En gammal thrillerförfattare blir radikal

Idag är det John le Carrés födelsedag. Dagen till ära en recension från 2013:

En känslig sanning

John le Carré

Övers: Johan Nilsson

Bonniers

Det kalla krigets mästerskildrare är bekymrad för tillståndet i världen. Redan i romansviten om Smiley tillät sig le Carré att tvivla på den ideologiska uppdelningen i de goda och de onda. Och när den röda draken väl var besegrad visade sig västvärldens Sankt Göran från sina sämsta sidor, vilket gjorde den gamle thrillerförfattaren allt mer radikal.

Det kom nya romaner som skoningslöst kritiserade läkemedelsindustrins framfart i Afrika och kriget mot terrorismen som mer påminde om ett krig mot demokrati och mänskliga rättigheter.

I den senaste romanen ger sig le Carré på den sammanblandning av politik och näringsliv som i allt högre utsträckning kännetecknar den nya världsordningen. Utrikespolitiken används som ett medel för att säkra råvarutillgången och skaffa nya marknadsandelar, och då blir det bara logiskt att ta till militära insatser i tid och otid, och att krig är inte längre politikens förlängning med andra medel, utan snarare ekonomins förlängning.

Och eftersom vi lever i de nyliberala åtstramningarnas tidevarv är krigen till stor del privatiserade, och bedrivs inte av reguljära styrkor, utan av arméer av en helt ny typ, som består av lycksökare, gamla legosoldater och en osalig blandning av skumma individer, vars mål inte nödvändigtvis är frihet och demokrati. Drivkraften är betydligt oftare egen vinning.

Le Carré skräder inte orden. Västvärldens krig kallas utan omsvep för ”militäroperation förklädd till hjälpinsats för en förtryckt befolkning”. Med sin vanliga lätt cyniska ironi undrar han varför man för att bekämpa militant islamism invaderade Mellanösterns mest sekulariserade land, och förvandlade det till ett slagfält för religiös fundamentalism.

Användningen av privatarméer leder till att de hemliga operationernas mål och medel är ofta inte särskilt nogräknade. Och eftersom de är sanktionerade – men bara inofficiellt! – skapar det en kultur av förnekelse, lögner och hyckleri hela vägen upp till den politiska toppen.

Några oskyldiga dödade är ett beklagligt pris som man måste betala för högre syften. Och förresten var de inte oskyldiga, ingen dödades, operationen var en fullständig framgång, även om den aldrig har ägt rum.

Lyckligtvis finns det alltid i denna nattsvarta verklighet någon, eller rent av några, som håller sig med gammaldags moral och envisas med att det finns fortfarande rätt och fel. De vägrar att bli korrumperade och låta sig köpas, inte heller finner de sig i att bara foga sig i hierarkins befälsordning i den banala ondskans nya mekanismer där man förväntas vara ”en av samhällets lojala tjänare som bara lydde marknadens order”.

Den politiska thrillerns okrönte konung le Carré vet hur man bygger upp spänningen och ”En känslig sanning” är liksom alla hans romaner en riktig bladvändare. Den gamle har också behållit spänsten i språket. Han är väl värd att läsas helt enkelt för att det är bra litteratur.

De var inga sjukvårdare

Idag är det 42 år sedan som ordföranden i den tyska arbetsgivarorganisationen Hanns Martin Schleyer mördades efter att ha kidnappats den 5 september av Rote Arme Fraktion, mer känd som Baader-Meinhofligan.

Schleyer hade under kriget tjänstgjort i SS, något han förstås förnekade. Men som den gamle rabulisten Anderz Harning sa en gång: "Med 40 tusen SS-män och fyra miljoner sjukvårdare, är det inte undra på att Tyskland förlorade kriget".

Anderz själv visste en hel del om saken, hans egna föräldrar var nassar under kriget, och efter Stalingrad togs Hitlerporträttet ner och ersattes av Karl XII. Han har skrivit två fantastiska böcker om det, "Asfåglarna" och "Stålbadet".

Hans kära föräldrar stämde honom för ärekränkning, men faktiskt förlorade.

Tillbaka till den olycksalige Schleyer. Bara för att han var gammal nasse var det förstås inte rätt att kidnappa och senare döda honom. Men Baader-Meinhof hade i alla fall en poäng i att Tyskland var långt ifrån denazifierat. Och tyskarna var ingalunda ensamma om det.

Dagens nynazism kommer inte från ingenstans, den har funnits där hela tiden. Nu vågar den sticka fram sitt fula tryne.

Litteratur och politik

Med anledning av debatten kring Peter Handkes Nobelpris. En dikt av Wislawa Szymborska om Stalins död:

Den dagen
(om Josef Stalins död)

Vilken order förmedlar oss
den fjärde profilen på revolutionens standar?
 - Under revolutionens standar förstärka vakten!
Förstärka vakten vid alla portar!
Detta är Partiet – mänsklighetens syn.
Detta är Partiet: folkens styrka och samvete.
Ingenting av hans liv ska falla I glömska.
Hans Parti skingrar mörkret-
Det oberörda grafiska tecknet,
förmedlar inte hur min skrivande hand darrar,
det förvrids inte av smärta, suddas inte ut av tår.
Och det är rätt. Och det är även bättre.

(Min taffliga översättning)

I original:

Ten dzień 
(o śmierci Józefa Stalina) 

Jaki rozkaz przekazuje nam 
na sztandarach rewolucji profil czwarty? 
- Pod sztandarem rewolucji wzmacniać warty! 
Wzmocnić warty u wszystkich bram! 
Oto Partia - ludzkości wzrok. 
Oto Partia: siła ludów i sumienie. 
Nic nie pójdzie z jego życia w zapomnienie. 
Jego Partia rozgarnia mrok. 
Niewzruszony drukarski znak 
drżenia ręki mej piszącej nie przekaże, 
nie wykrzywi go ból, łza nie zmaże. 
A to słusznie. A to nawet lepiej tak. 

Kass Grass

Idag fyller Günter Grass år. Det är bara att säga grattis. Ingen personifierar som han det tyska 1900-talets moraliska dilemman och historiska uppgörelser - eller brist på desamma. I sina bästa stunder en lysande författare, i sina sämsta...


Det finns författare som är som årgångsvin, blir bara bättre med åren. En del försvinner bara in i tystnaden, åter andra mal på som vanligt. Och så har vi den lilla skaran som på gamla dar störtdyker i alla avseende, konstnärligt, intellektuellt, moraliskt.

Det blir allt mer uppenbart att Günter Grass tillhör den sistnämnda kategorin. Efter att hans litterära karriär inleddes med en absolut höjdpunkt i form av romanen ”Blecktrumman”, har det gått upp och ner. Sedan kom avslöjandet att han hade ljugit om sin tjänstgöring i Waffen-SS.

Och i september 2011 har Grass i en intervju jämfört Förintelsen med behandlingen av tyska krigsfångar, där han bland annat gör det bisarra påståendet att sex miljoner tyskar ”mördades” i sovjetiska läger.

Grass fick svar på tal, inte minst i Tyskland

Det senaste litterära beviset på Grass förfall är hans självbiografiska bottennapp ”Lådan”.

Lådan
Günter Grass
Övers: Lars W. Freij
Bonniers, 2011

När fan blir gammal blir han intetsägande. Den snart 84-årige Günter Grass fortsätter att sammanfatta sitt liv med en fortsättning på den självbiografiska ”När man skalar lök”. I den avslöjade han den stora sensationen att han har varit soldat i Waffen-SS, i den nya avslöjar han ingenting, utom möjligen att han håller på att tappa det litterära stinget.

Här finns inte mycket av Grass överdådiga fantasi eller schvungfulla stil. Han låter alla sina barn – och de är många – pladdra på om oväsentligheter, vilket förväntas ge en bild av Pappan, Författaren och Samhällsmedborgaren Grass från tiden efter publiceringen av ”Blecktrumman”. Men det blir bara en kakofoni av röster som aldrig bildar någon helhet, och inte heller belyser något särskilt.

Några romaner skymtar förbi, viktiga politiska händelser antyds, platser skiftar och vi får veta att Grass minsann inte var någon ”vanlig lekpappa”.

Det enda som vagt påminner om den gamle Grass är den mystiska fotografen Marie som dyker upp överallt med sin gamla lådkamera – därav bokens titel. Kameran har efter traumatiska upplevelser under kriget fått en del speciella egenskaper, och det kan här och där bli lite kul. Tyvärr tycks linserna vara skevt inställda, så att alla bilderna blir kvar i lådan.

Allt annat svamlas bort.

Litteratur om de döda och de glömda

Idag är det 30 år sedan Danilo Kis gick bort.

Redan hans ursprung gör honom spännande. Danilo Kiš föddes 1935 i Subotica i Kungariket Jugoslavien av en serbisk-montenegrinsk mor och en judisk-ungersk far. Själv brukade han säga att han hör till ”författarnas broderskap”. När han gick bort i förtid 1989 lämnade han efter sig ett av 1900-talets mest fascinerande författarskap. Förhoppningsvis ska Rámus förlags utgivning av Kiš debutroman Vindskyffet väcka nytt liv i intresset för denne säregne författare.

Kring Kiš samlades en hel generation unga jugoslaviska författare, Mirko Kovač, Borislav Pekić, Filip David, för att nämna några, som inspirerade varandra till konstnärlig och intellektuell integritet.

Vindskyffet är en skildring av bohemlivet i Belgrad, Kiš själv benämnde romanen ”satiriskt poem”.

Och viss har den en vass udd mot de unga intellektuellas verklighetsfrämmande romantiska omognad. Huvudpersonens vän Jarac Allvetare som har sålt sina få ägodelar för att kunna studera stjärnorna är en figur som nog många av oss har träffat, om han inte rent av är nära, mycket nära, släkt.

Även om Vindskyffet i grunden är en litterärt genomarbetad diskussion kring dilemmat mellan Konsten och Livet, med en högst originell känsla för språkets mångfald och relativism, full av halsbrytande ordlekar och groteska neologismer, finns redan här en antydan till de ämnen som kom att uppta Danilo Kiš författarskap.

Om litteraturen skildrar Livet, består livet i sin tur av människor och deras öden, och Kiš´ författarskap tar sig an de döda och de glömda, det är deras berättelser som ska skrivas i vad som med fog kan kallas för förlustens litteratur.

Det frånvarande är det utrotade och utraderade, och dess klangbotten är totalitarismens mekanismer. Fascismens och stalinismens overkliga verklighet skildras på djupet, och Kiš´ varningar för nationalismens vanvett är kusligt profetiska.

Här kan man även ana närvaron av de författare som har influerat Kiš: Broch, Kafka, Schulz, Musil, Gombrowicz och i viss mån Borges.

”Jag skriver för att befria mig från min egoism” låter Danilo Kiš konstatera sin (anti)hjälte i Vindskyffet. Det är naturligtvis en förutsättning för all betydande litteratur men hindrar inte att låta författarens erfarenheter vara en kreativ utgångspunkt för det litterära skapandet.

I januari 1942 upplever den lille Danilo pogromen i Novi Sad då flera tusen serber och judar mördas av ungerska trupper. Några år tidigare döptes pojken i en ortodox kyrka som en säkerhetsåtgärd inför befarade förföljelser. Inte långt före krigsslutet förs Danilos pappa och alla hans släktingar till Auschwitz för att aldrig komma tillbaka.

Dessa traumatiska upplevelser påverkade starkt barnets känsliga sinne och kom att utgöra den problematik kring vilken den vuxne författarens litterära universum byggs upp.

På svenska finns triptyken Trädgård, aska från 1965 (översättning 1983), Tidiga sorger från 1968 (2003) och Timglaset (1972-2006), men samma tematik präglar också En grav för Boris Davidovitj (1976-1985) och De dödas encyklopedi (1983-1988).

Kiš använder en intrikat litterär montageteknik. En skrämmande kuslig stämning byggs upp genom skildringar av otäcka enskilda händelser som skenbart inte hänger ihop alls. Successivt börjar ett mönster kunna skönjas och skeendet blir allt mer begripligt.

Varje episod är som en prosadikt, med en egen, kanske lite atonala, musikalitet.

Ett annat grepp är de långa, detaljerade listorna på saker, allt det som ett liv och en vardag består av. Människor som har förlorat allt håller fast vid vad som helst, ting som påminner om förlorade kära och bättre tider, ett minne motarbetar tomhetens avgrund, och livet segrar över intigheten.

Och det är diktaren som har förmågan att minnas och bevara.

Geografiskt är handlingen i Danilo Kiš romaner konkret förankrad, men han använder ändå flitigt begreppet Pannonien. En gissning är att syftet kan vara att peka på en gränsöverskridande universalitet i detta romerska provinsnamn, som betecknade området mellan floderna Donau och Sava, och som omfattar dagens Ungern, Serbien och Kroatien.

Gränser är flytande och godtyckliga, men bland den mänsklighet som på ett ställe i Timglaset kallas för ”jordens gudomliga ogräs” frodas alltför mycket fanatism, våld och förtryck hotar att ta över om och om igen.

Romanens slutmening är en post scriptum, ett provokativt, uppfordrande – och anklagande – memento: ”Det är bättre att befinna sig bland de förföljda än bland förföljarna.”

Bild: Srbijamarka, PTT Srbija

Ekonomins falska profeter

Med anledning av det så kallade Nobelpriset i ekonomi:

"Och om du åker dit, kommer du att hitta tre alkoholister, några barn, och ett par knäppgökar. Det är det som återstår, alla andra har stuckit.” profeterar ekonomidoktorn och managmentgurun Kjell A. Nordström. Den bästa kommentaren till hans så spektakulära – och spekulativa – profetia om landsbygdens undergång fälldes av min vän Per Kjellqvist: ” De värsta knäppgökarna har lämnat landsbygden och återfinnes i tätorterna framför allt i form av ekonomer.”

Mitt i prick. Problemet är bara att vår tids gurun och profeter ofta är just nationalekonomer. Med ett obegränsat starkt självförtroende och på det mest löjeväckande pretentiösa sätt strör de omkring sig dimmiga begrepp och kategoriska påståenden som utmynnar i häpnadsväckande trivialiteter kamouflerade till förment vetenskapliga sanningar.

Hur många gånger på sistone har jag inte hört en nationalekonom med allvarlig stämma förkunna att Donald Trumps valseger skapar osäkerhet som kan leda till att börsen går ner. Men det kan också leda till att den går upp!

Om nationalekonomen dessutom råkar vara konsult tingar denna djupsinnighet åtskilliga tusenlappar.

Marknaden har alltid rätt konstateras det, för att i samma andetag citera Thatcher att samhället inte finns.

I helsike, säger jag, marknaden ”har” ingenting, samhället finns visst.

Här blir nationalekonomins ideologiska slagsida alldeles uppenbar.

För även om de låtsas att nationalekonomin är en exakt naturvetenskap är den ingenting annat än 90 procent ideologi och tio procent astrologi.

Redan på 30-talet försökte sig den unge Gunnar Myrdal på att rensa bort allt ideologiskt bråte (borgerligt enligt honom) ur nationalekonomin, men fick snart ge upp – det blev ingenting kvar.

Han hade bara missat astrologin.

Efter den senaste finanskrisen kom det fram att de tjusiga och ack så komplicerade matematiska modeller som hade använts i analyserna av ekonomin hade man missat en liten detalj. Pengarna.

Inte undrat på att man ingenting förstod och missade totalt vad som komma skulle.

Det finns en anekdot om J.K. Galbraith, ekonomisk rådgivare åt bland annat president Kennedy. På en middag får han Österrikes förbundskansler Bruno Kreisky som bordsgranne. Kreisky frågar: professorn, hur förklarar ni Österrikes ekonomiska framgångar efter kriget? Det är mycket enkelt, svarar Galbraith, alla ekonomer lämnade landet före kriget.

De flesta ekonomer saknar dessvärre hans självinsikt.

Ekonomi är alldeles för allvarligt för att lämnas åt ekonomer.

Det är ingen exakt vetenskap som styrs av orubbliga naturlagar. Det handlar om samhället (och som sagt, jo, det finns) och de människor som lever och verkar här. Utvecklingen bestäms av politiska beslut. Beslut som vi själva fattar.

Oavsett vad knäppgökar till ekonomer påstår.

Uppror i dödsfabriker

Det är Auschwitz som står som symbol för Förintelsen. Och visst var det ett väldigt fängelsekomplex där över en miljon människor dödades, de flesta judar. Men de riktiga dödsfabrikerna var de tre förintelselägren i Treblinka, Sobibor och Belzec.

Här bedrevs en veritabel dödsindustri, transport efter transport anlände dag och natt från Europas alla getton för judar, människorna som kom fram levande i boskapsvagnarna dödades direkt efter ankomst.

Hela hanteringen sköttes av utvalda judiska fångar, de bevakades av en liten vaktstyrka. 

Effektiviteten var fullständigt förödande. I Treblinka dödades under drygt ett år, mellan den 23 juli 1942 och den 19 oktober 1943, omkring en miljon människor. Det var här som judar som Warszawas getto blev mördade, bland dem min farmor, min farfar, min faster som var i tioårsåldern, och alla andra släktingar som jag aldrig har fått träffa.

I Jean-François Steiners kontroversiella bok ”Treblinka” skildras hur den tekniskt ansvarige nazisten i Treblinka hela tiden strävar efter att öka effektiviteten i dödandet. Skenbart omedveten om vad det egentligen handlar om firar han ständigt nya triumfer när rekord slås efter rekord och antalet döda når nya oanade höjder.

Det är en fasansfull skildring av det ultimata barbariet, men kanske också en oroväckande bild av det moderna industrisamhällets blinda effektivitetsjakt och dess bristande förmåga till insikt om vad man gör och varför.

Förintelselägrens Arbeitsjuden var väl medvetna om vilket öde som väntade dem. Från början av rotationen av arbetsfångar stor, behandlingen var brutal, och de avrättades ständigt och ersattes med nya fångar. Det ledde dock till dålig arbetsmoral och desperata motståndshandlingar, bland annat dödades en SS-man med kniv av en förtvivlad fånge.

Rotationen blev påtagligt mindre och villkoren förbättrades avsevärt. Men fångarna visste att det inte ändrade deras situation i grunden. Man insåg att transporterna snart skulle upphöra, det skulle inte finnas några fler judar att mörda, att då skulle deras öde vara beseglat.

Det sipprade också in uppmuntrande nyheter om tyska motgångar på östfronten och i Afrika. Informationen som snappades upp om upproret i Warszawas getto i april 1943 blev en sporre för den motståndsorganisation som hade bildats i Treblinka.

Organisationen planerar att döda så många som möjligt ur vaktstyrkan, spränga gaskamrarna och sedan fly. Den andra augusti slår man till. Aktionen är visserligen noga förberedd men på grund av att man tvingas ta till vapen tidigare än planerat slår det mesta slint.

Man lyckas inte förstöra gaskamrarna, inte heller att likvidera vaktstyrkan. Fångarna tar till flykten, de blir kraftigt beskjutna, det uppstår en häftig eldstrid, och många stupar.

Av de omkring 840 judiska fångar som finns i lägret blir några hundra dödade under striden, och fyra hundra lyckas fly. Ett 70-tal överlever kriget. Den siste överlevande är Samuel Willenberg som avlider i februari 2016.

Den 14 oktober bröt ett uppror ut i Sobibór. 600 fångar ur Sonderkommando försökte fly förintelselägret, 300 lyckades, 58 av dem överlevde.