Sundsvalls kammarmusikfestival: Spännande musikresa i tiden med olika instrumentkonstellationer

Sundsvalls kammarmusikfestival närmar sig obevekligt sitt slut, men fortsätter att leverera musik av bästa kvalitet in i det sista. Veckans konsert var en spännande musikalisk resa i tiden med rubriken "Genom tre sekel för fyra instrument".

För framförandet stod Trio gånger tre, bestående av Charlotte Häggström på violin, Åke Hedman cello, och Otto Ratz piano och cembalo (och inte orgel som det felaktigt stod i programmet).

Varför "gånger tre"? Jo, musiken framfördes förutom när alla tre spelade tillsammans i alla möjliga konstellationer: cembalo och cello, violin och piano, violin och cello.

Musikens kombinationsmöjligheter är närmast oändliga.

Läs hela texten i St.nu

Brasiliens litterära gigant

Idag är det årsdagen av den brasilianske författarens Jorge Amados födelse 1912. En författare som jag uppskattar mycket. Han förenar en poetisk sensualism med social indignation på ett mästerligt och unikt sätt.

1949 fick han Lenins fredspris, vilket säkert upprör många idag. Priset gick för övrigt samma år till islänningen Haldór Laxness, som ju fick Nobelpriset sex år senare.

Det fick inte Amado, vilket gör honom till en i den långa raden av framstående författare som har ratats av Akademien. Det är inget dåligt sällskap, Tolstoy, Strindberg, Kafka, Proust, Ibsen, Woolf.. 

Det innebär dessutom att jättelandet Brasilien har fortfarande ingen Nobelpristagare i litteratur, minst sagt märkligt.

Det i sin tur får mig osökt att tänka på ett citat av Les Murray: " Det finns ingen akademi som inte är en polisakademi."

Prisbelönta serieskaparen Mats Jonsson säger JA till NEJ! – återvänder till lättsammare format i egen serietidskrift

Bollstasonen Mats Jonsson är aktuell med ett nytt nummer av sin alldeles egna serietidskrift NEJ! Det är andra numret av tidskriften, det första kom ut 2016. Nu är det meningen att utgivningsfrekvensen ska öka med minst ett nummer per år.

Efter publiceringen av serieromanen "Nya Norrland" ville Mats gärna återgå till ett lättsammare format, inte lika faktaspäckat, och med mer humor.

- Jag insåg ganska snabbt att jag inte orkade med ett sådant tungt projekt en gång så snart, säger Mats.

Då kändes det naturligt att återvända till "kärnverksamheten" - serietidningen. Det är ett klassiskt serieformat, som Mats alltid har varit förtjust i, formad som han är av 90-talets realistiska serietidningar från USA.

Också tidskriftens namn har transatlantisk inspiration. Förebilden heter HATE! och NEJ! är en slags hyllning. Både till formen och innehållet påminner den om sin föregångare, med korta och snärtiga serier.

Det finns ett budskap också med att utropa NEJ! och det förenar attityden som den unga radikale Mats och den lite äldre, på väg att bli "en sur gubbe", som han själv säger.

Läs hela texten i St.nu

Barnboksförfattare från Söråker släpper tre böcker samtidigt

Sanna Juhlin från Söråker har varit verksam som yrkesförfattare i tio år. Under den tiden har hon varit mycket flitig, och är utgiven med snart 30 böcker.

På lördag har hon boksläpp för tre böcker samtidigt! Tre olika förlag, tre illustratörer.

Först och främst är det hockeyboken som känns väldigt speciell att presentera för Timråborna. Den heter ”Milla och Fahim - Hockeyuppdraget” och ges ut av Idus bokförlag, med Jonas Anderson som illustratör.

Sedan kommer sjätte boken i hennes populära deckarserie om Hemliga trean: Tavelmysteriet. Det är Ordalaget bokförlag som ger ut den. Illustratör är Sandra Fröjd.

Och sist men inte minst bilderboken ”Här bor jag” som ges ut av Whipmedia. Illustratör Emma Ganslandt.

Läs hela texten i St.nu

Från uttråkad pensionär till författare: "Nu tar jag och skriver en bok själv"

Trots att Lennart Nordin numera kan kalla sig författare, kom böcker sent in i hans liv.

- Jag hade läst bara en enda bok tills för några år sedan, jag var 15 år gammal då, och hade stannat hemma från skolan på grund av sjukdom, säger Lennart Nordin med ett skratt.

Lennarts författarbana började 2013 under en semester i Spanien. Hans sambo, som är en flitig bokslukare, satt och läste under parasollen i 30-gradig värme, och såg ut att må riktigt gott. Lennart hade just ingenting att göra, så han tog sin dator, och sa till sambon. ”Nu tar jag och skriver en bok själv!”.

Sagt och gjort. Resultatet blev boken ”Slumpen: Bosses bästa vän”, en självbiografisk skildring av Lennarts eget liv.

Uppmuntrad av framgången, och fortfarande missnöjd med pensionärslivets overksamhet, skrev Lennart ytterligare en bok, ”Hörde jag rätt, frågar Thure?”. Den handlar om en grabb från Småland med dåliga förutsättningar i livet. Han har det fattigt och eländigt, men reser sig så småningom.

Läs hela texten i St.nu

Vem tillhör hembygden?

Idag är det Emil Noldes födelsedag, en kontroversiell och motsägelsefull konstnär. 

Han räknas som en av 1900-talets mest inflytelserika tyska konstnärer. Hans konstkarriär tog fart sent, först kring 1910 då han var redan en bra bit över 40. Bland annat blev han 1898 inte antagen till Konstakademin i München, ett öde han delade med Adolf Hitler (som inte blev antagen i Wien), en person som kom att spela en stor roll i Noldes liv.

Efter en flyktig flirt med impressionismen tidigt under sin konstnärsbana sålde Nolde sin artistsjäl till expressionismen, med van Gogh som husgud. Han tog avstånd från det som han uppfattade som ytligt dekorativt i den franska konsten (impressionisterna), och sökte istället det primitiva och ursprungliga, han gjorde bland annat en resa till Söderhavet, och det fann han i expressionismen. Den betraktade han som ett uttryck för det sant tyska, som för honom var detsamma som det rena och det starka, och som hade sin grund i hembygden.

Redan under 20-talet blev Nolde medlem i nazistpartiet, och han var – fullt logiskt – rabiat antisemit.

Samtidigt är det lätt att göra sig skyldig till övertolkning här: att se konst som uttryck för en nationell identitet var vanligt i början av 1900-talet (och är förmodligen inte heller helt främmande för vår egen samtid), och sökandet efter det ”primitiva” delade Nolde med många andra konstnärer vid den tiden, till exempel Gauguin och Picasso, som ju politiskt utvecklades i en helt annan riktning.

Noldes kärlekshistoria med nazismen blev obesvarad. Trots vädjanden och protester var han en av konstnärerna som hängdes ut på den famösa utställningen Entartete Kunst (urartad konst) i München 1937.

Nolde stämplades som ”degenererad”, mer än tusen av hans verk konfiskerades, några såldes utomlands, många förstördes. 1941 belades Nolde med totalt yrkesförbud, och förbjöds att måla också privat, ett förbud han bröt tämligen konsekvent emot.

Efter kriget togs nazismens styvmoderliga behandling av Nolde till intäkt för att stryka ett streck över hans eget nazistiska förflutna, och han levde de sista åren av sitt liv som hyllad och uppburen konstnär i Västtyskland.

Mellan oktober 2015 och januari 2016 hade Göteborgs konstmuseum en utställning med ett 90-tal av Noldes verk. Det är oljemålningar, akvareller och grafiska blad. Utställningen har titeln ”Färgstormar” och gör verkligen skäl för namnet. Kraftfulla, djärva penseldrag, och en veritabel eruption av överväldigande, påträngande färger.

Det är mycket rött och gult, som blöder och brinner, hans blått är bottenlöst, och till och med grått är intensivt spännande. Det är så nära en ren känsla förmedlad i färg man kan komma.

När man ser Noldes porträtt, hur han avbildar människor, är det lättare att förstå hans problem med den nazistiska kulturbyråkratin. Här finns inga ariska, blonda övermänniskor, Noldes personer är snarare fula, nästan groteska, och genom att väcka motstridiga känslor fångar de in människor i all deras mångfacetterade motsägelsefullhet i ett dynamiskt socialt sammanhang.

Noldes landskap är däremot av en helt annan karaktär, och på ett helt annat sätt i samklang med nazismens kulturideal. Det är idylliska bilder, helt utan riktning i vare sig tid eller rum, stelnade utanför historien.

Inte ens färgerna har samma lyster och skärpa.

Det är Heimat-myten fångad i en konstnärs förvirrade ideologiska universum.

Ambivalensen hos Noldes konst ger ett bra uttryck för problematiken kring hembygdsbegreppet. Är hembygden något slutet och fixerat en gång för alla i ett mytiskt förflutet att knyta an till exklusivt för dem av födelse invigda? Eller ett levande arv av mångfald som ständigt förnyas, berikande och tillgängligt för alla som vill ta del av det?

Svaret på dessa frågor kan visa sig vara avgörande för vår framtid.

Toni Morrison in memoriam

Toni Morrison är död. Det är en sorgens dag. Lyckligtvis finns hennes böcker kvar. 

Toni Morrisons roman En välsignelse (Forum, övers: Kerstin Hallén) skildrar pionjärtiden i Nordamerika, och inte minst slaveriets första tid i det som kom att bli USA.

Det är sent 1600-tal i norra Virginia. I centrum för berättelsen står en nybyggarfamilj, och människorna runt omkring den: indiankvinnan Lina, den förvirrade flickan som kallas Sorg, och framför allt Florens, den svarta flickan vars mor lämnade henne från sig då hennes ägare skulle betala av på en skuld.

Fram träder en jungfrulig värld med oanade möjligheter – åtminstone för en del, där det är vackert, fritt och hälsosamt, i bjärt kontrast till Europas trångbodda och osunda städer, och fattigdomen och misären på den europeiska landsbygden.

Grunden för de nyrikas ställning är slaveriet. Morrison tecknar en skarpsinnig psykologisk skildring av slaveriet som ett mentalt tillstånd, som degraderar både slaven och slavägaren.

Naturligtvis är det i stor utsträckning en bok om kvinnor. En kvinna utan en mans beskydd är nästan helt rättslös. De vita kvinnornas dubbla bördor är slavkvinnornas tredubbla. Men här finns också mycket styrka, som har sin grund i gemenskap.

Morrison skriver en underbar prosa, som påminner mig mest om en fjällbäck, den porlar fram klar och okonstlad, och gnistrar med en rikedom av nyanser.

Det är vackert och det berör.