Bloggtoppen

Blogg listad på Bloggtoppen.se

måndag 22 november 2021

Möten i Levanten

 

Idag är det Libanons nationaldag. Landet ligger i den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten. Om det området kom det för några år sedan en intressant bok.



Levanten. Mellanöstern utan gränser
Tomas Andersson & Stefan Foconi
Dialogos

Mellanöstern är kanske det område i världen från vilket det rapporteras flitigast. En bok till om regionen kan därför tyckas vara ett vanskligt företag. Men helt oförskräckt har Tomas Andersson och Stefan Foconi föresatt sig att tränga in bakom rubrikernas braskande verklighet, att demaskera stereotyper, att slå sönder fördomar och förutfattade meningar.

Boken har fokus på den del av Mellanöstern som traditionellt kallas för Levanten, och är det område kring östra Medelhavet där numera länderna Syrien, Palestina, Israel, Libanon och Jordanien ligger. 

Reseskildringar kombineras med intervjuer. Här finns förtjänstfulla historiska tillbakablickar som ger en utmärkt bakgrund till de många konflikterna i regionen – dessutom bjuder författarna på en och annan kul kuriositet, som till exempel när kameler blev ”ökenskepp”.

Dessutom ger de historiska redogörelserna ett bra tidsperspektiv, och belyser högst åskådligt historiens föränderlighet. Saker och ting har inte alltid varit som de är nu, och det finns ingen anledning att tro att de förblir så heller.

Men framför allt bygger boken på möten med människor. Andersson och Foconi är vittberesta i regionens länder, de verkar ha en unik förmåga att lära känna nya människor, och deras nätverk i Mellanösterns länder är häpnadsväckande stort.

Människorna är inte bara många, de är också olika, i ålder, nationalitet, yrke, religion, socialt status, och så vidare. Men inte desto mindre kan man invända att det finns en uppenbar slagsida åt de välutbildade, de välbärgade, de som det är lätt att hitta gemensamma referensramar med, de som är ”som oss”.

Det är möjligt att det är oundvikligt, men det hindrar inte att författarna lyckas förmedla en mer komplex och nyanserad, och delvis ny, bild av Mellanöstern.

Konflikterna är varken obegripliga eller olösliga. De flesta människor i Levantens länder är inga religiösa fanatiker, deras drömmar skiljer sig inte nämnvärt från andra människors på annat håll i världen. Religionen är mest en viktig identitetsmarkör i ett klan- och klientsystem där det råder en avsaknad av en fungerande statsapparat. (Tänk på det nästa gång ni klagar på byråkratin i Sverige.)

Mellanösterns konflikter handlar om politik och pengar, och kan inte så sällan återföras på tydliga klasskonflikter, inte minst i Libanon och Syrien. Vattentillgångens betydelse framgår i flera av intervjuerna. Många kvinnor får komma till tals och trots det uppenbara förtryck som finns är de inga viljelösa offer.

Och Irakinvasionens förödande konsekvenser för hela regionen framstår i skrämmande tragisk relief.
Palestina-Israelkonflikten får en relativt undanskymd plats i boken, men är förstås omöjlig att förbigå. Andersson och Foconi döljer inte var de har sina sympatier, ”Israels apartheidliknande system är så dumt att det är svårt att ta till sig”, men låter givetvis alla sidor ge sin syn på saken, och det är lika skrämmande som sorgligt vilken total oförmåga det finns att ens på minsta lilla vis förstå den andra sidan.

I stark kontrast är det mest tilltalande med boken just författarnas respekt för både sina samtalspartner och läsare – trots klara sympatier och tydliga ställningstagande. Det är som en vacker mosaik i en bysantisk kyrka med starka färger och distinkta mönster som berättar en lång och komplicerad historia.

Några smärre saker som jag har retat mig på är dels användning av ”före och efter Kristus” istället för att vara konsekventa med ”vår tideräkning”. Dels undrar jag vad är semitiska folk för någonting? Det finns förvisso folkgrupper som talar semitiska språk (liksom germanska, slaviska och så vidare), men semiter är ingenting annat än missförstånd av 1800-talets rasbiologi.

Det är småsaker dock. Levanten är en bok som kan varmt rekommenderas. Den uppfyller på ett välskrivet och kunnigt sätt författarnas ambition att resor ska leda till att man återvänder hem förändrad och förundrad, rikare på erfarenheter och fattigare på illusioner.

Mossigt till både form och innehåll

 



Idag är det André Gides födelsedag.

Den omoraliske
André Gide
Övers: Harald Heyman
Brombergs, 2011

André Gides ”Den omoraliske” ingår i Brombergs serie Nobelklassiker, med Horace Engdahl som huvudredaktör. Gide fick Nobelpriset i litteratur 1947, han räknas som existentialismens föregångare, och har inspirerat författare som Albert Camus och Jean-Paul Sartre.

”Den omoraliske” är en roman om frigörelse från samhällets (borgerliga) normer och värderingar, något som tycks ske mycket lättare utanför hemlandets trygga gränser. Större delen av handlingen utspelar sig i Nordafrika och Italien, och det är tydligt att synfältet vidgas och blicken skärps när småpojkar som man beundrar är unga araber, i synnerhet om dessa är fattiga.

Det är svårt att tro att dagens läsare uppfattar den intellektuella stofilens inre resa som särskilt frigörande. Tvärtom är han stolta proklamationer till trots mycket fast i småborgerliga konventioner och tänkesätt.



I nyutgåvan har översättaren valt att behålla ursprungstextens något omständliga och ålderdomliga stil, förmodligen i syfte att ge uttryck för autenticitet. Nu blir det istället att romanen är till formen tämligen mossig. Och dessvärre lika mycket till innehållet.

söndag 21 november 2021

Romaner och berättelser

 















Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren.

De återsåg aldrig sina föräldrar

 


Den 21 november 1938 beslutade det brittiska parlamentet att ta emot judiska flyktingbarn och att ge de under 17 år uppehållstillstånd.

Aktionen kallas allmänt för Kindertransport.

Barnen kom från Tyskland, Österrike, Tjeckoslovakien, Polen och Fria staden Danzig. Den första Kindertransport som kom till England, den 2 december 1938, bestod av 196 barn från ett judiskt barnhem som hade bränts ned av nazister under Kristallnatten. Omkring 10  000 judiska barn kom till England mellan december 1938 och september 1939 och placerades i fosterfamiljer.

De flesta av dess barn återsåg aldrig sina föräldrar.

Även länder som Holland, Belgien, Frankrike, Danmark och Norge (innan de ockuperades av Tyskland) samt USA och Sverige tog emot judiska flyktingbarn.

Omkring 500 judiska barn kom med Kindertransport till Sverige. Barntransporterna till Sverige tilläts först efter att företrädare för Mosaiska församlingen i Stockholm uppvaktat utrikesminister Sandler och socialstyrelsen och lyckats få dem att tillåta ett undantag från den restriktiva flyktingpolitiken, en särskild flyktingkvot tysk-judiska barn i åldrarna 3 till 15 år.

De svenska myndigheterna gick med på att utverka en kvot under förutsättning att barnen endast fick tillfälligt uppehållstillstånd i upp till två år med möjlighet till förlängning, under förutsättning att föräldrarna inte kom till Sverige.

Det hände vid flera tillfällen att föräldrar till barn som kommit genom kvoten fick sina ansökningar om uppehållstillstånd till Sverige avslagna med hänvisning till dessa villkor.


lördag 20 november 2021

En inte så dum dystopi

 



Dumhet
Eiríkur Örn Norðdahl
Övers: John Swedenmark
Ramus.

”Dumhet” är en isländsk dystopi om ett samhälle där allt och alla är ständigt digitalt bevakade, och där ingen är det minsta intresserad av andra. Allt är synligt och ingen bryr sig. Utom möjligen polisen.

Det är också ett samhälle som är extremt individualistiskt, och där allt tycks totalt strömlinjeformat. Människorna är som klonade. Ett författarpar skriver helt oberoende av varandra exakt samma roman! Till och med titeln är samma.

Om det låter dumt beror det förmodligen på att det ligger så nära verkligheten. Vår egen verklighet.

Det är en kompakt värld, men också den visar upp sprickor. Korta strömavbrott är mest bara irriterande. Och så kommer det ett längre avbrott. Men lugn, bara lugn, strömmen kommer tillbaka.

Fast blotta tanken vad som skulle kunna tänka kan få en att vilja sluta tänka alls. Så dumt är det.

Vi är inte där än, men risken att det ska snart bli verklighet måste ändå betraktas som högst påtaglig.



Eiríkur Örn Norðdahl har skrivit en klart läsvärd skröna med bra driv i språket, en vildsint fantasi och anarkistisk humor.


En stor turkisk diktare

 



Idag är det Nazim Hikmets födelsedag. (Hans födelse registrerades först den 15 januari 1902, vilket ofta felaktigt uppges som hans födelsedatum.)

Han var en stor turkisk poet, som än idag inte har fått sin rättmätiga plats i Turkiet.

Det finns mer på läsa om honom på världslitteratur.se:  http://varldslitteratur.se/person/nazim-hikmet

Här en dikt av Nazim Hikmet:

"Om jag var ett platanträd - skulle jag vila i dess skugga
om jag var bok
skulle jag läsa, utan att bli uttråkad, en sömnlös natt
penna ville jag inte vara, ens mellan mina
egna fingrar
om jag var dörr
skulle jag öppna för de goda och stänga för de onda
om jag var fönster, ett stort öppet fönster, utan gardiner
skulle jag föra in staden i mitt rum
om jag var ett ord
skulle jag ropa efter det vackra, det rättvisa, det sanna
om jag var ord
skulle jag stilla förklara min kärlek."


fredag 19 november 2021

Mycket mer än bara Mehr


Idag är det Hjalmar Mehrs födelsedag.



Stockholmskärlek. En bok om Hjalmar Mehr
Björn Elmbrant
Atlas, 2010


Regeringens förslag om Förbifart Stockholm har väckt en livlig debatt. Miljöfrågor och regionalpolitik diskuteras upprört och högljutt. De här frågorna är allt annat än nya. Stockholmsregionens ställning, resursfördelningen mellan huvudstaden och resten av landet, modernisering och dess konsekvenser, är sådant som har stötts och blötts många gånger förut. Inte minst under åren direkt efter kriget var det högaktuellt.

Efterkrigstidens ekonomiska jätteboom förde med sig en stor inflyttning till storstadsregionerna i allmänhet, och Stockholm i synnerhet. Mellankrigstidens bostadsbrist förvärrades än mer. Dessutom var stora delar av bostadsbeståndet omodernt, många bodde trångt och under undermåliga sanitära förhållanden.

Samtidigt skedde en explosionsartad utveckling av bilismen som ställde helt nya krav på utbyggnad av vägnätet och kollektivtrafiken, framför allt tunnelbanan. Det krävdes djärva beslut för att åstadkomma genomgripande åtgärder som skulle förvandla Stockholm till en fungerande och modern storstad.

Och det är precis vad som händer. City jämnas med marken, Stockholm expanderar utåt med miljonprogrammet och mängder av nya förorter växer fram, tunnelbanan byggs ut i stor skala.

Ingen har fått förkroppsliga denna politik – på gott och ont – mer än Hjalmar Mehr. Under 30 år dominerade han Stockholmspolitiken, och var en både aktad och fruktad politiker känd i hela landet, inte sällan mycket kontroversiell.

Nu äntligen har denna färgstarka personlighet fått sin biografi skriven, av den politiska biografins svenske mästare journalisten Björn Elmbrant. Boken är en mycket lyckad kombination av politisk thriller och grekiskt ödesdrama som speglar efterkrigstidens svenska politik, inte minst 30 år av socialdemokratisk politik.



Mehr är synnerligen tacksam som biografiobjekt, inte enbart genom sin ställning och gärning, utan även genom sin bakgrund. Hans föräldrar var judiska flyktingar från tsarförtryckets Ryssland, hans far var bekant med Lenin och gammal skolkamrat med Bucharin.

Ränderna gick aldrig ur, Hjalmar Mehr definierade sig själv alltid som socialist och marxist, och behöll en klockarkärlek till sina föräldrars forna fosterland. Så kommunalpolitiker han var agerade han också som informell budbärare mellan den svenska regeringen och andra västmakter och den sovjetiska ledningen.

En viktig länk i de informella kontakterna var den ryske författaren Ilja Ehrenburg – han som myntade uttrycket ”töväder” – som under många år hade ett kärleksförhållande med Mehrs fru Liselotte.

Hjalmar Mehr har ofta framställts av den från 60-talet framväxande miljörörelsen och delar av vänstern som ”stadsvandal”, den som var ansvarig för rivningsraseriet, något som kulminerade med almstriden, en händelse som Mehr har fått bära hundhuvud för.

Elmbrant lägger ner mycket krut på att förklara och försvara sin hjälte, med blandat resultat.

Tunnelbanan har byggts ut, det har gjorts en del andra ansatser också inom kollektivtrafiken, men mycket återstår fortfarande att göra. Problemen med bilismen har knappast lösts. Visst har delar av centrum levt upp, där finns numera en storstadspuls och en kosmopolitisk atmosfär som saknades så sent som på 70-talet.

Men det bor knappt några människor i city, och kontorisering och kommersialisering är ett problem. Moderniseringen av bostadsbeståndet var självklart av godo, men segregeringen har ökat, och förorterna blev aldrig de levande samhällen som det var tänkt, utan sovstäder, dit mycket av de sociala problemen har koncentrerats.

Det är tydligt att den socialdemokratiska oheliga alliansen mellan arbetarrörelsens ”kommunsocialism” och privatkapitalets vinstintressen har haft blandade framgångar. För att på senare år alltmer gå helt i baklås.

Om detta har Björn Elmbrant skrivit en mycket värdefull bok. Det är en levande skildring av viktiga samhällsskeenden, detaljrikt, sammanhängande, och med ett välgörande vardagsnära perspektiv.