Barbariets seger

"Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr!" ("Det finns inte längre något judekvarter i Warszawa!" Så lyder titeln på SS-generalen Jürgen Stroops rapport till Himmler efter att upproret i Warszawas getto hade slagits ner.

För att fira sin storslagna seger lät Stroop spränga stora synagogan den 16 maj 1943.

En årsdag för barbariets seger.

Varje år under nästan hela 60-talet fick jag den 19 april följa med min pappa till monumentet för Warszawagettots hjältar. Där högtidlighölls utbrottet av upproret i gettot 1943. Det var förmodligen den enda manifestationen av judiskhet i min familj. Jag minns det som extremt dystra tillställningar med en atmosfär av sammanbiten tystnad.

Dystert kan det mycket väl ha varit, men annars måste minnet svika mig. En militärorkester (om den var militär) spelade dramatiska marscher på det där militäriska sättet som man fortfarande är så förtjust i Polen. Det var kransnedläggning, det hölls tal, det fanns utländska delegationer på plats, och det måste ha varit en hel del folk där.

Och ändå så tror jag att minnet inte är helt fel ute. Det var säkert en dyster stämning, som dessutom tilltog ytterligare efter 1968 då en antisemitisk kampanj rasade i Polen, med en sammanbiten – eller om det var trotsig – atmosfär som sa, ja vi finns här. Och tystnaden, som ett vittnesbörd, från de omgivande kvarteren där gettot låg, och från alla miljoner som levt där och som det förutom monumentet inte fanns ett spår av längre. (Numera har också ett museum för judisk historia öppnat i närheten.)

När upproret bryter ut är gettot i Warszawa – det största i det nazistockuperade Europa – redan i stor utsträckning tömt på sin judiska befolkning. De som inte har dukat under för svält och epidemier har forslats bort till förintelselägret Treblinka. Av en halv miljon människor finns omkring 50 000 kvar.

De är väl medvetna om vad som väntar. Några hundra har slutit sig samman i Judiska Kamporganisationen, och när tyskarna går in i gettot för att slutgiltigt (ett nazistiskt favorituttryck)likvidera gettot bjuder de väpnat motstånd. Överraskningsmomentet är totalt och de lyckas driva ut tyskarna.

Men utgången av den ojämna kampen är ändå given. De judiska motståndsmännen är mycket klent beväpnade, de har köpt sina vapen för dyra pengar av den polska motståndsrörelsen och på svarta börsen, och varje kämpe har en revolver, några handgranater och hemmatillverkade brandbomber.

De tungt beväpnade tyskarna är tio gånger så många, och de har artilleri, pansar och flyg till sitt förfogande.

Och tyskarna är inte helt och hållet tyskar. Betydande styrkor av letter och litauer deltar också, och SS-generalen Jürgen Stroop, som ledde operationen, uttrycker i sin rapport en viss förvåning över de så kallade ”szaulis” stora entusiasm inför uppgiften.

I nästan en månad bjuder judarna ett förbittrat motstånd. Man tillämpar dels en stadsgerillataktik, dels har man byggt upp befästa bunkrar, där man strider till slutet. När en sådan bunker där upprorets ledning, med bland annat Mordechai Anielewicz, på Milagatan håller till, blir upptäckt, begår alla där kollektivt självmord (händelsen skildras i Leon Uris pekoral ”Mila 18”). Gatans namn betyder Vänliga gatan.

De dödsdömdas utsiktslösa kamp väckte naturligtvis starka reaktioner utanför gettots murar. Många var fulla av beundran och respekt, men det fanns också de som uttryckte likgiltighet, och rent av avståndstagande och antisemitism som inte stod nazisterna efter, framför allt från det högernationalistiska lägret.

De judiska motståndskämparna hyllas för att de valde att dö värdigt, och inte lät sig ”slaktas som får”. Det var också på det sättet som de såg sig själva, och det är en uppfattning som lever starkt än idag.

Men synsättet är långt ifrån oproblematiskt. Om de som dog med vapen i hand gjorde det med värdighet betyder det att alla de andra dog ovärdigt? Att de lät sig slaktas, inte som människor utan som oskäliga djur?

Människor instängda på en trång yta, förnedrade, utsvultna, omgivna av en fientlig värld, som försökte fly ut på landet, eller sökte gömställen i källare och på vindar, mödrar som in i det sista skyddade sina barn från dödsångest och fruktan, dog de motståndslöst och ovärdigt?

Motstånd är inte bara att skjuta med ett vapen. De mördade judarnas död var tragisk, men de trotsade sina bödlar in i det sista, och dog med värdigheten i behåll.

All ovärdighet ligger hos mördarna.

Vit terror skärskådad

I bödlarnas fotspår
Aapo Roselius.
Leopard förlag, 2009

Idag är det årsdagen av Gustaf Mannerheims intåg i Helsingfors 1918. Det markerar slutet på inbördeskriget i Finland. De vita med stöd av tyska elitförband hade segrat. Nu började segraren att skipa sin rättvisa. Resultatet blev den största slakten i Nordens historia. Den finska överklassens "frihet" och "demokrati" hade ett högt pris.


Inga krig är så blodiga som inbördeskrig, och river upp så djupa sår i ett samhälles kollektiva minne.

Det tog mer än hundra år efter republikanen Lincoln och inbördeskriget innan en republikan, det var Reagan, kunde vinna majoritet i den amerikanska Södern. När socialdemokraten Mauno Koivisto blev Finlands president 1982, fick han mängder av brev och telegram från äldre personer som skrev att det var först nu som de kunde känna sig som fullvärdiga medborgare i sitt eget land.

Finska inbördeskriget 1918 intar en särställning i nordisk historia. Själva benämningen har än idag en ideologiskt särskiljande funktion i Finland. Säger man ”frihetskrig” är man höger, ”klasskrig” säger vänstern, ”inbördeskrig” är för mitten. (Det sistnämnda är också en form av neutralt namn och används därför här.)

Det finska inbördeskriget var också sällsynt blodigt. 36 000 människor fick sätta livet till, vilket är långt fler än vid nazistockupationen av Norge och Danmark. Det anmärkningsvärda med den siffran är att bara en liten del, en fjärdedel (drygt) utgörs av stupade i strid. 1 600 avrättades av de röda gardena, närmare 10 000 föll offer för vitgardisternas arkebuseringar, och omkring 13 000 röda dog i fångläger av sjukdomar och umbäranden. Var tionde rödgardist blev avrättad, var tionde vit deltog i slakten.

Siffrorna talar sitt tydliga språk.

Aapo Roselius gör i sin bok en systematisk undersökning av just den vita terrorn.

Han tecknar först en utmärkt bakgrund till inbördeskriget, och sätter in det i ett större internationellt sammanhang. Undersökningen genomförs med stor vetenskaplig stringens, och den lämnar inga tvivel om att den vita terrorn var en integrerad del av den vita arméns krigsföring, och ett viktigt inslag i det borgerliga Finlands uppgörelse med arbetarrörelsen.

Avrättningarna upphörde inte med krigsslutet, tvärtom tilltar den vita terrorn i styrka i olika ”rensningsaktioner”.

Roselius påvisar övertygande att avrättningarna saknade helt och hållet juridisk grund. Ingen – säger ingen! – blev någonsin straffad för sin delaktighet i dödandet. Det officiella Finland teg konsekvent om den vita slakten under inbördeskriget. Det är först på senare år som sanningen lyfts fram i offentligheten.

Roselius bok är ett värdefullt bidrag till inbördeskrigets historieskrivning. Hans berättelse om den vita terrorn är på samma gång en form av upprättelse av offren och en kraftfull varningssignal.

Barn läser allt mindre – men det ska Victoria och Bokstart ändra på: "Vi bygger för framtiden"

Barn läser allt mindre, föräldrarnas högläsning för barnen minskar, antalet besök på bibliotek går ner. Det görs skiftande insatser på många håll för att råda bot på de problemen, men nu har Kulturrådet sedan en tid tillbaka på uppdrag av regeringen startat projektet Bokstart, som ska utveckla nationella linjer för småbarnens språk- och läsutveckling. Samordnare för Bokstart i Kramfors är bibliotekarien Victoria Jonsson.

- Projektet handlar om personlig utveckling för individen, dessutom kunskapsutveckling, och inte minst att främja ett samhälle med demokratiskt sinnade och deltagande medborgare, säger Victoria.

Bokstart finansieras av Kulturrådet och bygger på samverkan mellan folkbibliotek, barnhälsovård och förskola. Ett första steg i projektet i Kramfors blir att få fram lämpliga gåvoböcker som barnhälsovården ska ha med sig på sina hembesök hos nyblivna föräldrar. Dessutom ska man arbeta fram informationsmaterial om kommunikation och språkutveckling.

Man vänder sig till föräldrar med dels nyfödda barn, dels barn som är åtta månader gamla.

Läs hela texten i Allehanda.se

Ådalen 31 - bortom de vackra orden

Gudmundrå kyrkogård den 14 maj. Det är årsdagen av skotten i Ådalen. Står och betraktar minnesstenen vid de stupades grav. Tidens gång och vädrets makter har farit hårt med stenen.

Bokstäverna går knappt att urskilja, det är nästan omöjligt att kunna läsa de stupades namn.

Också plattan med Erik Blombergs dikt har nötts ner kraftigt. Det är med möda man kan läsa diktraderna:

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.
Brottet var hunger.
Glöm honom aldrig.

Minnesmärket över de stupade 1931 är misskött. Det är illa för de levande i ett samhälle som missköter de dödas minne.

Snart är det 90 år sedan den tragiska händelsen i Lunde. Jag uppmanar därför nu vänsterpartierna, arbetarrörelsen, alla historiskt intresserade, och även alla dem som anser att det är viktigt att bevara samhällets kollektiva minne, att skjuta till medel, och/eller starta en insamling som möjliggör en renovering och fortsatt skötsel av minnesmärket på kyrkogården.

Att glömma det förflutna är att vara vilse i nuet och tappa riktningen in i framtiden.

Mot Lunde!

Inledningen av min novell "Mot Lunde!" i antologin "Berättelser från Ådalen". Boken finns att köpa på Bokus och i fysiska bokhandlar. 
Antologin innehåller fem berättelser, de andra är skrivna av Maria Hamberg, Théresé Söderlind, Bo R Holmberg och Mats Jonsson.

'Hennes röst är ganska svag som den ofta blir hos gamla människor, men hon kompenserar det med den lomhördas ovana att halvskrika, i tron att alla andra hör lika dåligt. Men ögonen är pigga, blicken vaken, hyn överraskande slät, och hon är förvånansvärt smidig och rörlig för en person i hennes ålder.

   ”Vill du ha mera kaffe?”

   Jag tackar artigt nej. Visserligen vill jag inte skynda på den gamla damen men min mage klarar inte mer.

   Och då, helt plötsligt, som inser hon att vi har kallpratat alldeles för länge, börjar hon berätta:

   ”Vi stod uppe i slänten precis efter Folkets hus där i Lunde, det var Eira och jag och några flickor till. Vi såg det väldiga demonstrationståget taktfast skrida fram, med orkestern i täten. ’Titta, där är Bosse’, ropade Eira och pekade på en lång yngling som slog på en stor trumma. Hon var förtjust i den där Bosse, han var ungkommunist precis som hon.”

   ”Var du också ungkommunist?” flikar jag in.'

Den bortglömde trumpetaren från Lunde

Skotten i Ådalen 1931 är en av den moderna svenska historiens mest dramatiska händelser. Fem obeväpnade demonstranter dödades av utkommenderad militär, ytterligare fem sårades. Men tragedin kunde ha blivit långt värre om inte den rådige trumpetaren Tore Andersson hade visat sinnesnärvaro och blåst Eld upphör.

Det borde rimligen ha gett Andersson hjältestatus, åtminstone i arbetarkretsar, men riktigt så var det inte.

Till att börja med riskerar Tore Andersson i den allmänna åtalshysteri som piskades upp av högerkrafterna efter Ådalshändelserna att bli ställd inför rätta för ”illegal militärsignal”! Efter våldsamma protester och ingripanden från arbetarrörelsens toppolitiker slipper han dock åtal.

Men det som händer sedan är att Tore Andersson och hans resoluta insats för att rädda liv marginaliseras och förpassas i glömskans skugga. Hur kunde det bli så här?

Om det har Göran Andersson, pensionerad pol.mag. med rötter i Sollefteå, författat en liten skrift som han distribuerar på egen hand. Till saken hör att Tore Andersson var hans fars kusin.

-          De var emellertid inte biologiska kusiner. Pappas far dog innan han föddes, och när hans mamma inte hade råd att ta hand om honom lämnades han som fosterbarn till en nära släkting till Tores familj. Men de var goda vänner och livet ut betraktade varandra som kusiner, säger Göran Andersson.

Så här långt skulle det enbart handla om upprättelse av en familjemedlem, men berättelsen om Tore Andersson är genom det sammanhang som det är en del av långt intressantare – det är berättelsen om det moderna Sverige.

Vreden inom arbetarrörelsen efter massakern i Lunde var enorm. Men det dröjer inte länge förrän tragedin förvandlas till ideologisk brottning. Det finns två filmer från begravningen av offren, en socialdemokratisk, en kommunistisk, och det är som de skildrade två vitt skilda händelser.

Flera av de kommunistiska ledarna från dessa dagar dömdes till drakoniska straff (medan officerarna, med kapten Mesterton i spetsen, som beordrade eld mot demonstrationståget, klarade sig undan med några dagars husarrest!). Per Albin Hansson, då fortfarande i opposition, krävde amnesti åt de dömda. 1932 när han bildar sin första regering låter det redan annorlunda, och nu erbjuds de att ansöka om nåd.

Vilket de naturligtvis vägrar.

Per Albin skyller Ådalshändelserna på ”kommunistiska uppviglare”. Uppretade arbetare som jagar strejkbrytare ingår inte i bilden av samförståndspolitik. Samtidigt använder man kommunisternas ”oansvariga och olagliga uppvigling” i Ådalen som förevändning att göra sig kvitt kommunisterna i arbetarrörelsen. Nu skulle de ”stampas ut” från allt politiskt och fackligt inflytande.

Antikommunismen blir en framgångsrik kampideologi för socialdemokratin.

I socialdemokraternas Sverige var skotten i Lunde en kvarnsten om det goda folkhemmets hals. Bästa sättet att möta framtiden var ett glömma det förflutna, Ådalshändelserna skulle utraderas ur historien.

Under 50 år nämns inte Ådalen 31 en enda gång i protokollen från Kramfors arbetarkommun!

Efter valnederlaget 1976 förändras attityden. Nu lyfter man gärna fram den ödesdigra dagen i Lunde 1931, men som arbetarklassens sista blodiga offer innan man stod redo att bygga folkhemmet. Högtidlighållandet av 50-årsdagen 1981 utnyttjas som ett politiskt jippo inför det stundande valet. Tore Andersson, som inte har övergett sin radikalism och registreras av säkerhetspolisen, blir givetvis inte inbjuden. Att det var han som räddade livet på många människor den dagen, de flesta socialdemokrater, spelar fortfarande ingen roll.

Göran Andersson är skoningslös i sin kritik mot SAP:s historieskrivning.

-          Den har använts som maktmedel för att skapa ideologiskt herravälde inom arbetarrörelsen och arbetarklassen. Verklighetsbilder, värderingar, normer och attityder kring Ådalen 31 har snedvridits. SAP har profiterat på tragedin i Lunde på ett ovärdigt sätt, säger Göran Andersson.

Tillrättaläggandet och framför allt tigandet har också skadat utvecklingen i Ådalen, menar Göran Andersson, genom att SAP drev in en kil mellan olika arbetargrupper har samhället och näringslivet hämmats. Historielösheten har gjort befolkningen i Ådalen i allmänhet, och socialdemokratin i synnerhet, urarva och har berövat dem den framtidsoptimism som fanns i de konflikter man som så desperat ville dölja.

Kanske gäller det den socialdemokratiska vilsenheten i hela landet, inte bara i Ådalen.

Göran Andersson är inte någon rasande revolutionär. Han har varit politiskt aktiv inom socialdemokratin och senare – efter löntagarfondsdebatten – inom folkpartiet. Hans ärende med den lilla skriften är att återupprätta en släkting som blev tarvligt behandlad av SAP, men också att framhålla den etik, moral och humanism som ledsagade Tore Anderssons agerande den dagen i Lunde.

Det har snart gått 85 år sedan dramat i Ådalen, det är hög tid att sanningen berättas, och att upprättelse ges till alla som deltog i marschen från Frånö folkets hus till hamnen i Lunde. Inte minst gäller det offren, det var fem arbetare - tre var kommunister, en syndikalist, en socialdemokrat.

Kulorna gjorde ingen skillnad.

Göran Andersson avslutar med att citera William Faulkner: ”The past is never dead. It ´s not even past.” (Det förflutna är inte dött. Det är rent av inte förflutet.)

Göran Anderssons skrift ”Trumpetaren som blåste Eld Upphör i Lunde 14 maj 1931 – en berättelse” kan beställas direkt från författaren. E-post: hgandersson44@gmail.com; Tel: 070-77 65 777

Den bästa skildringen av händelserna i Lunde 1931 är skriven av Birger Norman i hans numera klassiska reportagebok ”Ådalen31”. Finns nyutgiven på Murbruk förlag.

Inte bara Spelman på taket

Han upphöjde en föraktad jargong till rangen av ett litterärt språk. Som författare hade han en nyckelroll i att skapa en hel litteraturtradition. Och hans berättelser om Tevje mjölkutköraren bildar förlagan till en av väldens mest populära musikaler. Den 13 maj är det 100 år sedan Sholem Aleichem gick bort.

Han föddes 1859 som Sholom Nahumovitj Rabinovitj i Perejeslav i Tsarryssland, i det som idag är Ukraina. Familjen var starkt påverkad av Haskala-rörelsen, och unge Sholom fick möjlighet att studera vid en rysk skola, där han kom i kontakt med ryska författare och världslitteraturen. Hans favoriter var Gogol och Turgenjev. Och som 15-åring skrev han en judisk version av Robinson Crusoe.

Sina första litterära alster skrev han på ryska och hebreiska. Den första berättelsen på jiddisch publicerades 1883. Det var inledningen till en omfattande mångårig litterär verksamhet som kom att omfatta inte mindre än 40 volymer: romaner, berättelser, dramer, noveller, krönikor och barnböcker.

Författaren kallade sig Sholem Aleichem, det var inte ovanligt att använda pseudonym, dessutom var jiddisch ifrågasatt som litteraturspråk och många bildade såg det som en vulgär rotvältska, samtidigt som det fanns i omlopp en stor mängd shund – skräplitteratur på jiddisch.

Valet av författarnamn var ingen tillfällighet. Hälsningsfrasen Sholem Aleichem uttrycker på samma gång vänlighet och vänskaplighet, närhet och intimitet, den folklige författaren bjuder in det läsande folket in till sin värld, som också är deras.

Sholem Aleichem är en riktig Folkschreiber som skriver för folket om folket. Den realistiskt skildrade miljön är judiskt liv inom Tsarrysslands bosättningszon, detta Jiddischland där fem miljoner judar bodde, ofta i svår misär, diskriminerade och marginaliserade, med ett ständigt hot om förföljelse. Det är shtetls värld – som Kasrilevke eller Anatevka - med dess myter och skrönor, med sina arketypiska karaktärer, tecknade med fantasi och inlevelse, med stor människokännedom, med säker blick för människors sammansatta natur, och med ett universellt tilltal.

Humorn är ett viktigt element i Sholem Aleichems författarskap, ironin, inte minst självironin, sarkasmen, med tragiken aldrig långt borta. Det är en humor i skärningspunkten mellan dröm och verklighet, mellan livets elände och en tänkt rättvisa och bättre värld.

Tematiken är ofta motsättningen mellan tradition och modernitet, integration och assimilering, och återspeglar mycket av de sociala och kulturella problem som gjorde sig alltmer gällande i Östeuropas judiska liv. Belysande är Tevjes tre döttrar, som istället för att som traditionen bjuder ingå ett äktenskap arrangerat av en äktenskapsmäklerska, gifter sig i tur och ordning: av kärlek, med en revolutionär, och – kanske värst av allt – med en kristen.

Delar av problematiken följer förstås med de miljontals emigranterna till smältdegeln på andra sidan Atlanten.

Sholem Aleichem har kallats för en ”judisk Mark Twain”, och när denne fick höra det lär han ha sagt: ”hälsa honom att jag är en amerikansk Sholem Aleichem”.

Formen som Sholem Aleichem väljer för sin framställning är ofta monologisk. Huvudpersonen skriver ett brev, eller inleder ett samtal, som övergår i monolog. Det kan vara med Rabbinen, med Gud fader själv, eller med en viss författare vid namn Sholem Aleichem.

Språket är till synes enkelt och vardagligt, men Sholem Aleichems språkbehandling är konstnärligt mycket medveten. Han tar till vara på ett mästerligt sätt folkspråkets vitalitet och nyansrikedom. Han älskar ordlekar, dråpliga talesätt, träffsäkra idiomatiska uttryck, han kan stundtals riktigt frossa i hela kataloger av svordomar och förbannelser. Hans jiddisch är mycket känsligt för geografiska, kronologiska och sociala variationer, och genom att öka eller minska antalet tyska, hebreiska eller slaviska inslag återger han en karaktärs bakgrund, sociala ställning och attityder.

Sholem Aleichem ägnade sig också åt förlagsverksamhet för att stödja jiddischlitteraturen. För ärvda pengar efter sin svärfar startade han 1888 Di Jidisze Folksbibliotek, vilket betraktas inofficiellt som den moderna jiddischlitetraturens födelse, och som publicerade bland annat sådana storheter som Isaac Leib Peretz.

Sholem Aleichem brukade beskriva jiddischlitteraturens utveckling med en familjebild där Mendele Mocher Sforim var farfar, Isaac Leib Peretz fadern och han själv barnbarnet. Det måste vara den ultimata författargärningen – att inte bara skriva utan också skapa en egen berättelse om litteraturens bildande.

Mycket lite är översatt till svenska av författaren som jämte Isaac Bashevis Singer betraktas idag som jiddischlitteraturens främste (än mindre finns av Isaac Leib Peretz och så gott som ingenting av Mendele Mocher Sforim).

Sholem Aleichem på svenska:

Motl, kantorns son, 1977 (orig: Motl pejsi dem chazns)

Spekulanten, 1978 (orig: Menachem Mendl)

Spelman på taket, 1992 (orig. Tevje der milkhiker)

Shtetl!: judiska berättelser från en svunnen värld, 1996 (av Isaac Leib Peretz och Sholem Aleichem)

Motl i Jiddischland, 2008 (orig: Moṭl in yidishland)

Texten har ursprungligen publicerats i Dixikon.se