Valborg firades på många platser i Kramfors

Det kyliga vädret skrämde inte Kramforsborna från att fira Valborg. Det tändes majbrasor på många håll runt om i kommunen. Vårens ankomst hälsades med underhållning på flera ställen med körsång och trubadur, korv och annat gott grillades och spred härliga dofter vida omkring och det anordnades lekar för både stora och små. För många ungdomsföreningar är Valborg ett tillfälle att få in lite extrainkomster till verksamheten.

På flera platser hölls det inspirerade tal till vårens och ljusets ära.

Traditionsenligt är Valborg en helg då det skjuts fyrverkerier, och fantasifulla mönster syntes överallt uppe på den blygrå himlen. Eldarnas mäktiga lågor lyste upp kvällen länge när skymningen föll.

Veckan från hyllan 15

Rysslands premiärminister Vladimir Putin har varit på blixtvisit i Sverige. Han träffade Fredrik Reinfeldt och de två statsmännen samtalade om samarbete, handel och mänskliga rättigheter. Arbetsfördelningen var enkel, Reinfeldt talade om samarbete och handel, Putin om mänskliga rättigheter.

Kommentarerna efteråt präglades av förvirring. Ryssland är inte lätt att förstå sig på, och har aldrig varit det. Nu kan det vara än svårare, med ett samhälle som utmärks av rövarkapitalism, autokrati och chauvinism.

Bästa sättet att begripa vad som egentligen händer hos den stora grannen i öst tycks vara den metod som den ryske författaren Vladimir Sorokin använder i sin roman "I det heliga Rysslands tjänst" - att gå till det förflutna och extrapolera det till nutiden.

Sorokin har med framgång metoden i flera romaner. Här bjuder jag på en recension av "I det heliga Rysslands tjänst", och som bonus med anledning av Första maj också en recension av en annan av hans romaner, "Is".

I det heliga Rysslands tjänst
Vladimir Sorokin
Övers. Ben Hellman
Norstedts

Den säregne ryssen Vladimir Sorokin är en författare som däremot intar en ytterst kritisk inställning till sitt land och dess historia. Hans senaste roman är en dystopi som utspelar sig år 2027. Ryssland är en stormakt som kontrollerar all energitillgång, hela tillverkningsindustrin i världen är förlagd till Kina, och mot Västeuropa har det byggts en Mur, samtidigt som alla ryssar har "frivilligt" bränt sina utrikespass på ett offentligt bål i Moskva. I Ryssland råder en högteknologisk feodalism, landet styrs av Härskaren, allt är underkastat Statens bästa, det finns en adel, och ett flertal olika korporationer. Kontrollen utövas genom en säkerhetstjänst som kallas för "opritjniker".
För den som inte är tillräckligt insatt i rysk historia kan jag berätta att opritjniker var Ivan den förskräckliges dödsskvadroner, och "opritjina" är i Ryssland synonymt med skräckvälde.
Vi får följa en högt uppsatt opritjnik under en dag av yrkesutövning, bokens originaltitel är "En opritjniks dag", i ett landskap som är en märklig blandning av science fiction och traditionell rysk lantlig idyll. Det blir till en orgie i våld, översitteri, korruption, fifflarmentalitet och ett bisarrt manligt kamratskap. Definitivt barnförbjudet.
Det är en högst deprimerande bild av tendenser i dagens Ryssland. Sorokin har också en kritisk attityd till sitt lands förflutna och en djupt pessimistisk syn dess framtid. Alla tidsperspektiven hänger naturligtvis ihop.
Pessimismen kan tyckas vara alltför långt driven, det finns ingen som helst öppning i handlingen, och det blir till slut till en svaghet i en annars mycket stark roman.

En rysk författare som för den avantgardistiska traditionen vidare är den kontroversielle Vladimir Sorokin. Hans senaste roman "Is" (Norstedts; övers. Ben Hellman) berättar historien om en märklig sekt i Moskva som kidnappar blonda och blåögda och slår dem i bröstet med en mycket speciell isslägga för att se om "deras hjärta börjar tala". De som överlever upptas i brödraskapet som ser sig själva som de enda levande medan resten är levande lik. Vi får följa sektens historia bakåt i tiden och sedan fram till vår tid i det postkommunistiska Ryssland. Vi färdas genom en brutal och hänsynslös värld, där "de levande" skyr inga som helst medel för att förverkliga sina apokalyptiska mål.
Det här är naturligtvis en bild av modern rysk historia, fantastiskt återgiven. Men det är lika mycket en berättelse om makt, som härskar oinskränkt över människorna genom olika skepnader, politiska och ekonomiska.
Sorokins berättarstil skulle jag vilja kalla för "accelererande" - han börjar försiktigt, mycket knapphändigt, som liknar mest enkla scenanvisningar, för att alltmer ta fart med fantasi och fabuleringsförmåga, med mycket humor och fantastiska dialoger.

Första maj, första maj..

Veckans viktigaste händelse är utan tvekan 1 maj. Vad kan vara mer glädjerikt och värt att fira än de arbetande människornas egen helg? Inte helgon, kungar, eller stolta nationer, utan den som arbetar.
Första maj!

Antimilitaristisk Valborg

Valborgsmässoafton är en märklig historia, som på ett intressant sätt visar hur den kristna kyrkan har förmått att inkorporera hedniska helger och riter, och göra de tämligen oförargliga. I ett liknande sammanhang har Marcuse myntat termen ”repressiv tolerans”. Det är en märklig teori visserligen, på mer än ett sätt, men det ska jag inte gå in på nu. Och faktum är att jag misstänker att det är som vanligt, svenskarna kan inte bara kröka till, de måste uppfinna en anledning, som dessutom har något av kultur över sig.

Idag är det dessutom Jaroslav Haseks födelsedag. Han var född 1883 i Prag, och var en tjeckisk författare.

Han deserterade från österrikiska armén under första världskriget, anslöt sig till ryssarna och deltog i oktoberrevolutionen som politisk kommissarie. Han återvände till Tjeckoslovakien 1920.

Mest känd är Hasek förstås för "Den tappre soldaten Svejk". Av många anses boken som en av de främsta antimilitaristiska skrifterna. Genom humor framställs militarismen som löjeväckande och människofientlig. Boken innehåller också en svidande kritik av hyckleriet och dubbelmoralen under kejsardömet Österrike-Ungerns sista tid.

Boken förbjöds i den tjeckoslovakiska armén 1925. Den polska översättningen konfiskerades 1928, den bulgariska förbjöds 1935 och i de nazistiska bokbålen 1933 var den given.

Haseks födelsedag firas lämpligen med tjeckiskt öl.

Kulturtorget vecka 17

1. Veckans bästa personliga kulturupplevelse?

Jag började läsa på en roman på nästan tusen sidor. Gammaldags hederlig episk berättelse, det ser ut att arta sig till en riktig läsefest. Hoppas få återkomma mer om detta.

2. Arrangören och orkesterledaren Duke Ellington (född 29 april 1899) myntade ”It dont mean a thing if it ain´t got that swing”. Ligger det något det kanske? Eller kan musiken vara bra utan att den svänger?

Jag känner folk som lyssnar på dansbandsmusik. Den svänger också. Allt beror på vart det svänger. Även om jag för egen del anser nog att det kan lika gärna gå rakt fram utan svängar.

3. Mer musik. Mannen bakom cd-skivan dog häromdagen, en chef på japanska Sony. Men nu börjar de gamla vinylskivorna bli populära igen. Cd eller vinyl? Har ni sålt/skänkt/kastat era gamla vinylplattor?

Jag kastar aldrig någonting, kan alltid vara bra att ha. Lämnade en back med vinylskivor på en inglasad altan, där de förstördes först av solen, och sedan av kylan. Men det är synd att kasta, kan säkert vara bra att ha...

Från den djupa sorgens folk och land

ROMAN
Jord och aska
Atiq Rahimi
Övers: Kristina Ekelund
Leopard förlag, 2011

Den afghanske författaren Atiq Rahimi blev känd för den svenska publiken med sin Goncourt-belönade roman ”Tålamodets sten”. Nu finns också hans debutroman tillgänglig på svenska. Det är ”Jord och aska”, senare filmatiserad och prisbelönad i Cannes. Rahimi lever sedan 1985 i Frankrike, efter att hans familj flydde landet efter den sovjetiska invasionen.

”Jord och aska” är skriven strax efter att talibanerna tog makten i Afghanistan. Handlingen utspelar sig visserligen under den sovjetiska ockupationen, men inbegriper tre generationer, och öppnar sig därmed mot både framtiden och det förflutna.

Rahimi har ett mycket säreget sätt att skriva, texten består av korta, abrupta meningar och stycken, med en ständigt undertryckt förtvivlan. Det är avbrutna meningar, antydningar och associationer som snärjer läsarens medvetande. Det är en stil som ligger tydligt den muntliga traditionen nära.

Romanen är skriven i andra person, med ett direkt tilltal till de agerande. Små betydelsefulla detaljer berättar om väsentligheter i skeendet runt om. Olika tidsplan flyter ihop, liksom dröm, mardröm och verklighet. Fram träder en gripande bild av ett land och ett folk i djup sorg.

Genom hela texter löper paralleller och referenser till en, eller möjligen flera, klassiska persiska litterära verk. Det kan vara svårt för den oinvigde västerländske läsaren att uppfatta alla hänsyftningar, jämförelser och metaforer. Men de djupa rötterna anas hela tiden, samtidigt som skönheten är uppenbar.

Fel hegemoni

Idag är det 74 år sedan Antonio Gramsci dog i Rom i sviterna efter sjukdomar som han ådrog sig i Mussolinis fängelse. Gramsci var det italienska komministpartiets ledare, filosof och marxistisk teoretiker.

Han har myntat begreppet ”kulturell hegemoni”, som är mäkta populär bland intellektuella, förmodligen därför att det tilldelar dem en viktig roll i den historiska processen.

Det problematiska är som vanligt verkligheten. Det italienska kommunistpartiet, som har haft Gramsci som husgud länge, lyckades i stor utsträckning förverkliga den kulturella hegemonin. Och partiet är i stort sett utplånat.

Gramsci hade inte förutsett, och det är svårt att klandra honom för det, utvecklingen inom populärkulturen. Enter Berlusconi.