Bibliotek är ren vinst

 

I tider av ekonomiska åtstramningar står sig ofta kulturens budget slätt, i synnerhet när det ställs mot vård, skola och omsorg. När bibliotek läggs ner eller får kraftigt sänkta anslag försöker man bemöta det med mer eller mindre goda humanistiska argument, och det är sällan speciellt effektivt eller verksamt. Ett bibliotek har konkreta och mätbara kostnader i form av lokalhyror, personallöner osv. medan däremot intäktssidan är betydligt luddigare.

Men nu har det gjorts en vetenskaplig beräkning av bibliotekens samhällsekonomiska värde. Svanhild Aabö från Oslo har i sin doktorsavhandling (2006) använt sig av en ekonomisk modell som har tidigare varit ganska vanlig i miljösammanhang, bland annat har den använts i samband med oljekatastrofen med tankern Exxon Valdez.

Enkelt uttryckt kan man säga att man tar med brukarperspektivet i kalkylen, alltså vad ett bibliotek är värt för den som använder det. Man ställer upp ett hypotetiskt scenario, och utifrån det genomför man ett stort antal intervjuer.

Intervjupersonerna får själva sätta ett pris på upplevelsernas och nyttoaspekternas bruksvärde. I Svanhild Aabös avhandling har ett representativt urval på 1000 personer över 15 år utifrån olika grundscenarier svarat på frågor vilket pris de är beredda att betala för biblioteksverksamhet i olika ekonomiska marknadssituationer.

Metoden är ganska kostsam, vilket kan vara en förklaring till varför den inte har använts oftare, det finns hittills runt 2000 studier som utgår från den.

Dessutom erkänner Svanhild Aabö utan omsvep att modellen är omdiskuterad – motståndet kommer föga förvånande mest från näringslivets representanter. Men, skyndar hon sig att tillägga, en panel i USA med sex framstående ekonomer, varav två Nobelpristagare i ekonomi, har bekräftat modellens vetenskapliga vederhäftighet och stora användbarhet.

Svanhild Aabö är numera en mycket efterfrågad föreläsare, senast besökte hon med korta mellan rum Luleå och Köpenhamn, hennes artiklar har publicerats i vetenskapliga tidskrifter i bland annat Storbritannien, USA och Australien. Hon har också fått ett pris för sin forskning av det ansedda brittiska vetenskapsförlaget Emerald.

De resultat Aabö kommer fram till i sin avhandling är entydiga, bibliotek är samhällsekonomiskt lönsamma. Mycket lönsamma frestas man att tillägga, förhållandet mellan kostnad och nytta, det som med vetenskapligt fikonspråk kallas för cost-benefit ratio, räknades fram till 1:4.

Det kan tolkas som att varje satsat krona ger fyra tillbaka. Det varierar emellertid något mellan kommunerna, påpekar Svahild Aabö, men relationen fyra till ett är ett genomsnitt som gäller för hela landet. Den stora poängen med undersökningen är framför allt att den visar på en nettovinst för biblioteksverksamheten.

Några av undersökningens resultat har förvånat Aabö, som själv är bibliotekarie i grunden.

Det föreligger ingen signifikant skillnad mellan stad och land, säger hon. Ålder och kön tycks inte spela någon roll, inte heller hushållens storlek. De avgörande faktorerna för hur man värdesätter bibliotek som hon har kommit fram till är närhet till bibliotek och hur aktiv man är inom det lokala kulturlivet.

Norge har på biblioteksområdet haft i mångt och mycket samma utveckling som Sverige, åtstramningar, minskade anslag till bokinköp, nedläggningar av filialer.

Svanhild Aabö hoppas att resultaten i hennes avhandling ska hjälpa till att vända den utvecklingen.

 Kulturen har otvivelaktigt är stort värde i sig, säger Svanhild Aabö, men det är inte desto mindre viktigt att ta fram ett empiriskt material som ger klara siffror på kulturens enorma samhällsekonomiska värde.

Siffror är ett språk som politiker förstår, inte minst i valtider.

Till den kulturella mångfaldens försvar

För ett år sedan brände sig en man till döds i den ryska staden Izjevsk. Mannen visade sig vara en filologidocent vid namn Albert Razin, tydligen en i Ryssland känd språkforskare och talesman för språket udmurtiska.

Självbränningen var en protest mot att det udmurtiska språket håller på att dö ut.

Udmurtiska är vid sidan om ryskan det officiella språket i delrepubliken Udmurtien, belägen väster om Uralbergen och med Izjevsk som huvudstad.

Udmurtiska är ett finsk-ugriskt språk, inom undergrupperna uraliska och permiska språk. Udmurtiska talas till vardags av drygt en halv miljon människor, främst udmurter, men förlorar allt mer i betydelse, framför allt bland unga människor, på bekostnad av ryskan.

Det ges ut enbart ett fåtal tidningar och tidskrifter på udmurtiska, det finns inte heller många program på språket i radio och tv.

Kritiker talar om russifieringsprocess.

Problemet är naturligtvis inte begränsat till udmurtiska och Ryssland.

Varannan vecka dör det ut ett språk. Med det en kultur och en kunskapskälla. Främsta anledningen till språkdöden är majoritetskulturens expansion, vilken sker nästan alltid med direkt eller indirekt tvång.

Massor av värdefull kunskap går förlorad. Det innebär också en oerhörd kränkning av hela folkgrupper och enskilda individer. Det skapar uniformitet, men knappast solidaritet, och på sin höjd en påtvingad lojalitet.

Normen är ett språk - i undantagsfall två eller några fler - och även en kultur, i meningen värderingar, åsikter, sociala koder etc., som det krävs att man tillgodogör sig för att bli en fullvärdig medlem i samhället. I Sverige talar vi svenska, uppför oss på ett visst sätt, och hyser vissa värderingar. Det är det som öppnar vägen till arbete, utbildning och karriär. Man kallar det för integration, när det i själva verket rör sig om assimilation.

Det är ingen hemlighet att den processen har varit ett gigantiskt misslyckande, och givetvis inte bara i Sverige. Situationen är desto allvarligare som rörlighet över gränserna av olika skäl ökar allt mer, och stor invandring av många olika folkgrupper är mer regel än undantag i hela västvärlden.

Det är dags att ifrågasätta normen om ett land - ett språk - en kultur (om någon hör ett obehagligt eko här är det ingen tillfällighet). Vägen till en integration värd namnet som bygger på humanistisk grund går över mångfald.

Samhället bör därför så långt det är möjligt garantera, och i övriga fall sträva efter, att alla folk som bor i landet tillgodoses sina språk- och kulturrättigheter. Det ska inte vara några till intet förpliktigande deklarationer, som fallet är idag med de fem minoritetsspråken, utan en aktiv och konkret politik, som dessutom har tillräckliga medel till sitt förfogande.

För den som önskar få utbildning på meänkeli ska den vara tillgänglig, åtminstone upp till gymnasienivå, och kanske också på enstaka högskolekurser. Rättskipning ska kunna ske på meänkeli, liksom annan myndighetsutövning. Det gäller naturligtvis också ALLA andra språk som talas i Sverige.

Genomför en bred kultursatsning på framför allt media, SVT bör döpas om till MTV - MångfaldsTelevison, och sända ett stort urval kanaler på olika språk, inte bara några enstaka exotiska program.

Arbetslivet ska så långt som möjligt anpassas till mångkultur, det har redan framförts förslag om flexibel ledighet med anledning av olika religiösa högtider, för att nämna ett exempel.

Kort sagt, svenska språkets monopol upphävs, och det ska vara möjligt för var och en att leva och verka fullt ut på sitt språk. Eller med andra ord, samhället garanterar kulturell autonomi för alla.

Det är enda sättet idag att visa tillbörlig respekt för individer och olika folkgrupper. Det skapar en kulturell rikedom. Det är också min absoluta övertygelse att det på sikt bidrar till en integration värd namnet, där människor av egen fri vilja kommer att bli lojala och solidariska medborgare.

En positiv sidoeffekt är naturligtvis den kompetens som byggs upp, och som kan visa sig vara oumbärlig för ett framgångsrikt näringsliv i en globaliserad värld.

En given invändning är att det idag i Sverige finns över 200 modersmål, och att det är i praktiken ogörligt att garantera undervisning, rättskipning osv. på så många språk, om inte annat fattas det kompetent personal. Kulturell autonomi ska ses som en process som strävar efter att tillgodose människornas kulturella rättigheter. Och på frågan om det gäller alla, är svaret: JA!

Ett program för kulturell autonomi kommer också att vara kostsam. Men det ska ställas mot de kostnader, både ekonomiska och mänskliga, som den misslyckade tvångsassimileringen, med diskriminering, marginalisering och utanförskap, medför idag. I den utvecklade världen finns det faktiskt tillräckliga resurser. Risken är att tvångsassimileringspolitiken kan leda till ökade klyftor med större sociala motsättningar, politisk oro och en samhällsutveckling i auktoritär riktning.

Mångfald är att föredra framför enfald. 

En av de största - legenden Jesse Owens

 

Idag är det Jesse Owens födelsedag.

Han föddes 1913 i Oakville Alabama som James Cleveland Owens. Han blev känd i hela världen som Jesse Owens, och var en av de bästa idrottsmän någonsin i historien.

Under en tävling 1935 i Michigan sätter Owens under loppet av 45 minuter tre världsrekord och tangerade ett. Rekordet i längdhopp uppmättes till 8,13, och stod sig i 25 år. Det skulle ge honom en hygglig placering i vilken internationell tävling som helst än idag.

Höjdpunkten i Jesse Owens karriär var OS i Berlin 1936. Han tog fyra guld, på 100 och 200 meter, längdhopp och stafett 4x100.

Längdhoppstävlingen ingår som en del i Leni Riefenstahls berömda film om Berlin-OS. Tävlingen stod i centrum för intresset inte minst därför att en tysk idrottsman, med det synnerligen lämpliga namnet Long, var favorit. 

Jesse Owens besegrade dock sin tyske rival, och på en bild från prisceremonin kan man se hur Lutz Long gör Hitlerhälsning mot hederstribunen, något som alla tyska idrottsmän – och även en del utländska – hade för vana att göra.

En skröna har det till att Hitler flydde fältet för att inte behöva skaka hand med den svarte Jesse Owens. Det stämmer inte, Führern var visst på plats. Men dagen innan hade han bara skakat han med de tyska vinnarna, vilket var oförenligt med de olympiska traditionerna. Hitler ställdes inför valet att gratulera alla eller ingen alls, och han valde det senare.

Owens berättade dock att när han var på väg till en radiointervju fick han en skymt av diktatorn som han bugade för. Hitler bugade tillbaka och vinkade.

Senare skickade han ett signerat foto till Owens, en ära som förmodligen unnades samtliga guldmedaljörer.

Jesse Owens var däremot förbittrad på sin egen president. F D Roosevelt bjöd honom inte till Vita Huset, som seden annars var, han skickade inte ens ett telegram. 1936 var ett valår i USA och Roosevelt var antagligen rädd att stöta sig med viktiga väljargrupper i den amerikanska Södern.

Owens brukade senare också påpeka att i det nazistiska Tyskland bodde han på samma hotell som alla andra, medan han i USA som svart var portförbjuden på en lång rad segregerade etablissemang.

Efter OS förlorade Owens sin amatörstatus. Han ägnade sig åt spektakulära lopp mot hästar, och hade diverse jobb. Han fick ekonomiska problem, drog på sig skatteskulder och försattes i konkurs, innan han rehabiliterades i slutet av 60-talet, och blev amerikansk goodwill ambassadör.

Han var en inbiten rökare hela sitt liv, och dog 1980 av lungcancer.

Ett olycksdrabbat datum

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

 

Lina Areklew först ut på höstens författarkryssningar på Ångermanälven: "En social mötesplats"

Kramfors- och Dahlbergs bokhandel tar till nya grepp för att utveckla sin verksamhet. Trots coronapandemins begränsningar och restriktioner satsar man under hösten på litteraturkryssningar på Ångermanälven med Ådalen III. Först ut var deckardebuterande Lina Areklew med rötter i Köpmanholmen, numera bosatt i Stockholm.

Linas debut ”Ur askan” har fått ett mycket positivt mottagande, ny upplaga har redan tryckts, boken som har sålts till tre länder, har också nominerats till Årets deckardebut 2020.

Boken tar sitt avstamp i Estoniakatastrofen, ett ämne som inte har skildrats skönlitterärt i någon större utsträckning, och Lina tror var därför en av anledningarna till att förlaget fattade intresse för hennes manus.

 - Att överleva och tvingas bearbeta sorg och förlust är något som många säkert kan relatera till, säger Lina Areklew.

Läs hela texten i Allehanda.se

De fattiga och de rika

 

Med anledning av budgetpropositionen:

Min mormor hade nio syskon. Familjen var extremt fattig, med alla mått mätt. De bodde eländigt, gick ofta hungriga, kläderna var gamla och lappade, det finns inte ens skor till alla. Mormor lärde sig aldrig att cykla och simma. Skolgången var kortvarig, efter bara några år var det dags att börja bidra till försörjningen.

Platsen är en liten håla i västra Ukraina, tiden tidigt 1900-tal.

Jag vet egentligen inte så mycket om det här, hon talade ogärna om sin fattiga uppväxt, hon skämdes för den, och förstod aldrig att vi var stolta över henne.

Deras far var ingen trevlig person, han söp och rökte, och var inte särskilt flitig av sig. Dessutom var han religiös fanatiker, och kunde tvinga sin fru att kasta maten om hon av någon anledning inte hade följt alla religiösa ritualföreskrifter.

Mormor hatade religion, i synnerhet den judiska, den var för henne detsamma som misär,
underutveckling, vidskepelse och ignorans. När jag läser Leif Zerns hyllningar av judendomens humanism i ”Kaddish på motorcykel” kan jag knappt tro att det handlar om samma religion.

Mormor var en sällsynt flitig och företagsam person. Arbetade alltid hårt, hittade jämt på nya sätt att försörja sig på, ständigt intresserad av att lära nytt. Det höll misären borta, men fattig förblev hon.

Hon rökte mycket, och så vitt jag vet spottade hon inte heller i glaset. 1934 fick hon ett oäkta barn – det var min mamma – och det gjorde inte livet lättare, för att uttrycka det milt.

Arbete var för henne en tung börda, en plikt att uthärda, nästan som ett straff av gammaltestamentliga dimensioner. Att arbete kunde vara en väg till självförverkligande var bortom hennes horisont, det var en tanke som hon skulle betrakta som ett dåligt skämt.

Jag minns en gång i tidiga tonåren när jag skulle hjälpa till att städa hemma, förmodligen tvingades jag till det. Innan jag högg tag i moppen ville jag sätta på radion. Mormor fick nästan ett utbrott, lyssna på musik när man jobbar? Som om arbete var något roligt!

Vår familj har drabbats hårt av Historien åtskilliga gånger. Men någonstans någon gång vände det plötsligt och oväntat till det bättre.

Jag har växt upp i välstånd. Idag lever jag ett bra liv, bor i hus, kör en ny bil, åker på semester minst en gång per år, behöver aldrig vända på slantarna.

Jag är inte en särskilt flitig person, inte heller så värst företagsam. Visst, jag arbetar på, har alltid gjort, saknar inte heller självdisciplin, jag trivs bra med det jag gör. Men jag kan häpna över min egen förmåga att slösa bort tid och göra absolut ingenting.

Jag gillar att ta mig ett glas, och har varit storrökare.

Jag har en syster. Är far till två döttrar, morfar till två pojkar och två flickor.

Vad är det som gör att olika falla ödets lott?

Läser i Sven-Eric Liedmans bok ”Livstid” att människor som bor vid ena ändhållplatsen av 9:ans spårvagn i Göteborg, i Angered, lever i genomsnitt tio år kortare än människor vid slutstationen vid andra änden i Kungssten

Världsviolinist tog publiken med storm i Sollefteå – första klassiska konserten på ett halvår

 

Sex månader och fyra dagar. Det är så länge sedan det spelades levande klassisk musik i Sollefteå. Men nu var det dags igen. På fredag kväll bjöd länets eget ”husband”, Nordiska kammarorkestern på en storslagna romantiska toner på Hullsta gård. Kvällens solist var den finländska världsviolinisten Elina Vähälä.

Programmets huvudnummer var Brahms violinkonsert. På sin tid ansågs den som ospelbar, alltför symfonisk, utan utrymme för solisten. Det är ett omdöme som är lika orättvist som felaktigt, och numera räknas den till de stora romantiska mästerverken, en av de fyra stora tyska violinkonserterna, jämte Beethoven, Mendelssohn och Max Bruch.

Brahms violinkonsert är inte desto mindre krävande, den lämnar visst stort utrymme för solisten och erbjuder rika möjligheter till virtuositet och spelglädje, men ställer mycket stora krav på samspel och lyhördhet.

Läs hela texten i Allehanda.se