Den magiska realismens föregångare

Idag är det Alejo Catpentiers födelsedag. Han är en absolut favorit. Här en recension av hans senaste på svenska:

Riket av denna värld
Alejo Carpentier
Övers: Karin Alin
Ruin, 2011

Kubanen Alejo Carpentier räknas som den magiska realismens föregångare, och har inspirerat flera av den latinamerikanska litterära boomens författare. Han fick sitt internationella genombrott med romanen ”Riket av denna världen”. Handlingen utspelar sig på ön Haiti decennierna kring Franska revolutionen.

Det är för övrigt inte ovanligt för latinamerikanska författare att skildra just denna period på Haiti, nu senast var det Isabel Allende med romanen ”Zarités frihet”. Förmodligen beror det på öns unika etnologiska blandning, med dess säregna kultur, språk och religion, som av många uppfattas som mycket specifikt latinamerikanskt. Det handlar naturligtvis också om landets våldsamma och dramatiska historia med de många slavupproren och den tidiga frigörelsen från kolonialmakten Frankrike.

I Carpentiers roman får läsaren följa slaven Ti Noël åren före, under och efter den haitiska revolutionen 1791-1804. De afrikanska slavarna på Haiti är utsatta för ett exempellöst brutalt förtryck, och delvis under inflytande från Franska revolutionens idéer, reser de sig mot sina förtryckare. Hämnden blir fruktansvärd. Åren av hänsynslöst utnyttjande, våld och sexuella övergrepp betalas nu grymt med råge. Eftersom revolutionens fina principer och frihet, jämlikhet och broderskap gäller bara vita människor, skickas det en armé från Frankrike för att ta uti med revolten, men den besegras.

Resultatet blir dessvärre ett nytt förtryck, nu utövad av svarta herrar. Alla grupper behärskas av hierarkier och maktspel, är Carpentiers dystra slutsats. Trots det avslutas romanen med en positiv öppning. Som titeln antyder är människans rike enbart av ”denna värld”. Det är bara här i vår jordiska tillvaro som vi kan uppnå storhet och vårt ”fulla mått”.

Den alternativa julens Kalle Anka

Kalle Anka och hans vänner sändes första gången i amerikansk TV den 19 december 1958, alltså inte ens på julafton. Till Sverige kom Kalle redan julen 1960, och har visats varje år sedan dess. Den amerikanska populärkulturens genomslagskraft har alltid varit stor i lilla Sverige.

Idén att låta Tage Danielsson göra en julsaga i TV kom från Sveriges radio och TV, som det hette på den tiden. Att året var 1975 kan ha varit en ren tillfällighet, men var det nog ändå inte. Det radikala 1970-talet ställde sina egna krav, också när det gällde så till synes icke-radikala fenomen som julfirande.

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrev Tage Danielsson redan 1964. Den kom senare att ingå i hans Sagor för barn över 18 år, och förlaget använde under lång tid ett särtryck av sagan som julhälsning.

Från början var det tänkt att det skulle bli en riktig spelfilm. Tage Danielsson skrev manus tillsammans med Per Åhlin, som också skulle står för scenografin. När det senare beslöts att göra en animerad film, behöll man Per Åhlins bakgrundsteckningar, och den tecknade filmen utspelar sig därför i ”riktiga” miljöer.

Karl-Bertil Jonsson påminner till det yttre starkt om sin upphovsman Tage Danielsson, även om det har påpekats att likheten faktiskt stannar vid det yttre. 

Intressantare är de anakronismer som filmen innehåller. Mycket antyder att filmens handling skulle vara förlagd till 1940-talet, närmare bestämt under andra världskriget, affischen med En svensk tiger, bilarnas gengasaggregat – och framför allt nazistflaggorna som pryder julgranen och flaggbandet på den firmabil som Karl-Bertil och hans far Tycho Jonsson färdas i under triumffärden när de ska berätta för de bestulna vad som har hänt.

Även om det hör sagan till att bryta ner vardagens logik får det betraktas som helt uteslutet att en så medveten författare och filmskapare som Tage Danielsson skulle låta filmen utspelas 1942 av en slump. Inte heller är det en tillfällighet att det förekommer andra saker som är av betydligt yngre datum, som Sartres bok – den utkom 1963, och televisionen, bland annat. 

Karl-Bertil verkar i ett samhällsklimat som all fryntlighet till trots är ganska otäckt, och – än viktigare! – det finns en kontinuitet, inte heller vår egen tid kan sägas vara utan skuld.

Filmen är skapad som en motvikt till den jultradition som representeras av Kalle Anka. Den är inhemsk, och framför allt därför att den har ett icke-kommersiellt och samhällstillvänt budskap. Det finns en grupp på Facebook som heter Karl-Bertil Jonsson är viktigare än Kalle Anka på julafton. Sannolikheten att du hittar en bekant där är ganska stor. 

Budskapets mera exakta innehåll tvistar både de lärde och bönder om. En del ser Karl-Bertil Jonsson som en radikal socialist, ”att ta från de rika och ge till de fattiga” är mottot för hans agerande, hans drar sig inte för att ta till olagliga metoder, och visst framställs överklassen som ogin och girig.

Andra hävdar att det i själva verket är det kristna kärleksbudskapet som genomsyrar Karl-Bertil Jonssons handlande.

En del förhåller sig kritiska till budskapet, eftersom de ser det som ett utslag för överklassens välgörenhetsiver, som bara syftar till att bevara dess maktställning. Gåvorna som Karl-Bertil Jonsson delar ut till dem på samhällets skuggsida är tämligen oanvändbara. Dessutom vinner överklassens anseende i längden. Mot slutet framställs den som ganska sympatisk.

Tilläggas kan att Tage Danielsson inte tyckte om att hans verk analyserades alltför ingående. Det gjorde honom bara generad.

Karl-Bertils internationella framgångar

Författaren Klas Gustafsson har skrivit en biografi över Tage Danielsson (Tage Danielssons tid, Wahlström&Widstrand, 2008). Han har ingen särskild relation till just Karl-Bertil Jonssons julafton, kanske framför allt därför att han inte är någon trogen TV-tittare.

– Jag föredrar att umgås med familjen på julafton, säger han.

Även om Karl-Bertil Jonsson utan tvekan tillhör Tage Danielssons ”greatest hits”, tror inte Klas Gustafsson att det är hans mest populära verk.

– Nej, det är nog snarare sannolikhetsmonologen.

Däremot har Karl-Bertil Jonssons julafton haft ganska stora internationella framgångar, berättar Klas. Den visas regelbundet i Norge och Finland. Till och från har den sänts i dansk TV. Dessutom i två olika versioner i England, på Channel Four. Och – faktiskt – en public service-kanal i USA.

Klas Gustafsson tycker inte att man ska tolka in alltför mycket i Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket av det ologiska beror helt enkelt på att det är en saga. Tage Danielsson ville främst underhålla, även om det skulle helst ske med ett budskap.

Det gör Karl-Bertil Jonsson till ett typiskt Tage Danielsson-stycke som både vill roa och oroa.

En opera om klassamhället

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton ligger till grund för operasagan Snäll rebell som uppfördes första gången 2004. Den är skriven av Daniel Buckard och Samuel Jarrick.

Samuel Jarrick berättar att man ville göra ett julspel som samtidigt skulle ha en politisk mening.
– Jag vill gärna använda konsten till något meningsfullt och kunna påverka.

Tage Danielssons saga var som klippt och skuren för deras syften. Den handlar om att det finns fattigdom och ojämlikhet, både nationell och internationellt. Dessutom ökar klyftorna hela tiden.
Operan fick ett bra mottagande av publiken och hyggliga recensioner. Samuel Jarrick tror att det för många ”operaovana” var en bra ingång till operakonsten.

Snäll rebell följer inte slaviskt förlagan. Framför allt har man gjort om slutet.

– Vi ville ha ett mera öppet slut, säger Samuel Jarrick, Tage Danielssons är alltför ambivalent och menlöst.

Buckards och Jarricks ambition var att ge en känga åt borgerligheten och väcka tankar om klassamhället. Karl-Bertil Jonsson har alldeles för mycket av medlöpare över sig, och det är skamligt att de fattiga ska behöva vara tacksamma.

– Samhällsproblemen är faktiskt inte lösta, avslutar Samuel Jarrick.

Ingen Robin Hood på Posten

Postens presstjänst säger att man inte känner till något fall som påminner om Karl-Bertil Jonssons agerande. Visserligen har det funnits fall – mycket få sådan, poängterar man – då anställda har haft svårt att skilja på mitt och ditt, men det har aldrig hänt att någon skulle ha omdirigerat paket i Robin Hoods anda.

Man låter hälsa att de postanställda arbetar hårt för att få fram paket och brev till rätt adressat. Man tror också att människor förstår skillnaden mellan verklighet och saga. Och Karl-Bertil Jonsson julafton är en saga. Därför säger man, även om det inte är Postens officiella ståndpunkt, även om man naturligtvis tar avstånd från alla olagligheter inom posthanteringen, även om man understryker än en gång att det har aldrig hänt: ”Vem kan låta bli att älska Karl-Bertil Jonsson?”

Samhällssystemet kläs av

I samband med flera av föreställningarna av Snäll rebell har det arrangerats samtalsforum. Tanken var att koppla ihop det förflutna och nuet, sagan med samtiden, och på det sättet fördjupa perspektiven. Från början hölls det föreläsningar över olika teman, senare ändrade man formen till diskussionskvällar. 

En av dem som deltog var miljöpartisten och journalisten, numera ministern, Gustav Fridolin. Han berättar att för honom har Tage Danielssons diktning och sagosamling haft stor betydelse. 

– De har visat vad som behövs för att stå ut med livet och göra något vettigt av det.

Gustav Fridolin tycker att Tage Danielssons miljödikter är riktiga höjdare, och att Karl-Bertil är en del av barndomen som verkligen har bestått.

Styrkan hos Danielsson tycker Gustav Fridolin ligger i dennes enastående förmåga att ta ner samhällsfenomen på jorden, och därmed klä av samhällssystemet. Hans budskap är radikalt, och Gustav Fridolin anser att det idag framstår som än radikalare.

Den mest förbisedda aspekten i sagan om Karl-Bertil Jonsson, ser Fridolin i frågan om det personliga ansvaret. Karl-Bertil tar ett direkt ansvar, något som är så mycket viktigare då han tillhör de privilegierade.

Sedan tycker Gustav Fridolin att det är helt fantastiskt att en saga om stöld kan förvandlas till en nationalklenod.

– Det säger faktiskt ändå något positivt om Sverige.

För mycket Dickens – för lite Marx

En annan deltagare i samtalsforum i samband med Snäll rebell var filosofiprofessorn och debattören Torbjörn Tännsjö. Och han är skeptisk till budskapet i sagan om Karl-Bertil Jonsson.

– Jag gillar verkligen Tage Danielsson, hans kärnkraftssatir är lysande, närmast oöverträffad. Men med Karl-Bertil Jonsson är det en annan sak

Torbjörn anser att det är så långt från kommunism eller socialism man kan komma. Hans tankar går snarare till Dickens. Det är en historia som handlar om välgörenhet och inte revolution.

Karl-Bertil Jonsson blir upprörd över underklassens bekymmersamma läge och vill göra något åt saken. Det tycker Torbjörn Tännsjö är bra. Han stjäl, och det gillar filosofen, som inte för inte är professor i praktisk filosofi. 

– Men när underklassen själv får framträda och tacksamt ta emot olika håvor, är klassperspektivet borta.

Det är inte heller mycket med revolten mot överklassen. Den heliga äganderätten är ifrågasatt, och pappa kapitalisten är orolig.

– Men snart framgår det ju att det är smulor som har tagits från den rikes bord.

De rika behöver inte uppge sina privilegier, och historien slutar med att allt återgår till det normala.

– Tyvärr, det är omöjligt att tolka denna historia på ett mer progressivt vis!

Jultomten hälsar

Jultomten bor fortfarande i Hamnviken.
Favorit i repris.

Antisemitiskt justitiemord

Idag är det 123 år sedan den fransk-judiske artillerikaptenen Alfred Dreyfus dömdes mot sitt nekade av en krigsrätt till degradering och livstids deportation till Djävulsön för högförräderi. Dreyfus kom att hållas deporterad i fångkolonin 5 januari 1895-99.

Domen mot Dreyfus var ett justitiemord med uppenbart antisemitiska motiv.

Många kom att engagera sig i försvaret av Dreyfus. Det dröjde ända till 1906 innan Dreyfus frikändes och blev helt rentvådd.

Processen och hela den hetsiga debatt som följde är kända som Dreyfusaffären, och är än idag en vattendelare i Frankrike mellan en republikansk vänster och en nationalistisk höger.

1898 Zola Emile Zola "J'accuse" i tidningen L'Aurore. För det blev han stämd för smädelse och dömd till ett års fängelse och böter. Dessutom ströks han ur hederslegionen. Han gick i frivillig exil i England under ett år för att undvika förföljelser.

Hans rakryggade hållning kan tjäna än idag som ett föredöme för litteraturens folk, och alla andra.

Den tyska efterkrigsgenerationens främste författare 100 år

Idag skulle Heinrich Böll ha fyllt 100 år.  Firar honom med en recension av det senaste som gavs ut på svenska:

Ungdomens bröd
Heinrich Böll
Övers: Per Erik Wahlund
Brombergs

Heinrich Böll är en av de främsta, om inte rent av den främste, inom den tyska efterkrigsförfattargenerationen som sökte förhålla sig till den tyska historien i litterär form. Bakgrunden var naturligtvis nazismen fruktansvärda brott och krigets fasor. Böll hade själv varit frontsoldat, och sårats flera gånger innan han blev krigsfånge.

Kortromanen ”Ungdomens bröd” kom ut 1955 och utspelar sig i början av 50-talet. De värsta krisåren är över, och välståndet börjar komma till Västtyskland. Det är på många sätt en övergångsperiod. Huvudpersonen är en ung man, tillräckligt gammal för att minnas fasorna, men alltför ung för att ha tagit aktiv del i dem. Hela handlingen tilldrar sig under en enda dag, vilket passar Bölls förtätade prosa. 

Den humanism som besjälar hela hans livsåskådning kommer också till uttryck i Bölls sätt att skriva. Personteckningen saknar all tillstymmelse till objektifiering, alla personer är människor av kött och blod.

Bakom saklighet finns en rik symbolik. Det mest centrala är förstås brödet, det som de hungriga fantiserade om under hungeråren, det som nu finns i överflöd, men också som en påminnelse om att inte av bröd allena: den nya välfärden har fört med sig en konsumism som får människorna att glömma livets andliga dimension. Och inte för inte är Walter reparatör av tvättmaskiner, den nya rikedomens egen symbol.

Det är säkert inte heller någon tillfällighet att historien utspelar sig på en måndag, veckans första dag. Allt är framför oss, men det förflutna finns ständigt där, och förr eller senare tvingas vi att ta ställning till det.

De episka mästerverkens författare

Idag är det Väinö Linnas födelsedag. Han var född 1920 i Urjala i västra Finland, och tillhör den mycket celebra skaran av geniala författare som INTE har fått Nobelpriset.

Finlands enda Nobelpristagare i litteratur är, om jag minns rätt, Frans Eemil Sillanpää, som fick priset 1939, och han är glömd och förlåten för länge sedan.

Linnas författarskap däremot är i allra högst grad levande idag. Och lär så förbli länge än.

En ny filmatisering, den tredje i raden, tror jag, av Linnas mästerverk ”Okänd soldat” har nyligen gått upp på biograferna. Själv föredrog jag att läsa om romanen.

Den håller fortfarande, det är ett enastående verk.

Självklart genom sin episka skildring av krigets vanvett, men än mer genom det konsekventa klassperspektivet. De enkla finska soldaterna som strider för sitt land, hatar sina officerare nästan lika mycket som fienden. Deras patriotism är en annan än överhetens, det fosterland som de försvarar är inte det samma som herrarnas.

Det handlar inte om ideologi, utan om vanlig hederlig klasskänsla.

Konstnären Anders Åberg är nog mest känd för Mannaminne, och kanske också för utsmyckningen av Solna Centrums T-banestation. Frågan är dock om inte det häftigaste med Anders är att han har träffat Väinö Linna!

Ur djupet av hennes sargade själ

Idag är det Edith Piafs födelsedag.

Hon kallades för Lilla sparven men hon var Den Stora Rösten. Edith Piaf tog populärmusiken till helt nya nivåer. Än idag får hennes oefterhärmliga framföranden miljoner människor världen över att rysa.

Hon föddes 1915 i Paris som Edith Giovanna Gassion. Tidigt blev hon övergiven av sina föräldrar, och växte till en början upp hos sin mormor, innan hennes far lämnade henne hos sin mor som drev en bordell i Normandie. Edith uppfostrades av kvinnorna som arbetade där.

Redan som 14-åring uppträdde hon tillsammans med sin far, som var gatuakrobat och diversearbetare inom teatern. Också Piafs mor var sångerska, så man kan konstatera att hon hade ett rejält artistiskt påbrå. Hon försörjde sig under några år som gatusångerska i Paris tillsammans med sin halvsyster Simone Berteaut.

Vid 16-årsålder blev hon förälskad i en viss Louis Dupont och fick med honom en dotter. Hon tog aldrig hand om flickan, som dog två år gammal av hjärnhinneinflammation. Nästa pojkvän var en hallick som la beslag på en del av hennes inkomster mot att hon slapp att prostituera sig.

Det är ingen överdrift att påstå att Edith Piafs tuffa barndom kom att prägla hennes vuxna liv. När rampljuset slocknade och hyllningskören hade tystnat kastade istället missbruket sina mörka skuggor över hennes tillvaro. Hon hade svåra problem med både alkohol och droger.

Hon hade många relationer genom åren, och hon främjade karriärer åt flera av sina män, bland annat den store skådespelaren Yves Montand och sångaren Charles Aznavour.

Piaf fick sitt stora genombrott när hon upptäcktes av nattklubbsägaren Louis Laplée. Det var han som gav hennes artistnamn Piaf – Sparvunge, det var han som lärde henne grunderna i scenframträdande, och det var han som bestämde att hon skulle alltid uppträda i svart.

Det var ett veritabelt genidrag. Piafs sång är just ingenting annat än svärta. Hennes röst är hes och rå, man frestas säga naken, och den ger bara uttryck åt känslor. Rena och oförfalskade känslor, men också svåra, tragiska känslor. När hon sjunger vet vi att det kommer ur djupet av hennes sargade själ, det är självupplevt, äkta intill minsta trauma och sår.

Samtidigt ingår hon i en tradition, den i Frankrike så starka och levande traditionen av chansons. Hon anses som Frankrikes största artist inom populärmusiken, och ingen har sedan hennes förtidiga död i levercancer 1963 47 år gammal gjort henne rangen stridig

Fortfarande är det många som ryser när de hör Non, je ne regrette rien – nej, jag ångrar ingenting. För så säger väl bara någon som ångrar allting?