva. En sån liten detalj.

   

   Jag måste handla snabbt och beslutsamt. Jag tog kontakt med Tadeusz, och vi bestämde att träffas.

   

   Jag smugglade ut mig själv, vilket var en smal sak för mig, och kom utan problem till Tadeusz lägenhet på Zlota 10. Det var visserligen helt nära ghettots gräns, men jag fick gå runt ända från Leszno, en rejäl omväg.

   

   Tadeusz Mankowski var en gammal vän. Precis som hans bror Zdzislaw. Jag minns inte exakt hur jag träffade bröderna första gången, men det måste ha varit på en tävling. De höll ju båda på med idrott, även om ingen av dem var särskilt framgångsrik. De var rejäla arbetargrabbar, med skinn på näsan, lät ingen köra med dem, men var inte heller de som var först att starta ett bråk. De var medlemmar i socialistpartiet, men idrott var mer deras grej än politik. Jag har aldrig, men aldrig, märkt minsta lilla spår av fördomar hos någon av bröderna. Alltid reko, som sagt, bra grabbar, som man brukade säga, såna som man kan stjäla hästar ihop med.

   

   De hälsade hjärtligt på mig, Tadeusz, hans fru Irena och så hans mamma, fru Barbara. Pappan hade gått bort före kriget. De kramade om mig, det märktes att de var glada att se mig.

   

   

   ”Härligt att se dig i ett stycke, gosse”, sa Tadeusz.

 

     ”Alldeles förfärligt, det som tyskarna gör med judarna”, sa fru Barbara, ”men Guds straff når dem förr eller senare, sanna mina ord.”

   

   Irena hämtade te och en bit kaka. Tadeusz tog fram en flaska, och tittade frågande på mig. Jag tackade inte nej, jag var inte mycket för att dricka annars, men nu var en sup precis vad jag behövde. Vi skålade, sedan drack vi te och åt kaka. Så fort vi var klara ställde jag min fråga, rakt på sak, utan omvägar och krusiduller.

   

   ”Kan ni gömma mig och min familj?”

   

   De utväxlade snabbt blickar med varandra, som för att bekräfta att samtalet tog den vändning de hade väntat sig. Jag uppfattade ändå ingen särskild spänning i luften. Tadeusz förde ordet, medan de två kvinnorna satt och nickade bekräftande.

   

   ”Det är ingen liten sak du begär, kamrat. Men det vet du. Precis som vi vet att du inte skulle ha gjort det om du inte hade goda skäl till det. Och vi vet också att du har goda skäl. Vi förstår situationens oerhörda allvar, tro ingenting annat. Det är som mamma sa, det är alldeles förfärligt, det som sker i ghettot. Du är min vän och kamrat, och jag skulle inte kunna se mig själv i spegeln resten av mitt liv om jag inte hjälpte dig. Du är också en stor polsk idrottsman, och för mig som polack och patriot är det en fosterlandsplikt att erbjuda dig skydd. Så enkelt är det. Nu nog med högstämda ord. Har du pengar?”

   

   Han sa allt detta med en sådan naturlig självklarhet, som talade han om vardagliga saker, vilka som helst. Han tittade på mig med en stadig och vänlig blick, också rösten var varm och vänlig, man kunde nästan tro att han försökte uppmuntra mig att göra något lite ovanligt galet och vågat.

   

   Vilket väl var vad vi skulle göra, men det var knappast jag som behövde uppmuntran.

   

   Jag berättade att jag hade pengar, inte särskilt mycket men en del ändå. Tadeusz nickade nöjt.

   

   ”Bra! Det kommer att behövas. Det är svårt nog att få tag på mat. Och allt annat. Med tre personer extra, kommer det att krävas en slant både här och där. I synnerhet som ni inte finns. Och då är det ännu dyrare.”
   

   Det sista sa han nästan vädjande, som ville han be om ursäkt att han tog upp sådana jordiska ting, så opassande vänner emellan. Kanske riktade han sig lika mycket till de två kvinnorna. Hans mamma såg visserligen lugn ut, hon utstrålade värme och omtanke där hon satt vid bordet och drack sitt te, men frun, Irena, såg däremot påtagligt nervös och orolig ut.

   

   Nåja, ingen ska klandra henne för det, det fanns all anledning i världen till oro, vi skulle alla ge oss in i ett livsfarligt företag, och vi var alla utan undantag smärtsamt medvetna om det.

   

   Vi diskuterade igenom alla praktiska detaljer. Tadeusz var väldigt mycket på det klara med vad som skulle göras, han rabblade upp både stort och smått, det verkade nästan som om han redan var förberedd på den här situationen, och att han hade hunnit gå igenom hela planen flera gånger för sig själv i minnet. Han såg riktigt nöjd, ja, nästan lycklig ut.

   

   Fru Barbara bjöd på middag, det smakade ljuvligt, vi tog en sista sup, och sedan gick jag min väg. Tadeusz ville följa mig en bit, men jag avstyrde, tyckte det var säkrast om jag gick själv. Det skulle vara dumt att riskera något så här fem i tolv.

   

   Vi hade bestämt att vi skulle komma över till Mankowskis om två veckor. Jag kan utan att överdriva lugnt säga att det var de två längsta veckorna i mitt liv. Mycket skulle ordnas, vi skulle göra oss av med grejer, packa det som skulle tas med, lämna ett helt liv, helst utan spår, och utan att väcka någon misstänksamhet.

   

   Det praktiska pysslandet fick egentligen tiden att gå fortare. Men all denna väntan och ovisshet!

   

   Maria höll på att fråga mig hela tiden, ”Ska vi ta med det? Tycker du att vi ska lämna det här?” Jag är en tålmodig person, men hennes frågor drev mig till vansinne. Som om det skulle vara så jävla viktigt vad vi tog med oss eller lämnade kvar. Men det var väl hennes osäkerhet och rädsla, och nu efteråt är det inte särskilt svårt att förstå.

   

   Det var en orolig tid i ghettot också, och jag hade det besvärligt på jobbet."

Nytt OS-guld till Kramfors?

 

Dagen till ära en repris:

Skicrosstjärnan Sandra Näslund kan ta OS-guld. Det väckte kalenderbitaren i Allehandas förre kulturredaktör Lars Landström. Hur många OS-guld har tagits av Kramforsbor?

Så kulturnisse han är kan Lasse sin idrottshistoria på sina fem fingrar.

Och då konstaterar han att Anna Olsson – som då hette Dahlberg – tog guld i damernas sprintstafett i Turin 2006 tillsammans med Lina Andersson.

Sedan beror det förstås på hur man betraktar kommunsammanslagningen, Kramfors kommun som den ser ut idag bildades först genom kommunreformen 1971 och senare införlivandet av Bjärtrå, Noraström, Nordingrå, Ullånger och Ytterlännäs och en del ur Boteå kommun (Styrnäs församling) 1974.

Men utgår vi ifrån dagens kommungränser kan Kramfors ståta med ytterligare två OS-guld.

1936 vann skidkungen Elis Wiklund, tävlandes för Salsåker-Ullångers IF, femmilen i Garmisch-Partenkirchen. Den stora obesvarade frågan är fortfarande om han fick skaka hand med Hitler.

Elis var också beviset att idrott och kultur går alldeles utmärkt ihop. Han var en icke oäven dragspelare, och spelade in en skiva med dragspelsmästaren Gösta Westerlund.

Arne Åhman från Nordingrå tog guld i London-OS 1948 i tresteg. Han nådde 15, 40 i första hoppet – nytt svenskt rekord – och skrönan har det till att ansatsbanan var i bedrövligt skick, vilket gynnade dem som hoppade först. Startordningen bestämdes alfabetiskt, och Åhman, här som Ahman, fick inleda tävlingen.

Tre guld är verkligen inte illa. Det skulle vara spännande att få veta hur många OS-guld vi har sammanlagt i hela Ångermanland. Och i respektive kommun förstås.

Berättelser om oinskränkt makt

En rysk författare som för den avantgardistiska traditionen vidare är den kontroversielle Vladimir Sorokin. Hans senaste roman "Is" (Norstedts; övers. Ben Hellman) berättar historien om en märklig sekt i Moskva som kidnappar blonda och blåögda och slår dem i bröstet med en mycket speciell isslägga för att se om "deras hjärta börjar tala". 

De som överlever upptas i brödraskapet som ser sig själva som de enda levande medan resten är levande lik. Vi får följa sektens historia bakåt i tiden och sedan fram till vår tid i det postkommunistiska Ryssland. Vi färdas genom en brutal och hänsynslös värld, där "de levande" skyr inga som helst medel för att förverkliga sina apokalyptiska mål.

Det här är naturligtvis en bild av modern rysk historia, fantastiskt återgiven. Men det är lika mycket en berättelse om makt, som härskar oinskränkt över människorna genom olika skepnader, politiska och ekonomiska.

Sorokins berättarstil skulle jag vilja kalla för "accelererande" - han börjar försiktigt, mycket knapphändigt, som liknar mest enkla scenanvisningar, för att alltmer ta fart med fantasi och fabuleringsförmåga, med mycket humor och fantastiska dialoger.

Snöstormen

Vladimir Sorokin

Övers: Ben Hellman

Norstedts, 2013

Vladimir Sorokins tidigare romaner är mörka dystopier som med mäktig fantasikraft tecknar en ytterst kritisk bild av tillståndet i Ryssland, och den riktning i vilken jättelandet i öster rör sig. Också den senaste romanen ”Snöstormen” är en dyster framtidsvision, någon gång efter Stalintiden och den ”Röda oredan”, som utspelar sig på en landsbygd som bortsett från en del tekniska finesser och underliga varelser, påminner en hel del om tsartiden. 

Och givetvis om dagens Ryssland.

Romaner saknar inte klassiska referenser, huvudpersonen doktor Garin är en avlägsen släkting till Tjechov, och handlingen är till stor del en parafras på den sene Tolstoys berättelse ”Ivan Iljitjs död”.

Symboliken är tydlig, för att inte säga övertydlig. Snöstormen som det eviga Ryssland, doktor Garin är världsförbättraren som nästan går under i en för honom egentligen främmande miljö, det tröga men trägna ryska folket står kusken Harkel för. Hoten kommer från avlägsna länder. Räddningen är kineserna, medan deras centralasiatiska grannar spelar en mer tveksam roll.

Samtidigt saknar ”Snöstormen” de tidigare romanernas fantasifulla groteskerier. Här är Sorokins påhitt utan skärpa, och vad som är än värre, utan klar avsikt. De belyser föga, och avslöjar ingenting.

Det är enahanda, tamt och tämligen poänglöst.

Ett olycksfall i arbetet.