Den polske poeten Adam Zagajewski har gått bort. Han blev 75 år gammal.
2011 recenserade jag hans diktsamling "Antenner i regn":
Antenner i regn
Adam Zagajewski
Övers: Anders Bodegård
Norstedts, 2011
Den polske poeten Adam Zagajewski är född i Lwów (Lviv på ukrainska, Lemberg på tyska – kärt barn!), den polska stad i västra Ukraina som under sekel var en renässansskimrande juvel i det som en gång i tiden var östra Polen. I oktober 1939 anslöts staden, liksom en yta motsvarande en tredjedel av Polen, till Sovjet, och efter 1945 förflyttades den polska befolkningen, huvudsakligen till de nyvunna tyska områden i väster. Bland de Lwówbor som tvingades lämna sin stad finns en outplånlig känsla av förlust som i hög grad präglar deras liv. ”Jag vet inte vilka vi är – kanske vandrare.” skriver Zagajewski i dikten ”Pianolektion”, i den nyutkomna antologin ”Antenner i regn”.
Det är ett trauma som kan hanteras på olika sätt. Hos Zagajewski har det tagit sig uttryck i en öppenhet mot världen. Hans dikter tar oss till Berlin, Paris, Mexico, London, Rom. Platser har en beständighet alldeles oavsett vilken armés soldater som råkar för tillfället trampa omkring där. Zagajewski skriver många dikter om gator, inte minst i sin barndomsstad Kraków. Det är Långgatan, en ”otacksam gata” som är ”som en dröm som aldrig/tar slut”, Karmelitergatan, Tjänstemmangatan, Arkonskigatan, konkreta men samtidigt fantasieggande platser, där läsaren kan få möta poeterna Rózewicz och Herbert eller teatermannen Tadeusz Kantor.
Personer spelar en stor roll i Zagajewskis diktning. Flera av dikterna i ”Antenner i regn” är skrivna till minne av vänner och inspirationskällor. Bland raderna hittar vi namn som Marx, Blake, Sebald, Kathleen Ferrier, med flera mer eller mindre kända, och skymtar inte Strindberg förbi, hastigt på väg till sin parisiska ateljé där han försöker hitta de vises sten.
Zagajewski som är född 1945 tillhör en yngre generation än Milosz och Szymborska, men de har mycket gemensamt. Framför allt i sin lättillgänglighet, förankringen i dialektiken av Historia och Vardag, och det självklart konkreta sätt på vilket stora och väsentliga teman behandlas.
Det är inte som ofta är fallet i modern poesi musik som är översatt till ord, utan snarare en uttolkning av musiken. Och av Tystnaden!
Frågan ”Vad betyder det?” är inte oberättigad, även om svaret inte är självklart, Zagajewski skriver om ”mitt oändliga sökande”. ”Poesi är en glädje under vilken förtvivlan gömmer sig” skriver han i titeldikten, men också ”Dikten måsten sluta/bättre än livet. Det är den till för” i ”Så kom våren”.
Zagajewskis språk är i stor utsträckning präglad av den för hans generation avgörande erfarenheten som var 1968. I Polen innebar det emellertid inte någon revolutionsyra, utan tvärtom en bitter besvikelse när de sista illusionerna om en socialism med mänskligt ansikte begravdes av partinomenklaturans antisemitiska kampanj, polisens misshandel av fredliga studentdemonstrationer och sovjetiska stridsvagnar på Prags gator.
Det blev ett politiskt och existentiellt uppdrag att stå emot förljugenheten och nyspråket med ett enkelt och icke-manipulativt språk, det som Zagajewskis vän poeten Julian Kornhauser kallade för ”icke-naiv realism”. Med Zagajewskis ord ”nu fanns bara språket kvar för mig, bara orden, bilderna/bara världen.”
Översättaren Anders Bodegård har som vanligt gjort ett gediget jobb. Jag har jämfört ett par av de översatta dikterna med originalen, och den svenska språkdräkten är träffsäker och lyhörd, med en närmast perfekt känsla för nyanser.
”Antenner i regn” formar sig på ett stillsamt sätt till ett humanistiskt manifest. Som i dikten till och om Tadeusz Kantor: ”vad det betyder att vara jude eller tysk,/polack, eller kanske bara människa,”. Kanske!
Den polska ”poesikvoten” i Nobelsammanhang anses vara uppfylld, med råge. Att Zagajewski ändå betraktas som Nobelpriskandidat visar på den universella styrkan och den oefterhärmliga kvalitén i hans poesi.
