Exempellös opportunism och feghet

 

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

För full hals

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 
Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”.

Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

Konsten blommar i Nordingrå – fullbokat när Ateljé Orsta fyller 15 år: "Har en kölista"

 

Sommarutställningar i Ateljé Orsta har blivit något av en institution inte bara i Nordingrå utan i hela Ångermanland. Sedan 2006 har det bjudits på fin konst i Carin Hedlunds lilla galleri. Också i år kan man ta del av en härlig blandning av olika stilar och tekniker under sex sommarveckor.

- Första veckan har gått över förväntan, många besökare, och dessutom en hel del nyfikna fotvandrare som stannar till, två av dem har faktiskt köpt var sin tavla, säger Carin Hedlund.

Numera finns det tre utställningslokaler, Stallet, Vebon och Loftet. Varje lördag byter man utställare. Det betyder att under de sex sommarveckorna kan man beskåda verk av inte mindre än 18 konstnärer. Nästan i alla fall, det blir ”bara” 17, eftersom en konstnär ställer ut två gånger, nämligen Carin Hedlund själv.

Det blir en imponerande bredd, liksom föregående år, givetvis med undantag för förra året. Måleri i olika tekniker, akryl, olja, akvarell, teckning, collage, textilkonst, foto, och så alla möjliga blandtekniker förstås.

/../

Hela programmet hittar ni på: Aktuellt | Ateljé Orsta (ateljeorsta.se)

Läs hela texten i Allehanda.se

Romaner och berättelser

 

Finns att köpa på Bokus och Adlibris, i den fysiska bokhandeln eller direkt från författaren

Nya och gamla Norrland

Igår sommarpratade Mats Jonsson i radion.( Ett mycket fint program, lyssna gärna om ni har missat.) Han nämnde flera gånger sin serieroman "Nya Norrland". För er som inte har hunnit läsa än, och för er som kanske behöver en påminnelse, kommer här en recension av boken:

Nya Norrland
Mats Jonsson
Galago

Redan i Prologen kan man gissa sig till vart berättelsen är på väg. Elisabet och Rune Jonsson flyttar från Stockholm till Bollstabruk. Här finns det fabriker, allt är modernt, det byggs mycket, nya skolor, en helt ny flygplats har precis invigts, det bor många familjer i trakten. Här vill de att deras son Mats ska få växa upp.

Sedan berättar Mats om skyltsöndagen i Bollsta 1984 – tala om symboliskt årtal förresten! – med många människor som går tipspromenad i massor av butiker, och det bjuds på mängder av olika aktiviteter för alla åldrar.

Mycket vatten har flutit i Bollstaån sedan dess, och när Mats Jonsson återvänder till hembygden 30 år senare ser det en aning annorlunda ut. Eller rättare sagt, det ser mycket, mycket annorlunda ut.

Befolkningen har minskat kraftigt, det är framför allt äldre som bor kvar, det mesta av både offentlig och kommersiell service är borta.

Det är bara sågen som finns kvar. Och det är inte så bara. Det är Sverige största sågverk, ett av de största i världen rent av, ett rationellt underverk, hårt automatiserad, med bara 11o anställda, en veritabel vinstmaskin med en miljard i årlig omsättning.

Nyligen investerade ägaren SCA en halv miljard i anläggningen. Som Mats skriver och ritar: ”Bollstabruk är en maskin som äter träd och skiter pengar. Och så några insignifikanta ruckel runtomkring.”

Hur förhåller sig detta förfallna industrilandskap med ett synnerligen lukrativt företag till de hippa stadsdelarna kring Telefonplan i Stockholm där gamla industrilokaler har omvandlats till svindyra bostadsrätter för framgångsrik – med betoning på rik – medelklass, och där Mats Jonsson med fru och dotter bor numera?

Eller uttryckt på ett annat sätt: Var uppstår Sveriges välstånd? Och vart tar det vägen?

”Nya Norrland” är en vindlande resa i serieform genom dagens Sverige. Geografiskt pendlar färden mellan Ådalen och Stockholm, tematiskt mellan ekonomi och regionalpolitik och författarens eget förhållande till sin egen livssituation i allmänhet, hans flytt, för att inte säga flykt, från Bollsta och tillvaron idag i huvudstaden i synnerhet.

De olika spåren följs nära åt, ofta går de in i varandra, föga förvånande, de hör intimt ihop.

En överraskande stor del av romanen utspelar sig i Stockholm. Läsaren får göra bekantskap med en bisarr hipstervärld, där människor bor i bostadsområden med olika ”koncept”, som att bygga en pool, som (nästan) ingen visserligen använder men som höjer värdet på bostadsrätten. Priserna är förstås fullständigt astronomiska, en lägenhet är långt ifrån bara en plats att bo, utan lika mycket, och ibland mer, ett investeringsobjekt.

Lite, eller kanske ganska mycket, bittert konstaterar Mats att den, och snart den enda, folkrörelsen i storstaden är bostadsrättsföreningar.

Det finns ingen kommunal skola i närheten, och det är fullt på alla BB-avdelningar i Stockholm när Mats dotter ska komma till världen. Privatiseringsvansinnet skenar iväg, och här, om inte annat, blir klyschan om ”staten och kapitalet” till brutal verklighet.

Kapitalets ständiga strävan efter vinstmaximering späs på av politiken när offentlig konsumtion minska allt mer medan den privata ökar. Resultatet blir koncentration av ekonomisk makt till storstäder, dit allt fler flyttar, medan resten av landet töms på människor och resurser.

Lyckligtvis finns det motkrafter. Under sina många resor till Ådalen för att samla material till sin bok upptäcker Mats för första gången sedan han lämnade hembygden att bakom förtvivlan och förfallet finns det liv. Människor sätter sig till motvärn, de gör motstånd. De åstadkommer saker, förbättrar och gör finare. Det är kanske inte mycket att yvas över – för den utomstående - men för dem på plats betyder det oerhört mycket.

Det kanske betyder långt mer än alla välmenande förslag om lokal återbäring och olika utjämningssystem.

Och det kanske finns mer hopp än man tror. Mats skickar ut en enkät till flera hundra utflyttade i olika åldrar, och svaren antyder fascinerande möjligheter. Av de unga är det förvisso få, som till skillnad från de äldre, anser sig ha varit tvungna att flytta, men, och också där skiljer de sig radikalt från de som flyttade drog söderut tidigare, ganska många, över hälften kan tänka sig att flytta tillbaka!

Men då gäller det att skapa de rätta förutsättningarna för hemvändarna. Till exempel en digital infrastruktur…

En annan positiv sak som Mats Jonsson tar upp är invandringen. Kramfors kommun har haft en relativt stor mottagning av asylsökande, och även om många av dem drar vidare, väljer ändå några att slå ner sina nya bopålar här i Ådalen. Som ju alltid varit inflyttningsbygder.

Den som motsätter sig den utvecklingen saknar nog både hjärna och hjärta.

Det finns kanske trots allt en framtid för Norrland, både det nya och det gamla.

Efterkrigstidens främste poet på jiddisch

 

Idag är det Abraham Sutzkevers födelsedag, en poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes den 15 juli 1913 i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.

Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.

Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning.

Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.

Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.

Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.

Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.

Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.

Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.

Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.

Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.

Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.

Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är okomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.

När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.

En bortglömd Singer

Idag är det Isaac Bashevis Singers födelsedag. Han var en stor författare och fick välförtjänt Nobelpriset. Han hade också en storebror som var författare, och är översatt till svenska.

Men hur många vet att han också hade en syster, som även hon var författare?

Jiddischlitteraturens klarast lysande stjärna, Nobelpristagaren Isaac Bashevis Singer, har ofta framhållit sin storebror Israel Joshua som ett viktigt personligt föredöme och litterär inspirationskälla. Under framför allt 30-talet var Israel Joshua Singer en uppburen författare och publicist och ansågs som en av de främsta inom jiddischlitteraturen, som ju var mycket vital under den perioden, inte minst i Polen.

Hans mest kända verk romanen ”Bröderna Aschkenazi” är översatt till svenska i en översättning 1937 från engelskan men numera antagligen läst av mycket få. Vore det inte för Isaac Bashevis varma ord skulle Israel Joshua vara helt bortglömd idag, men tack vare sin framgångsrika lillebrors devota hyllningar lever Israel Joshuas minne kvar, också i litteraturens annaler.

Betydligt mindre känd är deras syster Esther som också var författare. Hon behandlades betydligt mer styvbroderligt av sin sedermera berömde lillebror Isaac, och kanske även ännu mer av Israel Joshua, länge hennes favoritsyskon. (Det fanns ytterligare en bror, Moishe, den yngsta av dem, han blev rabbin, och dog under oklara omständigheter – hunger, sjukdom, umbäranden? – i slutet av andra världskriget någonstans i Sovjetunionen, deras mor var med honom. Två flickor dog dessutom i späd ålder i scharlakansfeber.)

I Jewish Daily Forward (Forverts) från juni 1965 berömmer visserligen Isaac Bashevis sin syster som ganska begåvad och konstaterar att några av hennes böcker är inte alls illa, i ett annat sammanhang går han så långt som att utnämna henne till den bästa kvinnliga jiddischförfattaren. Men faktum är att Esther Kreitman, som hon hette som gift, recenserade aldrig i Forward, den ledande judiska tidningen i USA, och efter kriget ett viktigt forum för jiddischkulturen, trots att bägge hennes bröder var tidningens medarbetare.

I sina självbiografiska skrifter nämner Isaac Bashevis ingenting om Esthers litterära verksamhet, bara hennes spirituella brev. Det är för övrigt ett klassiskt sätt att förminska kvinnliga författare såsom duktiga på förment kvinnliga litterära genrer som brev- och dagboksrivande.

Bashevis som var författare ut i fingerspetsarna använde allt som kom i hans väg som litterärt stoff, systern var inget undantag. Hon anses allmänt vara förebilden för huvudpersonen i novellen ”Yentl” (filmatiserad av och med Barbara Streisand), där hon ändå framställs i ett positivt ljus. Det är möjligt att Esther har stått modell åt fler kvinnliga Singerfigurer.

Hon förekommer också, avgjort mindre positivt, hos storebror Singer i hans roman ”Di mishpokhe Karnovski” (”Familjen Karnovski”) i egenskap av en patetisk ungmö utan verklighetskontakt som kompenserar för sin ensamhet med läsning av romantiska berättelser vars hjältinnor hon identifierar sig totalt med.

Det är ganska naturligt att Isaac Bashevis såg upp till den nio år äldre brodern, i synnerhet som denne tidigt visade vägen till en litterär karriär. Det är svårare att förstå Nobelpristagarens beundran för Israel Joshua som författare senare i livet, och hans ständiga behov av att framhålla brodern som litterär förebild.

De två spelar i helt olika divisioner. Om Isaac Bashevis är den store berättaren, kanske en av de största någonsin, med ett stort litterärt register med både bredd och djup, har inte Israel Joshuas böcker stått sig inför tidens tand. Han är en högst medioker författare, förutsägbar och med grova verktyg, hans personer är fyrkantigt tillyxade, text transporteras och handlingen är inte alltid helt trovärdig. Hans styrka ligger i gestaltningen av konkreta historiska skeenden, som i ”Bröderna Aschkenazi” som skildrar de drastiska förändringar som det judiska samhället i Östeuropa genomgår under 1900-talet, eller i ”Familjen Karnovski” som berättar om den tyska judenhetens tragiska öden.

Om Isaac Bashevis är den känslige konstnären är Israel Joshua en ordinär hantverkare.

Israel Joshua står sig också slätt mot sin storasyster, hon må ha varit mobbad, nonchalerad och förminskad av sina bröder, hennes litterära arv har ett bestående värde, och även om hon fortfarande är ganska okänd för den breda läsande allmänheten har hon inte desto mindre fått lite av en renässans de senaste decennierna.

Hinde Esther, som var hennes fulla namn, var äldsta barnet till ett omaka par. Fadern var chassidisk skriftlärd, en bortkommen och ganska världsfrånvänd person, synnerligen opraktisk och med ständiga problem att försörja sin familj.

Modern, Basheve (Isaac la sig till med hennes namn som sitt andra) kom från en prominent rabbinsläkt, hon hade fått möjlighet att utbilda sig, något som var högst ovanligt bland religiösa judar, hon var intelligent och den som trots klen hälsa såg till att familjen klarade vardagens vedermödor.

Äktenskapet var olyckligt, något som fadern, reb Pinkhas Mendl, skyllde på hennes bildning. Att låta kvinnor utbilda sig ledde bara till olycka, det var ett misstag han var fast besluten att inte upprepa med sin egen dotter.

Esther var ett efterlängtat barn, efter tre var äktenskapet fortfarande barnlöst och oron började sprida sig i familjen. Men det barn de längtade efter skulle förstås vara en son, och besvikelsen var enorm när det blev en flicka.

Modern vägrade att ta hand om henne, och hon lämnades bort till en amma, en fattig kvinna med många egna barn, familjen var så trångbodd att lilla Esthers vagga fick bara plats under bordet. Där tillbringade hon sina första tre år. Modern kom då och då för att titta på dottern men hon undvek helt alla former av kroppskontakt.

Hela sin uppväxt upplevde sig Esther åsidosatt och orättvist behandlad, hennes bröder, framför allt Israel Joshua, favoriserades, medan hon utnyttjades som gratis hemhjälp.

Vid något tillfälle när fadern utmålade fantastiska framtidsutsikter för sin förstfödde son dristade sig Esther att fråga vad det skulle bli av henne, svaret kom direkt och utan minsta tvekan: ingenting, så klart!

Hon läser, oftast i hemlighet för fadern, allt hon kommer över, religiösa skrifter, en rysk grammatik, politiska pamfletter och romaner. Böcker fanns det gott om hemma, också modern litteratur, då modern tillbringade den mesta av sin tid med läsning.

Familjen flyttade från ort till ort, Bilgoraj, Radzymin, Leoncin, småstäder med stor judisk befolkning, för att så småningom hamna i de judiska fattigkvarteren i Warszawa.

21 år gammal går hon med på att gifta sig med Abraham Kreitman, en diamantslipare som bodde i Antwerpen, dit han flyttat för att undvika värnplikten i Ryssland.

Giftermålet var en uppenbar flykt från hennes olyckliga liv, men hon upptäckte snart nog att hon hade hamnat ur askan i elden. Abraham Kreitman var och förblev en främling för henne, och dessutom visade han sig lika oförmögen att dra försorg om sin familj och hantera livets motgångar som någonsin hennes far.

Sonen Maurice Carr, som blev sin mors redaktör och översättare, kallade en gång sig själv med en drabbande klarsyn för ”ett olyckligt resultat av en olycklig förening”.

Ett liv som verkligen inte var någon solskenshistoria, men som det anstår en sann författare använde Esther Kreitman sitt olyckliga liv som stoff av vilket hon skapade litteratur.

Hon började skriva mycket tidigt, det var något som hon ”alltid” hade gjort. På väg till sitt bröllop, på tåget, visade hon sina litterära alster för sin mor, som tvingade henne att riva sönder alla pappersarken och slänga ut genom fönstret, men den långsökta förklaringen att de ryska gränsvakterna kunde misstänka det för subversiv propaganda.

Sanningen var snarare att det inte anstod en anständig flicka från en from familj att ägna sig åt dylika syndiga sysslor som skrivande.

Esther Kreitman fortsatte dock att synda. Klen hälsa, både fysisk och psykisk, och den ständiga kampen för att klara vardagens krav, tog mycket av hennes tid i anspråk. Hennes litterära kvarlåtenskap är relativt liten, två romaner och en novellsamling.

Dessutom har hon översatt till jiddisch Dickens ”A Christmas Carol” och George Bernhard Shaws ”Intelligent Woman´s Guide to Socialism and Capitalism”.

Som Esther Kreitmans främsta verk räknas romanen ”Der Sheydim-Tants” (”Demonernas dans”), som i engelsk översättning har fått titeln ”Deborah”.

Den drastiska ändringen av titeln beror förmodligen på en strävan att förskjuta fokus från en förlorad värld till ett individuellt öde – låt gå i ett socialt sammanhang. Romanen publicerades ursprungligen 1936 i Warszawa och den engelska översättningen kom tio år senare i London, med Förintelsen emellan.

Det är en familjekrönika med ett myllrande persongalleri som domineras av den unga Deboras väg från flicka till kvinna. På så sätt är det även en utvecklingsroman. Boken visar tydliga influenser från östjudisk berättartradition, rysk episk roman och polsk romantik, och det är inte svårt att se ett konstnärligt släktskap med båda brödernas litterära skapande.

Det är inte desto mindre ett originellt verk i sin egen rätt. Romanen berättas i tredje person med en allvetande berättare, ett säkert grepp för att kunna ge författare en större frihet och på samma gång kunna distansera sig från händelseförloppet och dess huvudpersoner, samtidigt som det skänker berättelsen ett mått av objektivitet och trovärdighet.

Läsaren får följa Deborah och hennes familj från shtetln till den något större staden och sedermera metropolen Warszawa. Det är en begränsad värld, hierarkisk, trångsynt, vidskeplig och fördomsfull, befolkad av Luftmenschen som slösar bort livet med fruktlösa studier av de religiösa urkunderna och meningslösa diskussioner om obegripliga hårklyverier.

Kreitman ger en synnerligen ironisk skildring av en sådan Talmuddiskussion, humoristisk men inte utan en vass udd. Hennes personteckningar är överlag mycket träffsäkra och hon har en skarp blick för människornas svagheter utan att förfalla till cynism. Krass realism kryddas med krass humor.

Romanens värld är männens värld. Kvinnor förminskas, berövas allt mänskligt värde och reduceras till barnaföderskor och hushållshjälp. Deborah kämpar förtvivlat för att undfly sitt öde, hon söker sin tillflykt i dagdrömmar och litteraturläsning där hon skapar egna inre världar.

I Warszawa möter hon en annan sorts judar än shtetlns inskränkta chassidim, här i storstaden finns det judar som är orakade och klär sig modernt, en del helgar inte ens sabbaten. Det är en öppning mot en annan möjlig värld bortom traditionernas religiösa skranker.

Här gör Deborah nya bekantskaper, inte minst bland unga, självständiga judiska flickor ur arbetarklassen, men framför allt möter hon i en socialistisk organisation den karismatiske Simon. Men också kärleken blir en besvikelse, och än en gång är Deborah lämnad utanför och övergiven.

Lika förbittrad som förtvivlad accepterar Deborah giftermål med en diamantslipare från Antwerpen. Det blir, inte helt oväntat, ett fullständigt fiasko, och hennes liv förvandlas till en mardröm av misär och främlingskap.

I en sista desperat ansträngning flyr Deborah tillbaka till Warszawa, bara för att finna en tom lägenhet, föräldrarna har flyttat, ingen vet vart.

Och hela resan var bara en ond dröm.

Mot slutet av romanen krymper persongalleriet, verkligheten blir alltmer instängd och flyttar in i Deborahs inre, känslan av klaustrofobi tilltar med en fragmentarisk, ryckig stil.

Här närmar sig Kreitman det modernistiska uttryckssättet.

Romanen är uppenbart en nödtorftigt förtäckt självbiografi, och den följer ganska väl Kreitmans eget liv. Det gäller också de avslutande partierna då hon återvänder till Warszawa. I romanen utspelas det i en hallucinatorisk mardröm, i verkligheten reste Kreitman tillbaka till Polen 1926, tydligen i syfte att stanna för gott och åter bli upptagen i familjens sköte. Hon mottogs mycket kyligt, inte minst sonens livliga vittnesmål berättar om distans och avståndstagande. Föräldrarna fruktade en skandal, brodern Israel Joshua var direkt avvisande. Efter några månader återvände hon till London, dit familjen Kreitman hade flyttat undan första världskrigets stormar.

Men romanen kan naturligtvis inte enbart reduceras till självbiografiskt skvaller. Det är en stark berättelse om en kvinnas försök att frigöra sig från det förtryck som utövas av religion, ekonomi och misogyni. Det är i grunden en kritisk och hänsynslös skildring av kvinnans plats som tjänstehjon i den chassidiska världen, men i ett vidare perspektiv är det lika mycket en roman om de hinder som finns i vägen för en modern individ på väg ut i vuxenlivet, särskilt för kvinnor.

Här är Esther Kreitman tydligt besläktad med författare som till exempel Virginia Woolf. På ett sätt är hon mer modern – och radikal - än sin mer namnkunniga kollega då hon gör en tydlig koppling mellan genus och klass.

Just klassperspektivet står ofta i förgrunden i hennes novellsamling ”Blitz” (”Yikhes” i original). Den är indelad i två avdelningar: ”Shtetl stories” och ”London stories”. Den första skildrar mycket av den traditionella judendomens hyckleri och dubbelmoral, medan den andra ägnar sig mer åt integrationsproblematiken i East Ends ruffiga kvarter.

Kreitmans andra roman ”Brilyantn” (”Diamonds”) är en familjekrönika om en rik diamanthandlares uppgång och fall, och utspelar sig i Antwerpen och London. Det är inte svårt att se självbiografiska spår även här.

Jiddischlitteraturen är kraftigt manligt dominerad, vilket för all del är ingalunda unikt. Förutom Kreitman finns det flera kvinnliga namn, som Kadya Molodowsky, Rachel Korn, Celia Dropkin och Yente Serdatzky, för att nämna några. En ansenlig del av deras verk finns tillgänglig i engelsk översättning. Framför allt är det frågan om lyrik, prosan är betydligt ovanligare.

En anledning till att Esther Kreitman så länge förblev ouppmärksammad är förmodligen att hon lämnade Polen så tidigt, och fick aldrig vara en del av det vitala kulturlivet som jiddischlitterturen upplevde under 20- och 30-talen. Hon kom inte heller till USA efter kriget, där ju jiddischkulturen fortsatte att blomstra i ytterligare något decennium, och i viss mån även senare.

Det finns uppgifter om att hon 1947 bad Isaac Bashevis om hjälp att få komma till USA men att han vägrade. Brödernas roll i förminskningen av Esther Kreitmans författargärning är allt annat än hedersam.

Vilket inte kan ändra det faktum att det finns, inte som den amerikanske-judiske författaren och kritikern Irving Howe påstod två, utan tre Singer i jiddischlitteraturen.

Ursprungligen publicerad i Dixikon

En svensk översättning av "Demonernas dans" lär vara på gång på bokförlaget Tranan av Salomon Schulman.