En pappersbrigad mot Förintelsen

Igår var det Förintelsens minnesdag. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk men också av dess historia och kultur. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Boken The Book Smugglers berättar om pappersbrigaden i Vilnius och hur medlemmarna lyckades bevara i alla fall delar av världens då främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen.

Den nazistiska folkmordspolitiken mot judarna var allomfattande på ett fullständigt radikalt sätt. Judarna skulle inte bara förintas fysiskt, också deras kultur skulle raderas ut för alltid. Synagogor och andra byggnader sprängdes i luften, konstföremål och böcker stals och förstördes. Förintelsens mål var en total utplåning av ett helt folk, dess historia och kultur.

En plats där kulturförstörelsen blev särskilt omfattande var Vilnius i nuvarande Litauen. Att det var just här var ingen tillfällighet. Vilnius judiska befolkning hade en lång historia i staden, här hade etablerats flera berömda lärdomssäten, museer och bibliotek med imponerande samlingar.

Här låg framför allt Yivo:s huvudkontor, världens främsta forskningsinstitut för studier av jiddisch och den judiska kulturen. Den hade ett enastående forskningsbibliotek och en unik samling av judaica, här verkade många av den tidens mest framstående judiska intellektuella i Östeuropa.

Inte för inte kallades Vilnius för Litauens, eller rent av Östeuropas, Jerusalem.

Läs hela texten i Dixikon.se

Självklart kan Förintelsens fasor hända igen – frågan är om vi vill lära oss av historien

Den 27 januari, dagen för Auschwitz befrielse, är också Förintelsens minnesdag. Även om historien upprepar sig, gestaltar den sig ständigt annorlunda. Många frågar sig om nazismens fasor är möjliga igen?

Den 27 januari 1945 nådde sovjetiska soldater ur 1:a ukrainska frontens 60:e armé under befäl av marskalk Konev den lilla staden Oswiecim i södra Polen och koncentrationslägerkomplexet Auschwitz som ligger strax utanför.

I lägret dog medborgare från Polen, Österrike, Belgien, Tjeckoslovakien, Danmark, Frankrike, Grekland, Holland, Jugoslavien, Luxemburg, Tyskland, Norge, Rumänien, Ungern, Italien, Sovjetunionen, Spanien, Schweiz, Turkiet, Storbritannien och USA.

Lågt räknat har 1,1 miljoner människor mördades, närmare 90 procent av dem var judar. De flesta gasades ihjäl redan vid ankomst, resten dukade under för undernäring, slavarbete och brutal behandling. Många slet i de tyska industrier som var förlagda i anslutning till lägret, flera av dessa företag kom för övrigt i omdöpt och omvandlad – och givetvis ”avnazifierad” – form att verka framgångsrikt också efter kriget.

Auschwitz var en del i ett mycket större Förintelsemaskineri som syftade till att skapa den nazistiska nyordningen, där det inte fanns plats för judar, där befolkningen i de slaviska länderna skulle blott utgöra en arbetskraftstyrka i herrefolkets tjänst, och där alla politiska motståndare skulle elimineras.

Läs hela texten i Allehanda.se

Bild: Av Bundesarchiv, B 285 Bild-04413 / Stanislaw Mucha / CC-BY-SA 3.0, CC BY-SA 3.0 de, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5337694

Från bittert hat till gränslös kärlek

Idag är det Vladimir Vysotskijs födelsedag.

På hösten 1986 när min mamma var på besök hos mig i Stockholm från Göteborg såg vi Fria Proteaterns Vysotskijföreställning på Scalateatern. Vi gick dit djupt skeptiska och med mycket låga förväntningar. Vysotskij var ju så genomrysk, så omisskännligt slavisk, att blotta tanken på en svensk grupp som skulle framföra hans sånger var orealistisk. Och Fria Pro?

Det tog inte lång tid förrän vi kapitulerade villkorslöst. Det var äkta och gripande, fina översättningar och musikarrangemang som, förutom att vara egna – så när som på Stefan Ringboms sång med klara Vysotskijkomplex, också balanserade skickligt mellan visans enkelhet och den kabarétradition som var naturlig för Fria Pro.

Kassettbandet med inspelningen från föreställningen är utnött för länge sedan. Men nu har Karneval förlag gett ut en bok med Vysotskijs sånger, komplett med texter och noter, och med den följer en CD-skiva från föreställningen 1986, som dessutom innehåller fyra nya sånger och tre talade inslag (där man bland annat reder ut det här med ryska namn).

Vysotskij som åtnjöt kultstatus under sitt korta liv innan han dog av en hjärtattack 42 år gammal, har nu också fått ett officiellt erkännande, något som antagligen inte skulle ha glatt honom. Han var individualisten som sjöng om det förbjudna, oftast på ett indirekt, poetiskt sätt. Hans värld befolkas av tjuvar, arbetslägerfångar, vilsna själar uppvuxna under krigets fasor. 

Känsloregistret accelererar från bittert hat till gränslös kärlek på två röda sekunder. Ett universum av förtvivlan, svärta, cynisk humor och känslosamhet, allt genomsyrat av en lågmäld humanism. Det är svårt att inte se förbindelsetråden till Cornelis Vreesvijk, vilket till en del kan förklara Vysotskijs popularitet i Sverige.

Det finns en annan artist i Sverige som också sjunger Vysotskijs sånger. Han heter Dan Fägerquist, hans tolkningar är mycket originella, och han är mycket duktig.

Vladimir Semjonovitj, var du än är: Skål!

Gramsci lever!

Idag är det Antonio Gramscis födelsedag.

Antonio Gramsci. Intellektuell och politisk biografi

Antonio Santucci

Övers: Gustav Sjöberg

Celanders förlag, 2014

Antonio Gramsci är en vänsterteoretiker vars aktualitet ständigt förnyas. Hans relativt korta liv och död efter svåra umbärande i ett fascistiskt fängelse skänker honom ett visst romanistiskt skimmer. Han uppfattas av en del som en kommunist kritisk till Sovjetsystemet, var bara delvis är sant. Men framför allt har han lämnat efter sig ett intellektuellt och politiskt testamente som innehåller flera spännande begrepp, främst då hegemoni.

Just hegemonibegreppet är särskilt populärt bland intellektuella eftersom det tillskriver dem en viktig historisk roll.

Antonio Santuccis bok är en utmärkt introduktion till Gramscis tänkande, men alldeles för översiktlig för att på djupet reda ut Gramscis komplexa tänkande. Ytterligare en svårighet är förstås att Gramscis litterära kvarlåtenskap består av, förutom journalistiska texter, brev och anteckningar författade i fängelset.

Det är tydligt att Gramsci använder ”intellektuell” i en mycket vidsträckt betydelse. Han menar alltså inte enbart ”stora intellektuella”. Det blir lätt ganska vagt, där Gramsci talar om ”alla medlemmar i ett politiskt parti”, och rent av använder uttrycket ”kollektiv intellektuell”, vilket tycks betyda detsamma som partiet.

Hegemoni är de styrdas samtycke, på ett osynligt och omärkligt - omedvetet – plan, till de styrandes herravälde. De intellektuella som är hegemonis organisatörer, har som långsiktig uppgift att ”göra de styrda intellektuellt oberoende av de styrande, för att förstöra en hegemoni och skapa en annan.” Det är nödvändigt att vinna flertalets ”samtycke” redan före den ”materiella” erövringen av makten. 

Vägen till makten går inte enbart över staten utan lika mycket via civilsamhället. Att statsapparaten tas över av en annan styrande grupp är bara en statskupp, och inte en revolution.

Hegemonibegreppet hänger nära ihop med Gramscis humanistiska uppfattning om kultur som en väg att ”ta kontroll över sin personlighet” och förstå sin historiska roll och värde.

Hur dessa mål ska uppnås förblir öppet. Men det är spännande frågor.

Han gör konst av Ådalens historia: Mats de Vahl ställer ut på hemmaplan i Kramfors för första gången på 18 år

Mats de Vahl har av olika skäl inte haft en separatutställning sedan 2001. När han nu äntligen ställer ut, sker det på hemmaplan i Kramfors konsthall, och stor fokus riktas mot relationen till hembygden.

Till en början var ambitionen att bara ha med nytt material till utställningen. Men under arbetets gång kom Mats successivt fram till att det fanns åtskilligt bland den tidigare skapade konsten som höll fortfarande.

-        Grunden är ändå densamma, jag gräver i samma mylla, det finns mer att göra, jag är inte färdig än, säger Mats de Vahl.

När jag påpekar att han snarare än gräva i en mylla fiskar eller möjligen trålar i samma vatten, instämmer Mats skrattande. Visst är Ångermanälven central, för Ådalens och dess folk, och inte minst för konstnären själv.

Läs hela texten i Allehanda.se

Mellan paradox och inkonsekvens

Idag är det Pierre-Joseph Proudhons dödsdag. Följande är en text med anledning av hans 200-årsdag för tio år sedan:

Idag är det på dagen 200 år sedan Pierre-Joseph Proudhon föddes i franska Besancon. Han var en av den tidiga socialismens tunga namn, och tillskrivs ibland att vara anarkismens och även syndikalismens föregångare. Marx ägnade honom en hel skrift, Filosofins elände, som var ett svar på Proudhons Eländets filosofi. Det finns också de som anser att hans betydelse upphörde redan med Första Internationalens grundande 1865. Men så sent som 2005 gav Federativ ut en biografi över Proudhon, så helt överspelad är han inte.

Proudhon är mest känd för att ha myntat uttrycket Egendom är stöld. I själva verket upprepar han bara ett slagord som användes redan 1780 av rousseauanen Jacques-Pierre Brisset. Det var en standardföreställning för Rousseau och hans lärjungar att det en gång i det förflutna hade funnits en guldålder med total jämlikhet och utan privat egendom. Hur man kan stjäla något som inte finns förblir en gåta.

Proudhon själv var inget under av logiskt tänkande. Han talade gärna om sina ”paradoxer”, men det kan lika väl kallas för inkonsekvens, brist på sammanhang och tankelättja. Egendom må ha varit resultatet av en stöld, men det var samtidigt källan till människans frihet. I grund och botten ogillade han bara kapitalistisk egendom. Hans vision var ett samhälle av småproducenter som äger sina verktyg själva, givetvis individuellt.

Det var tankar som tilltalade hantverkare som fortfarande ägde sina produktionsmedel, liksom de kunde vara attraktiva för självägande småbönder. Det gäller också den av honom lanserade ”mutualismen”, en form av kooperativ, som dessutom innebar att staten skulle tillhandahålla småproducenterna en räntefri och obegränsad kredit. Varför staten skulle göra något sådant framgår inte.

Proudhon lanserade federalismen som en politisk idé. Han ansåg att arbetarkampen och politiken borde hållas åtskilda. Han kritiserade starkt statens och kyrkans auktoritet. Han var antifeminist, vilket var tämligen ovanligt redan bland hans tids socialister.

Lägger man ihop det hela är det ingen tvekan om att han har inspirerat både anarkismen och syndikalismen. Men det är inte heller svårt att se släktskapet med libertarianismens tankar, i synnerhet i dess vänstertappning, inte helt ovanlig främst i USA. Också den politiska högern i Frankrike har haft en viss förkärlek för honom.

Nog för att Proudhons tankevärld ofta spretar åt olika håll, men är det ändå inte lite förvånande att det kan ge näring år så många olika, och till synes inbördes motstridiga traditioner?

Svaret för förmodligen att vår tids ideologier har en gemensam förankring i upplysningens idévärld. Något som de närmast sörjande ibland har mycket svårt att inse.

Vem tillhör världen?

Kolonialismens historia ligger närmare i tiden än vad man frestas att tro, också på våra breddgrader. Och då menar jag ändå inte den svenska statens framfart mot samerna, utan traditionell kolonialism, med kolonier i avlägsna och exotiska trakter.

Sverige har förutom tämligen misslyckade strandhugg vid Delawarefloden och Västafrika haft sin västindiska pärla på Saint- Barthélemy. Gustav III ville öka Sveriges ära genom en kolonialbesittning, och dessutom med slavhandeln som hävstång fylla på statskassan – och sin egen kassa.

Hans Majestät var största aktieägare i Svenska Västindiska Kompaniet med tio procent av aktierna, och var garanterad en fjärdedel av vinsten.

Kolonialäventyret varade från 1785 till 1878, och kan knappast betraktas som en större succé, vare sig ekonomiskt eller på annat sätt.

Återlämnandet av Saint-Barthélemy till Frankrike föregicks av en folkomröstning bland öns befolkning. 352 personer deltog, en(1) röstade för att stanna kvar i Sverige.

Det svenska arvet på Saint-Barthélemy består numera enbart av namnet på huvudstaden – Gustavia – en del gatunamn och tre kronor i statsvapnet.

Gustav III:s koloniala ambitioner var inspirerade av Danmark, och det är vårt södra grannland som var Nordens koloniala stormakt.

Det är inte mer än 100 år sedan, den 17 januari 1917, som Danmark sålde Jungfruöarna till USA för den nätta summan av 25 miljoner dollar. Detta var slutackorden för det danska kolonialväldet. I Indien och Afrika hade det upphört redan ett drygt halvsekel tidigare. Kvar var nu bara Färöarna och det lika vidsträckta som folktomma Grönland. De blev likställda delar av Danmark först 1948 respektive 1953.

Den danska kolonialhistorien i Västindien börjar 1666-72 när ön Saint Thomas koloniseras. Den ligger i ögruppen Jungfruöarna som ”upptäcktes” av Columbus under hans andra resa 1493. 

Områdets östra del tillhör fortfarande Storbritannien under namnet Brittiska Jungfruöarna.

1684 koloniserade danskarna ön Saint John, och 1733 köptes Saint Croix från Frankrike.

Kolonisationen skedde genom Danska Västindiska kompaniet, grundat 1671 av danska handelsmän, och där kungen föga överraskande var stor delägare. Att kompaniet hade monopol på handel med Västindien är inte heller särskilt överraskande.

Huvudstaden Charlotte Amalie är döpt efter Kristian V:s gemål, den danske monarken var tydligen mer romantiskt lagd, och mindre egocentriskt, än Gustav III.

Jungfruöarna blev dansk kronkoloni 1754. Ekonomin byggde på det så kallade triangelhandeln. Slavar från Afrika skeppades till Västindien, härifrån exporterades till Europa tobak, bomull och framför allt sockerrör, som odlades på slavplantager, och från Europa gick det ”handelsvaror” – förmodligen diverse krimskrams - till Afrika.

Verksamheten var långt ifrån friktionsfri. 1733 fick slavarbetarna på Saint John nog av det mördande slitet på sockerplantagerna och ett uppror bröt ut. De numerärt överlägsna och desperata slavarna övermannande och dödade den danska garnisonen, och var öns herrar i över i sex månader, då de underkuvades med hjälp av franska trupper från Martinique.

Det var det första större kända slavupproret i Västindien.

Ekonomin på Jungfruöarna utvecklades positivt- för kolonisatörerna - under större delen av 1700-talet och början av 1800-talet. Sedan följde en nedgång, och slaveriets avskaffande 1848 blev dödsstöten för plantageekonomin på öarna.

Det var Jungfruöarnas guvernör var ensidigt beslutade om slaveriets avskaffande, utan att förankra det i Köpenhamn, och trots vilda protester från plantageägarnas sida.

Jungfruöarna blev i fortsättning en tung ekonomisk belastning för Danmark, och det tärde hårt på den redan ansträngda ekonomin, inte minst efter statsbankrutten 1813.

Ett par försök gjordes att sälja ögruppen till USA men det gick om intet. Kring första världskrigets utbrott lämnades Jungfruöarna helt åt sitt öde.

Situationen förändrades dock 1916 då USA befarade att Tyskland skulle invadera öarna och upprätta en ubåtsbas där. Nya förhandlingar inleddes och man kunde komma överens till ömsesidig belåtenhet. Avtalet ratificerades den 17 januari 1917.

Numera är öarna ett så kallat autonomt territorium under namnet US Virgin Island men utan att vara en del av USA. Invånarna är dock amerikanska medborgare.

Turismen är huvudnäringen, dessutom finns en ganska stor romtillverkning, och lite jordbruk. På Systembolaget finns två sorters öl från Jungfruöarna. En kuriositet är att det råder vänstertrafik på ögruppen.

Öarna har en stark amerikansk prägel. Spår från den danska tiden finns framför allt på kyrkogården, förutom namnet på huvudstaden.

Genom historien har Jungfruöarna haft en påtagligt kosmopolitisk karaktär. Här finns både protestantiska och katolska kyrkor, och en praktfull synagoga.

Den franske impressionistmästaren Camille Pissarro var född på Saint Thomas. Hans mor var fransk judinna, hans far en sefardisk köpman med franskt medborgarskap som kom till ön i affärer.

Till syvende och sist tillhör världen oss alla.