Exempellös opportunism och feghet

20 juli, årsdagen av attentatet mot Hitler. För några år sedan gjordes en kalkonrulle med Tom Cruise i huvudrollen på temat. Ingen höjdare:

Filmen "Valkyria" är en typisk Hollywoodprodukt. Tom Cruise som von Stauffenberg - precis så osannolik i rollen som man kunde befara - är en riktig übermensch. Han lyckas så när döda Hitler, om det inte vore för alla dessa fega politiker och obeslutsamma medarbetare. Och en himla otur. Det är välgjort, välspelat och lagom spännande och dramatiskt.

Också kulisserna är skickligt uppbyggda. Inte minst Wolfschanze, Varglyan, Hitlers bunkerområde i Ostpreussen där attentatet genomförs. Jag var där på skolresa på 60-talet, och än idag minns jag de massiva betongkonstruktionerna som gick flera våningar under jord.

Tyvärr är allt totalt genomfalskt. Attentatsmännen drevs inte av några högre principer eller sin avsky för nazismens brott - som givetvis hade begåtts av mördarna från SS, och som hederliga Wehrmacht inte hade något med att göra. De tyska officerarna bland attentatsmännen framställs som en grupp idealister med en brinnande övertygelse om en tidlös rättsordning och personligt ansvar.

Här måste vän av ordning stanna upp och ställa frågan hur det kommer sig att det tar de tyska generalerna mer än elva år att komma fram till dessa hedervärda ståndpunkter. I själva verket stöttade de tyska generalerna Hitler ända från början, och flera av dem var både begeistrade och lojala nazistanhängare. Von Stauffenbergs brev från det nyss besegrade Polen andas stor entusiasm över det erövrade Lebensraum, och uttrycker ett ohöljt förakt för slaver, judar och andra mindervärdiga folk. Ingen rättskänsla eller personligt ansvar där inte.

Studerar man kartan över det militära läget i juli 1944 blir sammanhanget helt begripligt. Attentatsmännen insåg att kriget var förlorat, att Hitler var på väg att leda Tyskland till katastrofalt och totalt nederlag, och att hans person var ett hinder för eventuella förhandlingar med de allierade. Det gällde att rädda det som räddas kunde, och det var enligt 20 juli-männen inte så lite. I de trevare som skickas till de västallierade kräver man bland annat att Tyskland ska få behålla alla de områden som man höll vid den tidpunkten! Man uteslöt inte heller ett gemensamt korståg mot bolsjevismen.

Den tyska officerskårens hållning åren 1933-1945 är exempellöst opportunistiskt och fegt. Därtill närmast osannolikt klantigt. Kuppförsöket i juli 1944 styrker bara ytterligare den uppfattningen.

Det fanns ett tyskt motstånd värt namnet. Bland de mest kända finns idealisterna inom Vita Rosen. Det är upplyftande att i en omröstning bland tyska ungdomar valdes Sofie Scholl till 1900-talets största kvinna.

"Valkyria" är ett stycke sedvanlig propaganda, så när som på en sak. Ironiskt nog missar filmmakarna terroristkopplingen. En sammansvärjning tänker låta massor med människor dö bara för att komma åt en person. Slakten motiveras med högstämda principer.

"Han blev inte lika berömd som Max Baer"

Boxaren Rothol var beundrad av många polska judar för att han, en jude, var den bäste polske boxaren. Boxaren Rothol är huvudperson i Gregor Flakierskis roman "Knockout".

Szapsel Rotholc var en väldigt bra boxare. Han var nära att bli Europamästare och den ende polske boxaren som slog amerikanskt motstånd på en turné på tidigt 1930-tal. Han blev inte lika berömd som Max Baer, den judiske boxaren som blev världsmästare i tungviktsboxning, men är på sitt sätt lika intressant.

Bokus

För full hals en gång till

För alla som missade Majakovskijs första födelsedag i år:

Ryssar födda före 1918 är lyckligt lottade i åtminstone ett avseende - de kan fira sin födelsedag två gånger, efter både den julianska och den gregorianska kalendern. Det gäller också poeten Vladimir Majakovskij, född den 7 juli efter den gamla kalendern, men den 19 efter den nya.

Hur som helst värt att fira.

Med livet som insats. Berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets 

Bengt Jangfeldt
W&W

Den 14 april 1930 skjuter sig poeten Vladimir Majakovskij sig en kula för bröstet.

Hans död för egen hand var lite av en historiens ironi. Fem år tidigare hade poetkollegan Sergej Jesenin hängt sig på ett hotellrum i Leningrad. Till avsked skriver han med den ryska känslan för melodrama några diktrader med eget blod, välkända för varje ryskt barn, åtminstone förr i tiden: ”Att dö är inte nytt i detta liv/ men att leva är inte heller nyare” (ber om ursäkt om det blir lite fel här, jag citerar ur minnet).

Den upprörde Majakovskij replikerade: ”Att dö i detta liv är inget svårt/Det är betydligt svårare att bygga liv”. Fem år senare skör han sig med en kula i bröstet.

Hela Majakovskijs liv är en enda lång härva av motsättningar. Han försöker nysta upp dem, och förena dem till en harmonisk enhet, men går bet på uppgiften, och slutet blir fatalt. Som Bengt Jangfeldt skriver: ”Kärlek, konst, revolution – allt var för Majakovskij ett spel med livet som insats.” Den polske poeten Aleksander Wat, som mötte Majakovskij vid två tillfällen i Warszawa, har sagt om honom: ”Det var ingen människa, det var ingen poet; det var ett imperium, ett kommande världsimperium.”

Det är ingen lätt sak att skriva en biografi över en person av sådana dimensioner, dessutom mot en historisk bakgrund så rik på omvälvande händelser. Jangfeldts ansats står i proportion till föremålet för hans skildring, och det han åstadkommer är ingenting mindre än den första fullständiga levnadsteckningen av Majakovskij. Centralt för berättelsen är relationen mellan Majakovskij och makarna Brik. Och ofrånkomligen handlar boken i stor utsträckning om det ryska kulturlivet som åren före och efter Oktoberrevolutionen sjuder det av vitalitet.

Majakovskijs ställningstaganden tangerar hela tiden frågeställningar som är aktuella än idag, och hans eget liv beskriver, på ett ofta tragiskt sätt, den utveckling som kulturfrågor genomgick i ”världsproletariatets första fosterland”

.
Majakovskij hävdar länge med emfas att konsten måste stå fri från staten. Detta var naturligtvis möjligt så länge som det fanns ett utrymme för fritt meningsutbyte och ett mått av personlig frihet. Mot slutet av 20-talet tvingas poeten att under förnedrande former krypa till korset.

Denna fråga hänger nära ihop med hur man uppfattar konstnärens roll i samhället. Så sent som 1917 konstaterar Majakovskij att ”I konsten finns inget utrymme för politik”, vilket inte hindrar honom från att samtidigt påstå att all litteratur är klassbunden. Majakovskijs egen produktion speglar ganska väl motsättningen. 

Han skriver hyllningsdikter till säkerhetstjänsten, han formger propagandaaffischer, men han skriver också sublim kärlekspoesi, många av hans dikter ger uttryck för existentiella ångestkänslor, och också i diktsviter till Lenins ära är hans jag starkt närvarande och han väljer ofta bibliska metaforer.

I Ryssland har alltid funnits en tradition av författare som nationens samvete, något som fortsätter under Sovjetepoken. Den ryske konstnären står mitt i samhället, och konst tas på blodigt allvar – ibland dessvärre i ordets bokstavliga bemärkelse. För Majakovskij var poeten en andens arbetare som tillsammans med handens arbetare byggde upp socialismen.

Hur kan konsten vara angelägen för fler än en kulturelit, och hur förenar man individuellt skapande med kollektiva samhällsmål, är frågor som fortfarande söker sina svar.

För Majakovskij var formen lika viktig som innehållet, ”det finns inget revolutionärt innehåll utan en revolutionär form.” Futuristen Majakovskij anklagades ständigt för obegriplighet, och hans estetik beskrevs av hans kritiker som borgerlig. Partiets kulturpolitik betonade kulturarvet allt mer. Visst, men det besvarar inte frågan om hur människor som sitter fast i det gamla kan skapa något nytt.

Många obesvarade frågor. Till det kom Majakovskijs känsla av att vara missförstådd och övergiven, och framför allt överflödig. Den bättre värld de var på väg att bygga höll på att förvandlas till en brutal diktatur under en partibyråkrati.

Dessutom var han en överkänslig person, han var utarbetad, psykiskt labil och manodepressiv, plågad av sjukdom, och med en benägenhet för självmord som går som en röd tråd genom hela hans liv och diktning. En olycklig kärlekshistoria tryckte av mauserpistolen.

Här slutar berättelsen om ett fascinerande människoöde och en spännande historisk epok.

Fem år efter hans självmord kanoniseras Majakovskij på order av Stalin som den store proletärpoeten, enligt Pasternak var det hans ”andra död”. Och inte nog med det, efter 1991 inträffar hans tredje död, då han i egenskap av ”kommunistisk” poet blir en icke-person.

Att Bengt Jangfeldt lyckas trots både självmord och dubbla mord gjuta liv i Majakovskij i helfigur är en enastående prestation.

"Göra motstånd eller anpassa sig?"

"Ändå är bakgrunden ohygglig: den historiska malström av antisemitism, nazism och stalinism som Polens judar fångades i. Och som de, om de nu hade turen att överleva, måste förhålla sig till.
Göra motstånd eller anpassa sig?"

Bokus

Adlibris

"längtan att hitta ett nytt hem"

"Huvudpersonen Dawid drivs framåt av sin längtan att hitta ett nytt hem. Från stad till stad, från land till land, från famn till famn färdas han rastlöst genom ett Europa där massmorden aldrig ägde rum och striderna aldrig bröt ut."

Bokus

Adlibris

Efterkrigstidens främste poet på jiddisch

Idag är det Abraham Sutzkevers födelsedag, en poet som inte fått så mycket uppmärksamhet som han förtjänar:

”Vem kommer att vara kvar, vad kommer att vara kvar? En stavelse kommer att stanna.”

Han föddes den 15 juli 1913 i Smorgon utanför Vilna, som då tillhörde det väldiga ryska riket, och ligger numera i Litauen. Liksom många andra mindre städer vid den tiden i Litauen, västra Ukraina och östra Polen, hade Smorgon en stor judisk befolkning, vid förra sekelskiftet uppgick den till omkring 75 procent.

Abraham Sutzkever kom från en familj av lärda rabbiner, och var tidigt ett boksynt barn. Första världskriget drabbade familjen hårt, Smorgon brändes ner av kosackförband, som tydligen inte gjorde så stor skillnad på yttre och inre fiender. I likhet med många andra judiska familjer tog Sutzkevers sin tillflykt till det fjärran Sibirien, och familjen bosatte sig i Omsk.

Det sibiriska landskapet och kontakten med de kirgisiska nomaderna gjorde ett outplånligt intryck på den unge Abraham Sutzkever, och kom för alltid att påverka hans känslighet inför naturens rikedom och storslagenhet.

Sutzkevers naturlyrik, som främst kommer till uttryck i diktsviten ”Sibirien” ger honom en närmast unik ställning bland Östeuropas judiska poeter, vilkas livsluft var den traditionella shtetlns misär och den bullrande storstadens kaos.

Vilket för övrigt föranledde under mellankrigstiden i Polen spaltmeter av antisemitiska anklagelser från nationalistiska skribenter för ”opolsk” brist på känsla för naturen mot poeter av judisk börd som Tuwim, Lesmian och Slonimski.

1920 dör Sutzkevers far, och familjen flyttar till Vilna, som då låg i Polen, och kallades för Litauens Jerusalem. Här går Sutzkever i cheder, och så småningom i ett polskt-hebreiskt gymnasium. Han börjar tidigt skriver dikter, först på hebreiska, för att snart gå över till jiddisch. Han debuterar med dikten ”Maskeradbalen” i den jiddischspråkiga tidningen ”Wochnszrift far literatur” som gavs ut i Warszawa.

Inte långt därefter publicerar han en dikt i Vilnatidskriften ”Der Wilner Tog”.

Sutzkever blir medlem i diktarkretsen ”Jung Wilne”, en grupp som förenade upprorisk modernism inom konsten med renlärig – läs sovjettrogen – socialism. Hans relationer med gruppen var inte helt okomplicerade, då många misstrodde hans politiska lojaliteter, och det fanns även en viss skepsis mot hans poesi, med dess experiment med ljud och rytm, och kanske framför allt hans vana att använda traditionella religiösa referenser i sin diktning.

Samtidigt var gruppen inte särskilt konstnärligt homogen, utan präglades snarare av eklektisk mångfald. De publicerade aldrig det annars obligatoriska manifestet, och det som förenade var, förutom politisk vänsterhållning, ålder, klasstillhörighet – de flesta kom från arbetarbakgrund, och staden Vilna med dess vitala jiddischkultur.

1935 lärde han känna Marc Chagall som var på besök i Vilna, en bekantskap som återupptogs efter kriget i Paris. Chagall har också illustrerat flera av Sutzkevers böcker.

Samma år blev Sutzkever presenterad för flera ledande judiska poeter, både polsk- och jiddischspråkiga.

Hans första diktsamling, med titeln ”Lider” publicerades 1937, och en av de som hjälpte till att få den utgiven var Joseph Roth.

Tre år senare kommer nästa diktsamling, ”Valdiks”.

Men nu stundar det mörka tider. Andra världskriget har börjat, och nazismens fasor når så småningom också Vilna. Sutzkever överlever de litauiska nationalistmilisernas klappjakt på judar genom att gömma sig i skorstenen hemma. Skorstenen är efter det ett vanligt förekommande motiv i hans dikter.

De litauiska banditerna hyllas numera av många som patrioter som stred för sitt lands självständighet.

Sutzkever och hans fru Freydke, de gifte sig 1939, hamnar i Vilnas getto. Här får han bland annat ett uppdrag av nazisterna att samla värdefulla judiska manuskript för det bisarra projektet att skapa ett Institut för studier av den judiska frågan i Frankfurt.

Givetvis gjorde Sutzkever och de andra sitt bästa för att sabotera tyskarnas avsikter. Man lyckas gömma viktiga dokument som Herzls dagbok, Sholem Aleichems brev, och Bialiks manuskript, och ovärderliga konstverk av bland annat Chagall, som kunde grävas fram efter kriget.

Motståndskampen i gettot tar sig också andra former, främst en vital kulturverksamhet, där Abraham Sutzkever tillhör de mest aktiva. Han är också med i en underjordisk motståndsorganisation under ledning av Itzhak Wittenberg.

Sommaren 1943 lyckas Sutzkever skicka iväg diktsviten ”Kol Nidrej” till Moskva, där den gör ett stort intryck, och översätts till flera språk. Sutzkever är emellertid inte helt okänd i Sovjet, hans dikter har redan tidigare översatts till ryska av Boris Pasternak.

I Vilna dras snaran åt. Paret Sutzkever får bevittna hur deras nyfödde son och Abrahams mor mördas kallblodigt. De smugglas ut ur gettot och flyr till skogs, där de ansluter sig till ett partisanförband under befäl av Moshe Judka Rudnitski.

I mars 1944 utverkar Judiska Antifascistiska Kommittén att Sutzkever med fru hämtas med flygplan till Moskva. Här blir han entusiastiskt mottagen, och umgås med personer som Ilja Ehrenburg, Salomon Michoels, Peretz Markisch och David Bergelson. Här författar han också en krönika från Vilnas getto ”Fun vilner geto”, och påbörjar ” Geheymshtot”, en episk diktsvit om judar som gömmer sig i Vilnas avloppssystem.

Efter krigsslutet bor han en kort tid i Polen, i Warszawa och Lodz, flyttar sedan till Paris, och 1947 landar han i Palestina. Det kan tyckas vara ett udda val av en jiddischspråkig poet, de flesta av hans kollegor som överlevde Förintelsen föredrog att bosätta sig i New York, där jiddischkulturen fortfarande var starkt förankrad, om de inte valde att flytta så långt bort som möjligt, i till exempel Argentina.

Sutzkevers beslut framstår som ännu märkligare då man betänker att jiddischkulturen var länge satt på undantag i Israel, här gällde en ny kraftfull, framåtskådande sabrakultur, medan rotvältskan från Östeuropa, och dess ”shtetl schmalz” såg föraktfullt över axeln, om man inte rent av skämdes för den.

Abraham Sutzkever är den ende jiddischspråkiga författaren som har tilldelats det prestigefyllda Israelpriset.

Sutzkever bosatte sig hur som helst i Tel-Aviv, där han levde fram till sin död i januari 2010.

Kanske var han en person som gillade utmaningar och tog helst ställning för den som var i underläge. På tvärs mot den blomstrande hebreiska renässansen propagerar han för jiddischkulturen. 1949 grundar han kulturtidskriften ”Di goldene kejt”, som snabbt blir ett nav för jiddischkulturen i hela världen. Sutzkever bidrar med texter under hela den långa period som tidskriften existerar fram till 1995.

Han är inte bara en central figur inom jiddischlitteraturen, utan anses också allmänt som den främste efterkrigspoeten på jiddisch.

Sutzkever tycks inte ha något problem med Adornos berömda påstående ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari”. För honom förhöll det sig snarare tvärtom. Att inte skriva skulle innebära en seger för barbariet. I poesin såg Sutzkever Messias, den var hans frälsning, den gav kraft att leva vidare, och i den fanns också återuppståndelsen och livet – de mördade levde vidare i diktraderna, hela den värld som hade krossats och förstörts fanns kvar i de överlevandes kollektiva minne, och det var poetens plikt att skriva och återskapa liv.

 ”I tystnaden tickade ord”, berättar han om en dag under kriget då han satt och skrev i ett mörkt rum.

Skrivandet är naturligtvis ingen lätt uppgift, ”Gå över ord som över minfält”, varnar Sutzkever, och fortsätter metaforen: ”Varje steg betydde liv eller död och rev till i mitt hjärta som en spik i en fiol.”

Att skriva innebär för Sutzkever en seger, poesins över döden, konstens över förstörelsen, den klassiska formens över kaos. Det är poesin som beskriver för oss den skönhet som faktiskt finns kvar efter barbariet.

Mellan åren 1974 och 1981 skapar Sutzkever ”Lider fun togbukh”, som anses vara hans kanske största mästerverk, och där utgångspunkten är poetens två liv och överlevandes smärtsamma minnen.

New York Times utsåg Abraham Sutzkever till ”Förintelsens störste poet”. Hans död hedrades i en senkommen hyllning med en tyst minut i Litauens parlament. Frankrikes utrikesminister deltog i begravningen.

Det officiella Israel var däremot betydligt snålare, ingen representant för regeringen eller Yad Vashem fanns på plats när den 96-årige poeten och partisanen lades till sista vilan.

Det finns inga översättningar av Sutzkevers poesi till svenska. Men Salomon Schulman har översatt ett urval av hans prosa. Dels ”Grönt akvarium” (Symposion) från 1986, med illustrationer av Leif Nelson, och som är det första samlade verk som har översatts direkt från jiddisch till svenska. Dels ”Messias dagbok” (Symposion) från 1998, som innehåller ”Grönt akvarium”. Båda är försedda med en utförlig introduktion till Sutzkevers liv och poesi.

Förutom ”Grönt akvarium” innehåller den senare volymen också ”Där stjärnorna slår nattläger” och ”Ur Messias dagbok”. Det är korta stycken av prosapoesi, starkt präglade av en kombination av judisk mystik, sagotradition och modernism, fyllda av språkets förtätade poetiska fantasi.

Gränsen mellan dröm och verklighet upplöses, vilket får verkligheten att framträda än starkare. Sutzkever kan vara en driven dialektiker, ”Det finns inget så ologiskt som logik”. Och vad som är verkligt är inte alltid alldeles självklart, ”I jämförelse med vårt eget helvete på jorden, är det verkliga helvetet ett sant paradis.”

Här någonstans i skärningspunkten mellan verklighetens traumatiska tragik och fantasins mäktiga skaparkraft finns utrymmet för minnet.

Och där kommer de till oss. Lidande men levande. De är skräckslagna, men kämpar vidare, motståndet upphör aldrig.

En stor förtjänst i Sutzkevers berättelser är hur han visar på motståndets olika former, man kan sätta sig till motvärn på annat sätt än med vapen i hand. Särskilt för den som inga vapen har, och ställs inför en brutal övermakt.

Här finns fantastiska kortnoveller om judar som gömmer sig på de mest osannolika ställen. Här finns också en oerhört stark bild av hur man skyddar värnlösa barn undan ångest in i en värdig död. ”Bara mormodern med bägge barnbarnen vid sin sida, en gumgrå örn med utspända vingar – bara hon håller evigheten borta från ansiktet.” Det är också motstånd!

Titelberättelsens gröna akvarium fungerar som en starkt suggestiv bild. Det är som det försvunna Atlantis, men väl synligt, och ändå oåtkomligt och stumt. Det är bara iakttagaren som kan redogöra för det som tilldrar sig där inne.

Inte heller åskådarens roll är okomplicerad. ”Nu i denna sena timma försvann förmågan till förnekelse och jag såg blod drypa från drömmen”, och vidare: ”Blott de döda äger ett lätt liv”, konstaterar Sutzkever sakligt, men för de överlevande fortsätter mardrömmen varje dag och varje natt, som för Glikele som letar fortfarande efter sin döde son.

Mest tragisk är kanske tiggaren och filosofen, där man anar ett alter ego, som var så ensam att han bad en psykiater om att få insjukna i schizofreni. Resultatet blev att han blev dubbelt så ensam.

När Abraham Sutzkever gick bort 2010 började hans tredje liv. Det kommer nog att fortsätta ett tag till.

Uppror mot översittarna

Idag är det Tornedalsflaggans dag, ett slags inofficiell nationaldag för Tornedalen. Dagen till ära några reflektioner kring filmen "Elina - som om jag inte fanns" av Klaus Härö.


"Jag är inte mycket till tv-tittare. Lite mer blir det under julhelgerna, och i år (skrivet 2007) var vi dessutom i en fjällstuga där det inte fanns så värst mycket annat att göra. Den stora behållningen av helgens tv-tittande var filmen Elina – som om jag inte fanns av Klaus Härö.

Det är tidigt 50-tal i ett litet samhälle någonstans i Tornedalen. Den stränga lärarinnan har som sitt livs uppgift att bibringa ”finnungar” kunskaper i korrekt svenska, svensk litteratur och kultur, svensk historia. Ingen lätt uppgift i en skola där 100 procent av eleverna inte har svenska som modersmål, och där finnungarna vägrar att förstå sitt eget bästa. Och Elina, suveränt spelad av 11-åriga Natalie Minnevik, gör uppror mot översittarfasonerna och förbudet att tala finska.

Min egen far gick några år i skolan i Polen på 30-talet innan kriget bröt ut. Alla elever var judiska, och många kunde inte ens polska. Trots det var all undervisning på polska och att tala jiddisch var förbjudet. Det var säkert tänkt att vara för judeungarnas bästa, och för övrigt, i Polen ska man väl ändå tala polska?

Det här är inga isolerade exempel. Inte minst under 1900-talet i Europa förekommer det fullt med övergrepp av det här slaget, inte sällan leder de till än värre saker. I den koloniala erfarenheten tillhörde kulturförtryck vardagen.

Det är välkända fakta. Men skolan har tydligen inte klarat att lära ut självklara historiska kunskaper till ledande företrädare för vissa politiska partier.

Problem med bristande språkkunskaper, marginalisering och utanförskap existerar förvisso. Men det kan aldrig lösas genom att man kränker respekten och stoltheten hos människor man säger sig vilja hjälpa.