Grattis José Saramago!

Idag är det José Saramagos födelsedag. Dagen till ära två recensioner av hans böcker:

ROMAN

Klarsyn
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

För åtskilliga författare har Nobelpriset lett till skrivkramp. Så icke för portugisen José Saramago, som efter sitt pris 1998 har kommit ut med en jämn ström av nya böcker, som var och en bär vittnesmål om sin upphovsmans outsinliga fantasi. Den senaste i raden heter ”Klarsyn” och är på många sätt en typisk Saramagoskapelse. Det här är en idéroman, där Saramago tar upp viktiga samhällsfrågor och vågar vara uttalat politisk.

I ett parlamentsval röstar 70 procent av väljarna blankt, de politiska partierna skyller på dåligt väder och ordnar nyval. Nu blir det hela 83 procent blankröster, men det som är mycket speciellt för båda gångerna är att fenomenet uppträder endast i huvudstaden. Vad väljarna där har gjort är att helt lagligt och på demokratisk väg har ifrågasatt legitimiteten hos det politiska systemet. Makten slår tillbaka med full kraft och skyr verkligen inga medel. Parallellen till 11/9 är ofrånkomlig, men Saramago syftar nog längre än så. Han vill avslöja lögnen i det offentliga livet, kopplingen mellan makten och medierna, korruptionen, men kanske framför allt hur lätt demokratin urholkas när makteliten ser sina privilegier hotade. En stark kontrast utgör av det civila samhället som förmår att fungera spontant när det lämnas åt sitt öde. Kanhända är det kommunisten Saramagos metamorfos till anarkist på gamla dagar.

Saramagos språk är en hybrid av byråkratisk politikerjargong och biblisk svulstighet, han är den objektive berättare som bemödar sig om allsidighet, och därmed skapar en ännu större kontrast till Maktens välsmorda retoriska munläder. ”Klarsyn” är en viktig roman som övertygar.

ROMAN

Små minnen
José Saramago
Övers: Hans Berggren
W & W

En annan mycket engagerad författare var den portugisiske Nobelpristagaren José Saramago. Han gick bort i somras, och det är därför synnerligen lämpligt att hans lilla memoarbok ”Små minnen” ges postumt ut nu.

Samtidigt är det upprörande att i boken hänvisas flera gånger till Saramagos romaner, med anmärkningen ”ej översatt till svenska”. Det luktar kulturskandal lång väg.

Genom en väv av små anekdoter och historier från sin barndom och ungdom berättar Saramago om hur han blev den person han var. Han urskiljer också ett flertal teman och ämnen för de romaner han kom att skriva så småningom.

I bakgrunden finns ett fattig-Portugal med oöverstigliga klassklyftor. Saramagos mor- och farföräldrar är analfabeter, så också hans mor. Familjen tillhör inte de allra fattigaste, men måste ändå varje vår pantsätta sina täcken, för att lösa ut dem på senhösten, innan vintern kommer. Saramagos storebror dog i lunginflammation fyra år gammal.

Saramagos biografi gör verkligen skäl för titeln, boken är på bara 140 sidor, och det finns något djupt tilltalande i hans anspråkslöshet. Samtidigt är varje sida betydelsemättad, uttrycksfull och rik på innehåll.

Stora män har råd med små minnen.

Från början till slut

ROMAN
Alltings början

Karolina Ramqvist
Norstedts, 2012

Titeln på Karolina Ramqvists roman ”Alltings början” är mycket symptomatisk. Bokens handling utspelar sig på 90-talet, och många skulle säkert säga att det var då det började. Lika många, om inte fler, skulle tvärtom påstå att det var slutet. Och vad vet jag, det kanske helt enkelt var början till slutet? Men på vad?

Miljön i romanen är den mycket amorfa grupp av kultur- och nöjeselit, alla dessa kändisar och halvkändisar, föredettingar och wannabes, som alltid är helt ”rätt” och som går till de rätta ställena, där de aldrig behöver vänta i de långa köerna utanför. De är mer eller mindre permanent berusade, fast inte på det där pinsamma lantissättet, de pissar och spyr och skränar inte ute på lördagskvällarna. De är ständigt också lite höga, men inte så där vulgärt att de dör av en överdos i någon trappuppgång.

Det är en grupp som är så apart, att den blir faktiskt mycket belysande för det samhälle med vilket de inte tycks ha särskilt mycket gemensamt.

Romanens huvudperson Saga är 15 år gammal när berättelsen börjar. Vi får följa hennes resa mot vuxenlivet och självförverkligandet. Det är inte särskilt enkelt, om vi får tro henne är det ”lättare att vara död än att vara vuxen”. Hon är visserligen ung, vacker och begåvad, blir omsvärmad av både pojkar och män, och börjar en karriär mot att bli en framgångsrik skribent. Men det går ändå inte som på räls.

Saga har växt upp med en ensamstående mamma, som inte har varit speciellt ensam, många pojkvänner passerar deras lilla lägenhet på Söder – var annars? Mamman är konstnär, radikal och feminist. Hon lämnar Saga stor frihet, även om det ser misstänkt ut att det handlar mest om hennes egen frihet. Det finns inga svek som inte kan bortförklaras med att ”ingen skulle anklaga en man för samma sak”. Det finns mycket litet gemenskap i deras liv, och när mamman ska ta ansvar för föräldrarollen sker det genom att lära Saga uppskatta ankleverpastej och belugakaviar. Och framför allt präntar hon in i dottern att ”ta för sig”.

För Saga innebär det en stark feministisk självkänsla, men också en osäkerhet skapad av moderns kampretorik och hennes egen upplevelse av otillräcklighet. Det är en kluvenhet som är utmärkande på ett förtjänstfullt sätt för hela romanen, som inte väjer för komplexitet och motsägelser.

Det är just denna dialektik som är i själva verket berättelsens motor. Saga träffar nämligen en man som hon blir helt besatt av. Han är festfixare i de rättaste kretsarna, och inte direkt någon feministprins, för att uttrycka det snällt. Deras relation tilldrar sig helt i det fördolda, då han inte vill visa sig ute med henne offentligt. Han har istället för vana att ringa efter henne, som man ”ringer efter pizza”, och någon gång till och med avbeställer han när intressantare kulinariska anrättningar plötsligt dyker upp.

Hon ser klart hela situationen, men kan inte låta bli att fascineras av den. Och någonstans, ganska omärkligt, börjar ändå en frigörelseprocess.

Den är en modig och mångbottnad skildring som tar upp svåra frågor om det motsägelsefulla i våra liv: hur förenar man ideal och den krassa verkligheten, hur hanterar man sin inre förvirring, hur förhåller vi oss till andra människor, och vad är egentligen rätt och fel? Och om hur självklara rättigheter ständigt måste återerövras av varje generation.

Romanen är samtidigt fast förankrad i den politiska verkligheten, oräkneliga feministklassiker passerar revy, och omvärldens grymma realiteter tränger sig på, Balkankrigen, Rwanda, rasism, högervridning.

Brott och straff i Norrlands Aten

ROMAN
Allt vad marken gömmer

Annika Sjögren
Ordfront, 2012



Det är fascinerande med författare som i sina böcker återkommer till samma plats, verklig eller påhittad, som Faulkner i Yoknapatawpha County eller Garcia Marquez i Macondo. De bildar ett eget universum, där den lilla världen återspeglar den stora, och tvärtom. Det blir dessutom en hög igenkänningsfaktor, lite som en såpopera på hög litterär nivå.

Precis så fungerar Annika Sjögrens romaner (utan andra jämförelser med de litterära elefanterna i övrigt). Här är det Härnösand som är sin egen värld, men som korresponderar med världen utanför, och har åtskilligt att säga om denna. ”Allt vad marken gömmer” är hennes fjärde roman där handlingen utspelar sig i Norrlands Aten (numera Handelsplats Härnösand).

Liksom de tre föregående böckerna är ”Allt vad marken gömmer” en deckare till formen. Extrema handlingar, som mord, förlänar handlingen och karaktärerna en extra skärpa. Men kriminalintrigen är trots allt bara ett sätt att föra berättelsen framåt, en narrativ motor. Här förekommer inga spektakulära mord, som löses av kluriga poliser med sliten trenchcoat och alkoholproblem.

Istället bygger Annika Sjögren upp stämningar. Bakom välskötta radhusområden och mysiga träkåkar, högborgerliga paradhus och nybyggda höghus, gömmer sig ouppklarade trauman, uppslitande frustrationer, förträngd skam och outhärdliga minnen av fruktansvärda övergrepp. Ingenting är vad det synes vara, en i sig ganska radikal tanke.

När verkligheten tränger sig på, och huvudpersonerna konfronteras med sina egna demoner, leder det lätt till explosiva situationer med oöverlagda handlingar med tragiska konsekvenser. Ingen är ond i denna mörka thriller, även om en del är elaka och dumma, gränsen mellan offer och förövare är nanotunn, om den finns alls. De – vi? – är på samma gång både och, Annika Sjögren varken dömer eller fördömer, utan hon är obrottsligt lojal med sina karaktärer, flera av de udda existenser, med alla deras brister och tillkortakommanden. Och i förlängningen gäller denna lojalitet också läsaren.

Några av personerna närmar sig stereotyperna, som den överbeskyddande modern och den elaka svärmodern som förstör sina barns relationer, men det kanske är vanligare än vad man kan tro.

Annika Sjögren skriver en enkel och konkret prosa, som visserligen någon gång ibland tenderar att bara flytta text, men som i all sin avskalade rikedom fångar förtjänstfullt in vardagens detaljer. Och det är på den nivån romanen utspelar sig. Författaren rör sig hemtamt i stadens olika miljöer, skolan, musikens värld, äldreboenden, bibliotek och konstvärlden, både innerstaden och omgivningarna. Bakom skymtar en stillsam samhällskritik, om nedskärningar, osäkra anställningar, ökade samhällsklyftor.

Samtidigt går det inte att ta fel på kärleksförklaringen till Härnösand, som bara den mäktar som kommer utifrån och tar staden till sitt hjärta. Hur många andra städer kan skryta med att människor flyttar dit på grund av ett bibliotek?

Annika Sjögren bygger upp en intrikat komplicerad handling, som är psykologiskt stark och övertygande, utan att vara krånglig. Elegant knyter hon ihop alla trådarna till en fängslande berättelse om sköra mänskliga relationer i en värld i gungning där alla är osäkra på sina roller och sin plats.

Kurt och Carlos

Idag firar vi två favoritförfattares födelsedag.

Kurt Vonnegut, född 1922, som påstod att han aldrig fick Nobelpriset eftersom han hade varit försäljare av Saab-bilar, och hade haft synpunkter på detta underverk av svensk teknologi.

Och Carlos Fuentes, född 1928, som kallade George W Bush för terrorist. Han skrev någar fina böcker också.

Stort grattis!

Veckan från hyllan 2012-46

Det var naturligtvis en ren tillfällighet att det amerikanska presidentvalet ägde rum på Gustav Adolfsdagen. Men jag kan inte låta bli att misstänka en republikansk konspiration. Kungen dödas, dimman vid Lützen…ni fattar.

Presidentvalet i USA är en gigantisk tävling i vem som har mest pengar bakom sig. Alla de som satsar väldiga summor gör det givetvis enbart för att stödja demokratin och propagera för vissa ädla ideal, de förväntar sig ingenting tillbaka.

Den demokratiska processen inför valet präglades av desperata försök av framför allt republikaner att se till att bara rätt folk röstade. Anställda har hotats med sparken om de röstade på fel kandidat, på vissa håll godkänns vapenlicens som id men inte studentlegitimation, vallokaler stängs i områden där det bor fattiga och minoriteter, medan nya öppnas i välbärgade kvarter, förtidsröstande har förkortats, och det har gjorts krångligare att rösta för grupper som traditionellt håller på demokraterna, de brottsdömdas rösträtt har inskränkts eller helt dragits in.

För er som har missat det, det är alltså inte Ukraina eller Ryssland som vi talar om här, utan Amerikas förenta stater, världens demokratiska föredöme.

Under valdagen blev det en stor köbildning i framför allt svarta och fattiga områden, men republikanska guvernörer har vägrat att förlänga öppettiderna.

Som orsak till alla dessa åtgärder uppges förhindrande av valfusk, trots att valfusk knappt förekommer. Enda gången som det verkligen fuskade på allvar var när George W Bush brorsa snodde hela valet för att se till att storebror vann. Trots att han förlorade.

Bröderna Bush fick Lukasjenko att framstå som en blyg liberal.

Efter valet har observatörer från OSSE riktat allvarlig kritik. Bland annat pekar de på att många väljare finns upptagna i vallängder i flera delstater och att omkring 50 miljoner av de cirka 237 miljonerna röstberättigade inte var registrerade alls.

– Det finns allvarliga bekymmer med saker som rösträtten, röstlängder, öppenheten kring finansieringen av valkampanjer, kontrollräkning och de internationella observatörernas möjligheter, sade ledaren för OSSE:s observatörer Daan Everts, enligt svt.se.

Valövervakarna var också upprörda över hur de själva behandlades. Texas hotade inför valet med att gripa de observatörer som närmade sig vallokalerna och i Alabama, Florida, Iowa, Michigan, Mississippi Ohio och Pennsylvania fick de heller inte följa valet.

Tänk om det hade hänt i Venezuela…

Nu hjälpte inte alla dessa tricks, Obama vann igen, och de stackars republikanerna får dra i fyra år till med denne muslimske kommunist, eller möjligen kommunistiske muslim, som inte ens är amerikan. Egentligen. Fråga Donald Trump.

Outgrundliga äro historiens vägar, och också val kan utveckla sig som ingen har förväntat sig. Även i USA. Åtminstone i skönlitteraturen.

Konspirationen mot Amerika
Philip Roth
Övers: Hans-Jakob Nilsson
Bonniers, 2005

USA:s dramatiska historia och dess komplexa och konfliktfyllda samhällsliv återspeglas ofta i den amerikanska litteraturen. Och som det anstår en stor och mäktig nation skildras och tolkas samhället av många framstående författare. En av de absolut främsta nu levande är den ständige Nobelpriskandidaten Philip Roth. Hans senaste roman ”Konspirationen mot Amerika” är ett försök till kontrafaktisk historieskrivning, det vill säga berättelsen om vad som hade kunnat hända om historien hade tagit en annan vändning. Tanken bakom är förstås att belysningen av alternativen får den faktiska historien att framstå med större skärpa. (Och det finns alltid alternativ i historien!)

Bokens huvudperson är den här gången inte som annars brukligt i hans romaner Roths alter ego, utan författaren själv, och hans familj, dock i välbekanta omgivningar i Newark.

Handlingen är fascinerande: inför presidentvalet 1940, som Roosevelt väntas vinna lätt, kan republikanerna inte enas om en kandidat. Då dyker flyghjälten Charles A. Lindbergh upp, och med ett karismatiskt framträdande och ett isolationistiskt budskap, sopar han hem nomineringen. Under valkampanjen flyger han själv från stad till stad och håller tal som är aldrig längre än fem meningar, och som hamrar fram parollen att ”hålla Amerika utanför alla krig och alla krig utanför Amerika”. Lindbergh vinner en jordskredsseger. USA sluter vänskapsavtal med Tyskland och Japan – Ribbentrop kommer på besök till Washington – och under täckmantel av kamp mot kommunism börjar man föra en fascistisk politik.

Man inrättar ett Ämbetsverk för amerikansk absorbering (!) som syftar till att ”uppmuntra Amerikas religiösa och nationella minoriteter att i högre grad låta sig införlivas i det större samhället”, och påbörjar ett projekt kallat Hemman 42 där man tvångsförflyttar människor kors och tvärs över landet för att undvika ghettobildning och underlätta integration (de rothska fantasierna kommer farligt nära förslag som på sistone har förts fram i den svenska integrationsdebatten, bland annat av folkpartiet).

En fientlig och hotfull stämning sprider sig, och kulminerar så småningom i regelrätta pogromer som kräver dödsoffer. Lindbergh försvinner emellertid spårlöst under en soloflygning 1942, ett kuppförsök avvärjs, nyval utlyses som vinns enkelt av FDR, och i december angriper japanerna Pearl Harbour…

Hur trovärdigt är det? Historien är påhittad men företeelser, personer och även vissa händelser är i allra högsta grad verkliga. Den amerikanska isolationismen var mycket stark – än idag anklagar man Roosevelt för att ha känt till det japanska angreppet – antisemitismen var ett påtagligt faktum, det fanns starka sympatier för det nazistiska Tyskland som sågs som garant mot hotet från Sovjet. Så visst är det trovärdigt. Roth är därtill en driven författare som snabbt och skickligt bygger upp miljöer, personporträtt och stämningar. Mycket av bokens förtjänst ligger i den livfulla skildringen av en familj som inför den annalkande faran slits sönder genom olika ideologiska konstellationer.

Inte desto mindre skulle jag inte räkna ”Konspirationen mot Amerika” till Roths bästa böcker, därtill är den alltför förutsägbar och förmår inte överraska. Betydligt vassare är trilogin som behandlar USA:s efterkrigshistoria, med ”Gift med en kommunist”, ”Amerikansk pastoral” och ”Skamfläcken”.

”Konspirationen mot Amerika” är en hygglig mellanbok av en annars utomordentlig författare.

Tysk höst

Många är vi som har plågats i skolans historieundervisning med att älta årtal och diverse datum. För åtskilliga, kanske de flesta, har det medfört en livslång avsky för allt vad historia heter. Vi andra som av olika skäl har klarat oss med historieintresset i behåll har insett att plugga datum är lika ointressant som onödigt. Det finns ett historiens innehåll som är mycket väsentligare.


Det finns dock vissa datum som är svåra att gå förbi. Den 9 november är ett sådant datum. Det återkommer med viktiga händelser under hela den tyska 1900-tals historien med en envishet som gränsar till det magiska. Och Tysklands historia har alltid varit central för utvecklingen i Europa.

Det börjar den 9 november 1918 är Vilhelm II, den tyske kejsaren, av sin morbror den blivande Edward VII kallad ”Historiens mest lysande fiasko”, abdikerar och tar sin tillflykt till sitt gods i Holland, där han dör 1941. Familjen Hohenzollern var Europas äldsta regerande dynasti, med anor tillbaka i tiden till 1061. Vilhelms abdikation innebar ett radikalt brott i den tyska historiens kontinuitet, och gjorde säkerligen tyskarna mer benägna att söka efter radikala lösningar. Kejsarens fanflykt, och så uppfattades det av många, förstärkte också ytterligare ”dolkstötslegenden”, uppfattningen, som exploaterades hårt av nazisterna, att Tyskland besegrades aldrig på slagfältet, utan förrådes av inre fiender.

Den 9 november 1923 är det dags igen. Hitler genomför sin så kallad ölkällarkupp i München, när han försöker med vapen i hand ta makten i Bayern. Kuppen misslyckas, och Hitler ställs inför rätta anklagad för högförräderi. Efter en farsartad rättegång döms Hitler till lagens absolut mildaste straff, 5 års fängelse, av vilka han sitter inne i 9 månader, under luxuösa förhållanden, då han skriver färdigt på sitt bisarra verk ”Mein Kampf”, och bedriver partipolitisk verksamhet. Det här markerar på ett ödesdigert sätt Weimarrepublikens oförmåga och ovilja att konfrontera sina fiender, något som inom mindre än tio år skulle leda till dess undergång. Hitler hade lärt sin läxa och förstått att makten skulle mycket lättare vinnas med tålamod och lagliga medel. Låt gå för att han vid behov drog sig aldrig att ta till de olagliga också.

Kristallnatten den 9 november 1938 är en tydlig fingervisning om vad nazistregimen är kapabel till. Människor dödas, butiker plundras, synagogor brinner. Världen fortsätter att blunda, och andra världskriget och Förintelsen lurar redan runt hörnet. Västeuropa och USA ät förtvivlat angelägna om att slippa att åter uppleva det första världskriget fasor som fortfarande är ett plågsamt minne för generationer av européer och amerikaner. Och naturligtvis hoppas man att kunna använda Hitler som en murbräcka mot den kommunistiska fästningen i Sovjetunionen.

Den 9 november 1989 börjar människor under stor entusiasm att börja riva Berlinmuren. Den reellt existerande socialismen är till ända, Tyskland är återförenat, kalla kriget är slut. Lika mycket innebär det slutet på det som den brittiske historikern Eric Habsbawm kallade ”det korta seklet”, det som började i augusti 1914, fortsatte med två fruktansvärda krig, och kom att radikalt förändra vår värld.

Historien består naturligtvis inte av datum, de markerar bara mer eller mindre betydelsefulla händelser, och gör det möjligt för oss att ordna dem på ett för oss meningsfullt sätt. Det går nu en osynlig gräns, föga förvånande tvärs genom Tyskland. I det gamla Central- och Östeuropa finns redan mycket besvikelse och frustration som ger upphov till sociala och politiska spänningar. Det finns en uppenbar risk, och den föreligger också på en del ställen i Västeuropa, att det förflutna kommer att kasta sina långa skuggor, och erbjuda lösningar i chauvinismens och intoleransens tecken. Vi får inte låta oss luras av att dessa rörelser ofta idag uppträder i en skenbart förändrad, modern skepnad. De är samma andans barn och vi har ett stort ansvar när det gäller att hantera dessa problem, och förhindra fler framtida utbrott av barbari.

Det är människorna själva som skapar sin egen historia, och vi kan alltid välja. Vilket är ett annat sätt att säga att det som hände behövde egentligen inte hända. Och inte ens den 9 november.

Fysiker, revolutionärer och främlingar

Idag är det årsdadgen av Oktoberrevolutionen. Det är nog bara i Ryssland som en oktoberrevolution kan bryta ut i november.
Lämpligt nog är det också Lev Trotskijs födelsedag.
Några andra trevliga födelsedagar infaller också idag. 1867 föddes Marie Curie, fast då hette hon Skladowska.
1913 föddes Albert Camus. Nästa år blir det jämnt. Jag firar i förskott med en recension av nyutgåvan av Främlingen:

Främlingen

Albert Camus
Övers: Jan Stolpe
Bonniers

Fransmannen Albert Camus belönades med Nobelpristagare 1957. Hans författarskap hade stor betydelse för existentialismen. Hans mest kända verk är ”Pesten” och ”Främlingen”. Den sistnämnda finns nu i en nyöversättning av Jan Stolpe, och med ett efterord av Michael Azar.

Det här är berättelsen om en person som är totalt vilse i sitt eget liv och i tillvaron i stort. Han är en främling inför sig själv och samhället. Han är aldrig närvarande i det som sker, utan alltid undvikande och saklig på ett frånvarande sätt. Han är så mentalt dysfunktionell att jag är säker på att idag skulle han diagnostiseras med adhd eller damp eller något syndrom.

När han begår ett mord, helt och hållet av en slump, på ett sätt som är så typiskt för Camus, är det som om det hände någon annan. Det blir också en märklig uppvisning vad det innebär att ”leva i nuet”, särskilt om man drar det till sina yttersta konsekvenser. Mördaren kan inte relatera till mordet, en händelse i det förflutna, lika lite som till den dödsdom som vantar honom i framtiden.

Det finns också en politisk läsning av romanen. Handlingen utspelar sig Algeriet, då fransk koloni, och Camus födelseplats och hem. Den mördade är en ”arab”, utan namn, ålder, utseende eller några andra särskilda kännetecken. Det gäller för övrigt alla andra ”araber”, de är blott objekt.

Det är en bild av två folk som lever sida vid sida, som totala främlingar för varandra. Den algeriska frigörelsekampen pågick blodig under tiden efter andra världskriget, och Camus försökte – föga framgångsrikt – att inta en slags tredjeståndpunkt. Han omkom i en bilolycka 1960, och upplevde aldrig Algeriets självständighet, och ”svartfötternas”, de infödda Algerietfransmännens, massexil.