När det mordiska hatet gjordes lagligt

 

Idag är det årsdagen av införandet av de så kallade Nürnberglagarna i Nazityskland 1935. De berövade de tyska judarna medborgarskap, och bestämde in i minsta detalj vem som var jude, och följaktligen inte tysk (Den som idag hör ett eko från Nürnberg misstar sig inte.) Därmed var vägen mot Förintelsen utstakad.

Förintelsen

Charles Reznikoff

Övers: Ulf Karl Olov Nilsson

Rámus, 2013

Adornos berömda sentens ”Att skriva poesi efter Auschwitz är barbari” har länge präglat 1900-talets litteratursyn. Tolkat bokstavligt är uttalandet minst sagt märkligt, och filosofen har själv modifierat det, eller rättare sagt tagit avstånd från det.

Frågeställningen är inte helt okomplicerad, diskussioner pågår än idag om till exempel vem som får skriva om Förintelsen, kan enbart de som har egna erfarenheter göra det?

Charles Reznikoff är en betydande amerikansk poet, som fick sitt erkännande först under 60-talet. Han umgicks länge med tanken på ett diktverk om Förintelsen, men tvekade, just med tanke på att inte vara ett av offren. När han väl sent i livet bestämde sig att ändå skriva, blev det ett mycket säreget verk, med den enkla titeln ”Förintelsen”.

Reznikoff har utgått från protokollen från Nürnberg- och Eichmannrättegångarna. Han har gallrat i de enorma textmassorna, strukit, ibland ändrat, men oftast behållit formuleringar som de är i originalet.

Resultatet är drabbande. Enkla rader med ett direkt tilltal, ett förtätat innehåll, som ett koncentrat av all den grymhet människor är i stånd till, och allt det elände som vi förmår att fördra.

Det avskalade språket och den konsekventa sakligheten riktar fokus på det konkreta som skapar en emotionell förståelse bortom torra fakta och statistik; ”och överallt låg det/skor och strumpor, kavajer och rockar, hattar och kepsar/i hörnet av ett hus låg ett spädbarn/med skallen inslagen”.

Dikterna ger en röst åt vittnen, och det kanske mest slående är hur mycket hån och förödmjukelse som nazisterna utsätter sina judiska offer för. Det här är inte bilden av ett iskallt opersonligt Förintelsemaskineri som mördar i masskala på industriell väg. Tvärtom, vi möter småaktiga och brutala sadister som roar sig med att på ett bestialiskt sätt förnedra, för att sedan mörda med skratt, nästan som i förbifarten.

Man får en otäck känsla av att mördarna har – roligt.

Jag låter det vara osagt om den förödmjukande behandlingen syftar till avhumanisering av offren, nödvändig för massmorden, eller om det helt enkelt är så människor beter sig om de får göra det, och sammanhanget är så att säga ”det rätta”.

Alldeles oavsett är det nödvändigt att lära av historien, inte minst idag. Att inte skriva poesi efter Auschwitz leder åter till barbari. Reznikoffs diktverk är en motståndshandling. Han är poesins Primo Levi.

Svenska folket säger fortfarande nej

 

2003 hölls det en folkomröstning om euro.

Det som hände var märkligt. Alla partier utom MP och V var för, arbetsgivarorganisationerna var för, fackföreningsrörelsen var för, media var för, ja hela etablissemanget var för. 

Och då sa svenska folket NEJ. Klart och tydligt. 

Vem har sagt att svensken inte kan säga ifrån? Men visst kunde hen gott göra det lite oftare.

Nu verkar opinionen ha svängt lite och fler är positiva till att införa euro i Sverige. Det är dock fortfarande en majoritet emot - med 20 procent osäkra.

Någon ny folkomröstning lär det inte bli, det vågar inte de politiska partierna och resten av etablissemanget. 

Men man kan alltid tillsätta en utredning...

Vi får nog se upp så att vi inte plötsligt en dag har ett ishockeylandslag med smeknamnet 30 cent.

Ett olycksdrabbat datum

 

Den 11 september är ett olycksdrabbat datum. Årsdagen av mordet på Anna Lindh, 9/11 i New York och kuppen i Chile. Vi tar det kronologiskt.

1973 störtade en militärjunta den demokratiskt valde presidenten socialisten Salvador Allende, som ledde en bred vänsterregering, Unidad Popular. Kuppen genomfördes med stöd av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, och det är högst troligt att det skedde med den högsta amerikanska ledningens vetskap och välsignelse.

Tusentals människor fängslades och torterades. Tre tusen dödades brutalt. Flera tusen flydde landet, en del av dem kom som flyktingar till Sverige.

2001 inträffade det nästan ofattbara inträffade då två kapade passagerarflygplan flög in i tvillingtornen i New York. Tre tusen människor omkom. Al-Qaida tog på sig skulden. Men det finns de som tror att det egentligen var USA:s regering som låg bakom. Eller judarna. Eller frimurarna…

Oavsett vad all världens dårfinkar tror var händelsen en stor tragedi.

Och den följdes av fler tragedier. USA invaderade Afghanistan för att få tag på Usama bin Laden, trots att han inte var där. Sedan invaderade de Irak, trots att de hade ingenting med saken att göra, och inte heller hade de några massförstörelsevapen som USA lögnaktigt påstod.

Sedan bombade man fram frihet i Libyen, vilket inte verkar uppskattas av frihetskämparna, som tog livet av frihetens ambassadör.

Dessförinnan hann man stoppa friheten i Bahrain. Med hjälp av Saudiarabien, en av världens värsta diktaturer, som annars är frihetens och demokratins stöttepelare i alla lägen, bara inte hemma. Nu senast i Syrien.

Så där håller det på. Om det inte var så tragiskt skulle det vara riktigt komiskt. Tur att vi har begreppet ”tragikomiskt”.

2003 knivhöggs Sveriges utrikesminister Anna Lindh på varuhuset NK i Stockholm, och avled dagen efter av sina skador.

Författarsamtal på Kramfors bibliotek

 

Igår tisdag den 9 september hade jag nöjet och privilegiet att presentera min roman "Mormor Lea" i ett samtal med eminenta Victoria Jonsson på Kramfors bibliotek.

Omkring 40 intresserade kom för att lyssna till samtalet, tack till er alla!

Tack också till Kramfors bokhandel som skötte bokförsäljningen. 

Foto: Grazyna Kaminska Flakierska

Litet land med djupa rötter

 

 

Idag firas nationaldag i Andorra.

Det är en av alla dessa lilleputtstater som vi ofta har svårt att ta på allvar, men vad är det som säger att länder måste vara stora? Andorra är till yta ungefär lika stort som Habo kommun, och har lika många invånare som Solna.

Men Andorra har historiska rötter som går tillbaka till det karolingiska riket.

Dessutom har det lilla furstendömet vissa kuriösa drag, som till exempel att andorraner är i minoritet i sitt land, utan att det verkar skapa några problem - small is beautiful!

Och det enda officiella språket är katalanska, vilket det inte ens är i Katalonien.

Och furstendöme förresten, deras "furste" är ju den franske presidenten!

Snål och urholkad europeisk mångfald

 

I ett förtvivlat försök att visa att Europa är så mycket mer än bara en gemensam marknad på kapitalets villkor har Europeiska unionen instiftat ett europeiskt litteraturpris.

Den första prisutdelningen ägde rum under stor pompa och ståt i Bryssel den 28 september 2009, och trots medverkan av kommissionens ständigt ifrågasatte president Barroso (före detta maoist), unionens kulturkommissionär slovaken Jan Figel (före detta tjeckoslovak), ordförandelandets kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (sedan länge före detta) och 800 europiska kulturcelebriteter med deckarkungen Henning Mankell i spetsen, har hela glittertillställningen förmodligen gått alla förbi.

Och så har det nog förblivit.

Det europeiska litteraturpriset är en omisskännlig EU-konstruktion. Priset är inte ett, utan delas ut till författare från tolv olika länder. Nästa år går det till elva länder som inte fick något pris 2009, och elva till året därpå, allt som allt 34 priser över en treårscykel. Alla är glada, och ingen är nöjd.

José Manuel Barroso framhöll att det europiska litteraturpriset skulle, till skillnad från andra priser, ”framhäva och främja den europiska litteraturens mångfald”. Han talade vitt och brett om att ”korsa gränser”.

Henning Mankell var inte lika övertygad. Han ansåg att det var helt orimligt med 34 priser under tre år, det skulle urholka prisets värde. I stället borde det bli ett eller högst två priser.

Men framför allt tyckte Henning Mankell att EU borde satsa stort på ett översättarpris, ingen dålig poäng i sammanhanget.

Tydligt är att mångfalden inte befrämjar generositeten. Priset är på 5000 euro per vinnare, drygt 50 000 kronor, vilket är snäppet över kulturstipendier som delas ut av större svenska lokaltidningar.

Och för all del, vinnarna får översättningsstöd också.

Pristagare hämtas också från länder utanför EU. Bland 2009-års vinnare märktes den 21-åriga kroatiskan Mila Pavicevic, och norrmannen Carl Frode Tiller som fick priset för sin roman Innsirkling. Svenska Helga Henschen fick priset för Skuggan av ett brott.

Enligt Barrosos talesperson har presidenten inte läst något av de vinnande bidragen, men han såg fram emot att läsa böckerna av Daniele Del Giudice och Dulce Maria Cardoso som vann för Italien respektive Portugal.

Någon radikal förändring sedan 2009 vad beträffar uppmärksamhet har inte skett. Däremot har reglerna gjorts om. Från och med 2022 delas ut bara ett pris, och fem omnämnanden. Prissumman för vinnaren höjs till 10 000 euro, medan omnämnanden får nöja sig med 5 000.

Ändringen har fått det europeiska författarförbundet, European Writer's Council (EWC) att lämna samarbetet. Anledningen till författarförbundets beslut är att priset i den nya formen inte kommer att främja språklig mångfald. Förbundet ser en risk att stora marknader och språkområden kommer att gynnas framför mindre.

Den första vinnaren enligt den nya modellen blev georgiern Iva Pezuashvili.

De fem särskilda omnämnanden gick till Gaea Schoeters från Belgien, Slađana Nina Perković, Bosnien, Tadhg Mac Dhonnagáin, Irland, Jacobo Bergareche, Spanien och ukrainskan Kuznetsova Eugenia.

Fortsättning följer. Hur spännande den blir återstår att se.

När världen sattes i brand

 

Det finns knappast någon politisk fråga idag som inte kopplas till invandring, och där invandrare utmålas som roten till de flesta samhällsproblem.

Just idag bör man uppmärksamma extra mycket vad dylikt rasistiskt dravel kan leda till. Den första september är det nämligen årsdagen av andra världskrigets utbrott i och med Nazitysklands anfall mot Polen.

För er som vill läsa på finns det en hygglig liten bok i ämnet:

Andra världskrigets utbrott. Hitlers anfall mot Polen 1939
Marco Smedberg & Niklas Zetterling
Norstedts, 2007

De flitiga militärhistorikerna Smedberg och Zetterling har gett ut ett nytt verk Denna gång avhandlar de utförligt andra världskrigets utbrott, som började som bekant med det tyska anfallet mot Polen i september 1939.

Bakgrund tecknas, styrkor mönstras, förlopp beskrivs i minsta detalj. Det blir stundtals lite väl mycket truppförflyttningar hit och dit, även om författarna gör sitt bästa för att liva upp historien med ögonvittnesskildringar och utdrag ur minnesanteckningar och dagböcker. Smedberg och Zetterling är också avgjort bättre som militär- än allmänhistoriker.

Bokens stora förtjänst ligger i att den sakligt och effektivt slår hål på några seglivade myter. Det tyska armémaskineriet fungerade alls inte friktionsfritt, tvärtom var bristerna många och allvarliga. Man hade dock en förmåga att lära av misstagen, och i kriget mot Frankrike 1940 hade det mest rättats till. De allierade och Sovjetunionen förmådde däremot inte att dra några lärdomar av fälttåget i Polen.

Den polska armén var ingalunda så hjälplös som den har framställts efteråt. Framför allt klarade sig kavalleriet förvånansvärt bra. Kavallerichocker mot pansar är blott en skröna.

Boken är rikt illustrerad med bilder och upplysande kartor. Käll- och litteraturförteckningen är en guldgruva. Korrekturläsningen av de polska namnen lämnar dock en del övrigt att önska