Levandegör människorna som förintades

"Berättelsen bygger på ett verkligt historiskt öde. Rotholc blir hanterad av tiden och omständigheterna, tagen i anspråk av militanta judar, patriotiska polacker, överlevnadskonstnärer i ghettot. Ibland blir situationerna helt absurda, som när han ska besluta sig för att delta i OS i Berlin år 1936 eller inte."

En mäktig manifestation av ett vitalt musikliv

"Bredd, mångfald och rikedom. Onsdagens konsert i Pingstkyrkan var en mäktig manifestation av musiklivets vitalitet i Örnsköldsvik.

Konserten var en final av samarbetet mellan Musik i Västernorrland och Örnsköldsviks kommun under säsongen 2017/2018, då det var Ö-viks tur i länet att vara vänkommun.

Nordiska kammarorkestern bjöd på ett högst varierat program tillsammans med olika musikkonstellationer från Örnsköldsvik."

Läs hela texten i Allehanda.se

Familjebilder med ohygglig bakgrund

"Släktens bedrifter kan ha blivit till överdrifter med åren, det spelar mindre roll, för det är tiden, miljön och omständigheterna i berättelserna som är poängen. Här blottläggs släktkedjans starka och svaga länkar, här exponeras vägskälen och uppbrotten, här finns hela det arv som på ett eller annat sätt har format albumets ägare.
Så här fungerar också Grzegorz Flakierskis Familjealbum."

Sinnrika leksaker och inspiration från Afrika – konstrunda med många överraskningar

"Kristi himmelfärd är sedan flera år tillbaka tidpunkten för konstrundan med det poetiska namnet Älv & Kust. Likt naturen kliver den obekymrat över kommungränser, och sträcker i år från Ramvik till Nyadal och Ry och sedan över till Svanö."

Läs hela texten i Allehanda.se

Svåra moraliska frågor

"Frågan Flakierski ställer handlar om det mänskliga beteendet. Kan man begära moralisk resning av den som själv hotas av det värsta? Det är svåra frågor som bör diskuteras även i Sverige."

Adolf Eichmann - den lille mannen i historiens malströ

Den 11 maj 1960 kidnappade fyra Mossadagenter Eichmann när han steg av bussen i närheten av bostaden. En av historiens värsta massmördare kunde ställas inför rätta.

Adolf Eichmann hade ansvaret för Förintelsens logistik i det ockuperade Östeuropa, det var han som såg till att tågtrafiken till förintelseläger som Auschwitz, Sobibór, Majdanek och Treblinka fungerade. 1944 fick Eichmann det direkta befälet över utrotningen av judarna i Ungern, en uppgift som han trots dess väldiga omfattning, det rörde sig om drygt en halv miljon människor, och den för tyskarna mycket svåra krigssituationen, genomförde med en hänsynslös effektivitet.

Vid den ökända Wannseekonferensen i januari 1942 då "den slutliga lösningen" beslutades förde han protokoll för Himmlers räkning.

Eichmann gäckade länge rättvisan. Efter att ha flytt från Ungern till Österrike inför den annalkande Röda Armén blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han uppgav ett falskt namn, och hans riktiga identitet upptäcktes inte. Så småningom flydde han, och gömde sig på landet i norra Tyskland. 1950 lyckades han att med hjälp av Röda Korset (!) ta sig till Argentina, och hans familj kom efter.
Här levde han på diverse arbeten under falskt namn. Hans familj däremot behöll sitt riktiga namn, och hans söner var snara till att inför andra skryta med faderns betydelse i Nazityskland.

I slutet av 1950-talet fick den israeliska underrättelsetjänsten Mossad flera ledtrådar om Eichmanns liv i Argentina, som snabbt kunde bekräftas. Mossad genomförde en spektakulär kidnappningsaktion, och förde Eichmann till Israel (hela handlingen finns beskriven i Isser Harels bok "Huset vid Garibaldigatan").

Argentina protesterade kraftfullt mot kidnappningen, och högerradikala rörelser ställde till med pogromer i Buenos Aires. Israel förnekade till en början inblandning. Det internationella samfundet ansåg dock att de oerhörda brott som Eichmann var skyldig till gjorde att man trots allt var beredd att bortse från kränkningen av ett lands suveränitet, som det faktiskt var.

Samtidigt väckte Eichmanns tillfångatagande panik i Västtyskland, där man var rädd att flera av hans tidigare nära medarbetare som nu hade höga positioner i förbundsrepubliken skulle hamna i rampljuset. Inofficiella möten med den israeliska regeringen ägde rum. Vid samma tid pågick förhandlingar om inköp av vapensystem från Tyskland. Något år senare beviljade Västtyskland ett stort militärstöd till Israel.

Inga komprometterande uppgifter om forna nazister verksamma i Västtyskland togs upp under Eichmanns rättegång.

Senare har det avslöjats att den tyska underrättelsetjänsten redan 1952 kände till Eichmanns uppehållsort, och att man informerade CIA. Inga åtgärder vidtogs emellertid, då man befarade att det kunde leda till generande avslöjande för både Västtysklands och USA:s regeringar när det gällde hanteringen av forna nazister efter kriget.

Rättegången mot Adolf Eichmann inleddes i Jerusalem den 11 april 1961, och pågick i 14 veckor. Eichmanns förvar gick ut på att han bara lydde order. Rätten var av en annan uppfattning och i december 1961 avkunnade den en dödsdom mot Eichmann. Flera överklagande och en nådeansökan avslogs och Eichmann avrättades genom hängning.

Rättegången följdes naturligtvis med stort intresse över hela världen. En av åskådarna i rättegångssalen i Jerusalem var den tysk-judiska filosofen Hannah Arendt, som bevakade rättegången för tidskriften "The New Yorkers" räkning. Hennes iakttagelser resulterade i den numera smått legendariska boken "Ondskans banalitet".

Arendts tes är att Eichmann inte var någon hängiven nazist vars handlingar motiverades av en stark antisemitisk övertygelse, utan en själlös byråkrat som bara eftersträvade effektivitet, att hålla sina överordnade på gott humör och att befrämja sin egen karriär.

Med sin intellektuella skärpa, sitt personliga mod och sin integritet, drog sig Arendt inte heller för att anklaga både domstolen och staten Israel för att politisera rättegången.

Arendts teser har sedermera blivit ifrågasatta på flera punkter, se till exempel historikern David Cesaranis bok "Adolf Eichmann: byråkrat och massmördare". Men bilden på den lille medelålders mannen i en säkerhetsbur under rättegången i Jerusalem, kamrerstypen som ser totalt vilse ut, som en person som genom omständigheternas makt har hamnat på helt fel plats i historiens malström tvingar ändå fram en fråga om vad var och en av oss kan vara kapabel till.

Berättelser ur det förflutna

"Särskilt mormor fängslar – hon växte upp i en fattig by i Polen, flyttade till storstaden, skaffade sig ett yrke, tog studentexamen och engagerade sig i politik. Här vill jag veta mer: hur kom det sig och hur gick det till?"